500 till en fotbollstant
Gästkrönikören Katarina Wittgard berättar sin historia om en fotbollstant.
Nu i veckan gjorde jag något jag aldrig gjort förut, och aldrig trodde att jag skulle göra! Jag satte in pengar på ett okänt insamlingskonto, utan någon som helst koll på vem som verkligen får dem, eller exakt vad de ska gå till. Ändå känns det helt tryggt. Det är ju ett bidrag till nästa camp och tron på att pengarna kommer i rätta händer och används på allra bästa sätt är stark. Nästan lika stark som tron på att laget gör ännu en bragdinsats. Vi vet vi kan!
Inte mindre än 500 hårt ihoptjänade kronor har jag offrat och mitt hopp är – förutom en kämpainsats från laget och supportrarna – att minst en intervju/rapport/bild från Salzburg är med, eller om en ”fotbollstant”. Det är väl rimligt för femhundra spänn?
En fotbollstant undrar ni, finns det sådana? Absolut! Man behöver inte vara vare sig grabbig eller gubbig för att vara fotbollssupporter, man kan vara tantig också! På senaste hemmamatchen såg jag en handfull trogna tanter. Vi levde med, sjöng och höll andan om vartannat, precis som alltid, för vi är engagerade och hängivna, om än inte så många.
Om någon undrar hur fotbollstanten känns igen: Hon är kvinna (räknade ni nog ut själva) som uppnått mogen ålder (gissade ni nog också) och har ett stort intresse (ingen överraskning) för fotboll. Hon skiljer sig något från main-stream fotbollsgubben, kissar t.ex. alltid sittande med stängd dörr på stadion.
Jag, liksom de flesta fotbollstanter, började som ”fotbollsmamma” och när telningarna lämnade den aktiva karriären i tonåren kunde också jag ha dragit mig tillbaka. Varit nöjd med min insats för fotbollssporten. Men jag kunde inte det. Det hade hänt något där på vägen mellan knattesammandragen i Stehag/Allerum/Snogeröd och Häljarps A-plan där storasyster J avslutade som målvakt i damlaget. Jag hade börjat tycka det var roligt, jag hade börjat förstå reglerna. Offside hade kommit in i mitt liv!
Men det var inte bara offside som införlivats med vokabulären, det var kantspel, backlinje och mittfält. Det var spelsystem, serietabell och mängder av andra fotbollsrelaterade begrepp som fått en innebörd. Det var då jag började förstå varför fotboll är stort. Det var då jag blev fast.
Men som med allt beroende märkte jag det inte i början. De första tecknen kom när maken fick två årskort på gamla Stadion i femtioårspresent. Ett till sig själv, ett till telningarna som fick turas om att följa med. Jag var inte ens påtänkt. Maken var nöjd och glad att vara på plats till varje hemmamatch (tio mil tur och retur utgjorde förstås inget hinder) och jag hade ingenting emot några ensamma hemmakvällar. Det året tog MFF guld. Det var 2004 och make och son kom hem med breda leenden och bengaler i blicken.
Såklart insåg jag att det var stort, men fattade fortfarande inte riktigt grejen. Insåg fortfarande inte mitt beroende. Nästa varningssignal kom säsongen efter. Make och dotter åkte på match. ”Den går på TV” hörde jag innan dörren slog igen. Jag fnös. Att tycka det är kul när de egna telningarna spelar är sin sak, men det där med Tips-Extra var för gubbar med ölmage och nätundertröja, tänkte jag indignerat.
När slutsignalen kom hade jag hjärtklappning och handsvett. Men jag var fortfarande i förnekelsestadiet, så när maken och dottern kom hem var jag lugn och sansad igen. ”Jaassså dom vann? Va kul! Om jag såg det? Nä jag såg en film på 4an”.
När nya Stadion byggdes fördes diskussioner vid köksbordet. Årskort eller inte årskort? Det blev årskort. Efter rundvandring och ingående studier av arenaplanen valde maken platserna med allra största omsorg. Sittplats. Nära klacken. Skuggsida. Ytterst på raden. Närmst trappan. Många parametrar vägdes in och ingenting lämnade åt slumpen. Som att planera en månlandning ungefär.
Eftersom jag vid det här laget sett varenda match som sändes på TV var beroendet tungt. Den dagen maken ÄNTLIGEN frågade ”Ska du me…” stod jag vid ytterdörren med den ljusblå halsduken om halsen innan han avslutat meningen. Efter första matchen på Swedbank stadion kapitulerade jag till sist och insåg att jag var beroende. Då hade jag nämligen även börjat ha åsikter. ”Vadå offside, det var det inte alls!”, ”Han borde ha bytt in Afonso (vem minns inte honom!)”. Jag hade åsikter om domare, bengaler, förbundet… kort sagt det mesta. Såklart lät jag som den värsta förståsigpåare, men vem bryr sig? Jag visste ju vad jag snackade om. Tyckte jag. I och med åsikterna gick det inte längre att dölja för omgivningen hur det stod till. Det var dags att komma ut som fotbollstant!
Jag ”outade” på allvar första gången 2011. MFF skulle ut i Europa, möta AZ Alkmaar och vi var där. Vilken upplevelse! Vilken stämning! Allt, precis allt, var fantastiskt. Utom då möjligen matchresultatet (4-1 till Alkmaar) men det var en bisak i sammanhanget. Torget i Alkmaar var ett himmelsblått hav, jag tror vi var närmare tusen stycken. Solen strålade, alla log och sångerna rullade mellan de gamla stenhusen, ”Åh vi älskar Malmö FF…” Poliserna till häst och i piketbussar stod sysslolösa vid torgets utkanter och bara stirrade, stumma av förundran. Sedan log de också.
Vi promenerade på stan och inte många tanter syntes i det ljusblå vimlet. Däremot mötte vi tre välbekanta profiler: Richardiño, Figueredo och Yago! Tre genomsympatiska killar som laddade med glass på stan (!) och glatt ställde upp på småprat och fotografering. Vilka killar! Önskar att fler fotbollstanter(och övriga supportrar såklart) tar chansen att få en liknande upplevelse!
När de ljusblå vägarna nu åter leder ut i Europa vill jag rikta en uppmaning till er som åker för Himmelsrikets räkning: Tänk på fotbollstanterna! Hur ser det ut på arenan i Salzburg, finns det några himmelsblå fotbollstanter där? Hur laddar de inför matchen, med gubbarna på puben, eller på något helt annat sätt? Det vill jag läsa om på Himmelriket! Jag vill inte gå så långt som att föreslå Camp Tant som namn, men lite ”tant bland testosteronet” mår säkert både MFF och övriga fotbollsvärlden bra av.
Framåt Malmö!
