Torsk på Tifo
Det här är nog sjätte gången jag börjar om på den här krönikan. Svårigheten är att dess kärna är något så diffust som en känsla. En känsla att något positivt är på väg åt fel håll. Jag har haft den här känslan ett bra tag nu utan att riktigt kunna konkretisera den i ord. Vi får väl se om jag klarar av det den här gången.
Det är således dags för mig att sticka ut hakan lite och diskutera något som för många är något av en helig ko, nämligen tifoverksamheten. Detta bejublade färgfyrverkeri som inleder så gott som alla allsvenska matcher värda att uppmärksamma. Från Malmö i söder till Sundsvall i norr viftas det med pappersark, laddas med kvittorullar och pyroteknik. I Norrköping skulle jag tro att de fortfarande funderar på hur man egentligen ska göra med all den där röken. Är det verkligen meningen att rökfylla hela idrottsparken? Hjärtat för allt detta, precis som allt annan som har med inhemsk fotboll att göra, ligger i huvudstaden. För några år sen hade jag kunnat säga att hjärtat fanns på Söder men nu lyfter jag på hatten och medger att även de två Solnalagen håller jämna steg.
Ni undrar säkert hur jag ska få ihop det här. Först pratar jag om en dålig känsla och sedan om tifo. Den här känslan handlar dock inte om tifo i sig. Ett tifo är i grund och botten en förlängning av vår hyllning. Tillsammans med sången och engagemanget är det en del av vår kärleksförklaring till klubben i vårt hjärta. Tifot är ett försök att göra något extra. Att tagga just vårat lag till stordåd. Det är nu känslan kommer in i bilden för tifot är inte längre det jag nämnt ovan. Tifot har utvecklats till en tävling, en match i matchen, för vissa minst lika viktig som den mellan lagens ytterbackar eller målvakter. Självutnämnda domare är Canal + och kvällspress skribenter som fäller utslag med motiveringar av typen ”de hade fler färger” och ”högre konstnärliga poäng”. Känslan i min maggrop säger även att de som arrangerar tifon har svalt betet med hull och hår. Nu är inte det viktiga att på bästa möjliga sätt peppa och hylla utan att genomföra ett så avancerat tifo som möjligt och få så många plus som möjligt i nästa pressupplaga. Ibland är det samma sak men inte alltid.
Några som applåderar den här utvecklingen är klubbarna själva. Ju positivare bild media ger av inramningen desto fler intresserar sig och kan tänka sig att betala dyra pengar för en biljett till matchen efter. Samma sak som Stockholmsishockeyn så fatalt har misslyckats med. Vi är tiotusentals oavlönade guldvippor, kanske inte alltid lika söta eller med samma fina leenden men med betydligt större genomslags och attraktionskraft. Så att klubbarna ställer upp och vill sponsra supportrarnas hyllning till dem själva är rent naturligt. Pengarna kommer tillbaka i mångfald. All heder till de tifoarrangörer som avstår. Att betala sitt eget tifo är som att köpa sina egna födelsedagspresenter, låta någon annan ge dem till en och sen bli överraskad.
Men är det här negativt? Klubbarna är nöjda för supportrarnas arrangemang drar till sig ännu fler betalande. Pressen är nöjd för de kan skapa stora artiklar till hälften bestående av bilder och med en text som inte kan ta mer än fem minuter att skriva, baserade på tanken ”jag har alltid gillat färgen gul”. Tifogrupperna verkar nöjda då de kan leva ut sina våta koreografidrömmar och få tusentals personer göra just det de har bestämt. Mesta delen av publiken verkar också nöjda med tanken att ta sig till arenan, lägga en slant i en hink, hålla upp ett pappersark eller en plaststripe och inte behöva bry sig så mycket mer. Mitt i denna smet av belåtenhet står då jag och en handfull människor till med en gnagande känsla.
Känslan är alltså att tifot håller på att ta livet av sig själv. Tifot håller på att förvandlas till något som närmast kan liknas med en OS-invigning. Publiken tappar initiativet. Eller rättare sagt publiken har av ren bekvämlighet lämnat ifrån sig initiativet och överlåtit det till vem helst som vill ta det. Varför anstränga sig och göra något själv när allt serveras på plats. För några år sedan om man ville ha konfetti gick man exempelvis in på närmaste tobaksaffär och plockade en trave tipskuponger eller servetter från en snabbmatsrestaurang. Bara att riva och kasta. Nu ligger konfettin klart på stolen när man kommer till arenan, prydligt förpackad i en liten plastpåse. Vartefter folk slutar bry sig och istället bara förutsätter att någon annan ska ordna kalaset tappas tifoverksamheten sakta på liv.
Var finns spontaniteten? Var finns individens engagemang? Om ett kaostifo är arrangerat är det då verkligen kaos? Det skulle troligen räcka med att inte ha tifon varje match för att vända denna trend. Om publiken inte skulle vara säker på att det kommer delas ut tomtebloss eller kvittorullar på plats är sannolikheten större att man själv tar med sig det. Bara osäkerheten skulle troligen få folk att agera. Först skulle reaktionen givetvis vara ”Varför finns det ingen konfetti” men efter ett par gånger skulle Mc Donalds Globen och dess servetter få bidra med en del av hyllningen till allsvenskans bästa lag.
