Vidskeplighet hos en supporter- så funkar det
Signaturen "Glenn", på forumet, bjuder på en gästkrönika om det udda livet som supporter.
Under säsongen 2000 stod jag på ståplats som vanligt och gapade fram Blåvitt. Bredvid mig lade jag märke till en lite äldre supporter som nästan aldrig kollade på matchen, utan höll för ögonen, kollade ner i marken eller upp i skyn, allt medan hans kompisar refererade matchförloppet. Jag tänkte för mig själv: "vilken hjälte, här har denne gubbe gått och blivit blind, men inte ens det hindrar honom från att fortsätta stötta sitt lag i med och motgång". Det är riktigt engagemang.
Nu var det inte så fantastiskt som jag trodde. Det var ändå värre. Denne gubbe vägrade helt enkelt att se när motståndarna hade bollen, varpå hans kompisar fick rycka in och återge händelseförloppet. Detta hade fått följden, vilket var motivet, att han inte hade sett Blåvitt släppa in ett enda mål sedan 70-talet. Jag flinade för mig själv när jag tänkte på detta original samtidigt som jag undrade vilket det sista baklängesmålet var som han såg. Efter ett tag började jag också reflektera över huruvida det fanns incitament till liknande galenskap hos mig. Svaret blev självklart, vilket leder mig till denna lilla texts huvudtema. Vidskeplighet.
Visst alla har sina små egenheter man har för sig i form av magiskt tänkande. Erra hade tydligen förr i tiden en alldeles egen ”lyckostig” inne i omklädningsrummet, en särskild väg, likt målade fötter på golvet som ofta finns med på dansskolor i tecknade filmer. Han var tvungen att flacka runt i detta mönster inför match och drev lagkamraterna till vansinne. Ravelli körde någon sorts Ave Maria-grej precis innan match vilket gjorde att han alltid kom sist ut på planen. Själv måste flickvännen säga ”Heja Blåvitt” när det bär av till match, fast inte på uppmaning, utan självmant. Hon har lärt sig vad jag är ute efter nu efter några år, då jag ett antal gånger stått och stampat i hallen klädd i full matchmundering (vilket i detta avseendet är ett kapitel för sig), och undrat varför i hela friden jag inte går någon gång. Sedan kommer dessa två magiska ord och jag har pipit iväg på två röda. Såvida jag inte glömt något i hallen så att hela proceduren måste tas om en gång till.
Fast detta är varken särskilt originellt eller påfrestande. Det riktigt jobbiga är detta ständiga teckenletande jag har för mig. Precis allt som händer i detta universum på en matchdag faller inom kategorin onda och goda tecken. På morgonen inför Blåvitt-Hammarby förra året var jag en dryg timme sen till skolan. Orsak: första spårvagnen som kom var den av Öis sponsrade, otäckt rödblå linje fem. Nästa som kom bar namnet Karl-Alfred (Gais-legend) och förseningen var ett faktum. Våren innan, när argumentet ”jag har inte råd” tappat sin bärkraft och jag släpades ut på shopping-runda på hennes bekostnad, vägrade jag ens prova en tröja som var förtjust i. Orsak: den var himmelsblå och vi skulle möta MFF dagen efter på Malmö Stadion. I stället tog jag pengarna och fick snällt och i glädjerus gå och köpa den två dagar senare. ”Du är ju helt dum i hövvet”, är väl den mest vanligt förekommande responsen jag får för denna typ av verksamheter inför en match.
Den kom väl till pass en annan gång fast då med en hel del svärord emellan då en annan vidskeplighet uppdagades, en av den typen man gärna håller käften om. Hon hade trott att jag anammat ännu en tvångstanke, nämligen att rasta hunden timmarna innan matchen. Det var delvis rätt. Det började samma dag som Blåvitt skulle premiärspela mot Häcken år 2000. Som vi alla vet hade vi två stycken helt miserabla säsonger i bagaget och jag var nervös den gången då jag rastade hunden. Så hände det. Min irländska setter sätter sig och skiter precis utanför Häckens träningsanläggning Fjärdingplan, där de gulsvarta i lugnt tempo laddade upp inför matchen. När jag med min svarta plastpåse plockade upp den där vidriga, stinkande högen med havregryngrötens konsistens, så kom dom där vanliga tankarna upp i huvudet. Är det här ett gott eller ont tecken? Några timmar senare trodde jag mig ha svaret, då den där talangen vid namn Källström som alla hade snackat om i två år, i sin första allsvenska match, vid 17 års ålder, redan efter 45 sekunder gör mål. Hur det gick sedan vet vi alla om. Rosen kvitterar efter 44 minuters helt miserabelt spel och i andra spelar vi ut och vänder till en övertygande 3-1 seger.
Jag kan tänka mig att spelarna i Häcken började känna igen mig när jag under de 18 månader som följde gick fram och tillbaka i en evighet med min hund, precis framför Fjärdingsplan på en matchdag. Förtrollningen bröts vid nästa besök på Rambergsvallen och är inget jag vill prata om.
Fortsättning följer i del II
