Ernst rapporterar...
...om en pinsam och onödig förlust för MFF:s namnkunniga b-lag.
För alla oss som är så pass besatta av Malmö FF att klubben med lätthet kunde ha fått oss dömda i rätten för ’stalking’ så är det skönt att La Manga-turneringen äntligen är över. Det är nog bra för laget att få träna på vettiga planer, svetsas samman som grupp och hitta allsvenska formen. Men själv går man ju sysslolös här hemma, till ingen nytta för familj, arbetsgivare och en själv. Vad kan väl då vara bättre än en b-lagsmatch mot Högaborg en kulen tisdagseftermiddag?
Det märkligaste under de gångna två veckorna är alla människor som har haft åsikter om spelet nere i Spanien: hur kan man tycka något när man inte har sett det med egna ögon? Jo, jag vet att den här sidan har haft direktrapportering (jag har själv suttit som ett fån och stirrat på en datorskärm i en och en halv timme) men, och det här är sannerligen ingen kritik – jag älskar svenskafans.com ur djupet av mitt hjärta - men var det inte en AIK:are och en helsingborgare som skötte de här direktrapporteringarna? Om jag hade fått referera en HIF-match så hade det sannerligen inte varit några muntra tongångar.
Jag är fortfarande helt säker på att Prahl har koll på läget och laget. Att vi, efter en packe byten i halvtid, förlorar mot ett norskt lag förändrar inget. Men efter dagens b-lagsmatch så återstår bara två tester innan det är dags för allsvensk premiär, BoIS hemma på lördag och HBK borta nästföljande helg, och då är jag övertygad om att TP kommer att matcha starkast möjligaste lag för att få spets på den under så många år slöa MFF-eggen. Det borde innebära den här elvan: Lee – Billy, Jussi, Daniel, Concha/Kjellin – Concha (om han inte spelar back)/Jon/nån annan, JO, BSN, Elanga – Yngvesson, Skoog. På bänken verkar det främst vara plats för Driss, Mete, Mackan, Ijeh och Ingvarsson. Ja, och så Mattison om han hinner bli frisk. Bredvid står 8 spelare och gråter: Roth, Jeppe, Ivo, Kenneth, Samba, Fredrik Andersson, Sörensen, Lilienberg.
Så långt premiärspekulationer. I dagens match mot Högaborg så startade vi med följande lag: Driss – Jeppe, Ivo, Roth, Kjellin – Samba, Sörensen, Kenneth, Lilienberg – Ijeh, Mackan. Efter 45 minuter byttes Jon in mot Sörensen (det var uppgjort sedan innan, man skulle kolla om Sörensens knä höll… det gjorde det). I andra halvlek kom sedan tre juniorer in (Anders Ekelund bytte av Kenneth, Thommie Persson ersatte Ivo och Dan Ingvarsson kom in istället för Erik).
I sjuttiofem-åttio minuter så förde vi spelet och hade en hög med kvalificerade chanser. Lilienberg gjorde 1-0 efter en dryg halvtimme när han stötte in en låg, fjuttig Ijeh-hörna. Sedan fick en Högaborgsback för sig att han skulle spela handboll så vi fick straff, men den brände Samba omsorgsfullt. 2-0 pricksköt Jon in, via Mackans vad, efter en timme. Därefter rasade det samman: 1-2, 2-2 och till sist 3-2 till Högaborg. Alla målen kom till efter slappt försvarsarbete, ointresserat lagspel och hängande huvuden och föll inom de sista tjugo minuterna.
Spelarkritik? Ja, ska man vara riktigt ärlig så var det ingen av de elva som startade som stärkte sina aktier till att få spela i A-laget. Ska man säga några få positiva ord så låter det ungefär så här: Driss kan inte lastas för något av målen, Ivo visar fin kämpaanda, Lilienberg såg hyfsat pigg ut och Jon uppträdde med pondus och styrka. Resten var skräp. Varmt skräp nerföst i sopkorgen. Vi ska inte förlora mot Högaborg. Inte med så många namnkunniga spelare på plan.
Det är för många huvuden som inte sitter riktigt fastskruvade. Jag ska inte gnälla på Kenneth mer, men faktum är att han var långt ifrån plansämst. Vad sysslar till exempel Samba med? Är han inte intresserad av att få spela? Och straffen… jag menar, det är en sak att bränna en straff, men en helt annan sak att gå fram till punkten med loj blick och slå skiten ett par meter utanför, löst och hoppande. Och köpet av Jeppe framstår alltmer som en gåta. Han är tunggumpad, stel i vändningarna och kass i passningsspelet. Vår andre tilltänkte vänsterback, unge herr Roth, spelade mittback och varvade säkra brytningar med absurda missar och det är naturligtvis frän kritik av Prahl när han underkänner bägge och provar såväl Kjellin, Concha och Jörgen på den platsen under La Manga-lägret.
Magister Prahl såg för övrigt riktigt ond ut vid ett par tillfällen. Han skrek om ’rörelse’ och ’liv’, men fick inget av det. Det var tunga huvuden och trötta fötter. Visserligen hade vi ett klart spelövertag genom nästan hela matchen, men det såg trögt, tamt och vilsekommet ut över hela laget.
Bästa momentet på hela matchen var i början av andra halvlek när Jon tog emot en boll nästan exakt på mittplan, drog sin man med en snabb tvåfotare och skickade den till Ijeh som sprungit sig fri från sin bevakare. Tyvärr räddade målvakten skottet till en resultatlös hörna.
Mer att berätta? Ett hundratal åskådare, en kompetent domartrio och vädret som Gud glömde. Och så intill den där containern, eller vad det nu är, vid ena kortsidan: Lee, Jörgen och Billy i samtal med självaste Torbjörn Nilsson.
