Inför tävlingssäsongen
Del två i Johan Wibäcks funderingar om årets lag.
Anfall är bästa försvar heter det, nja jag vet inte det jag. Dock är vårat bra, men inte helt givet.
Andreas Andersson är i och för sig så given det går att bli, har inte visat någon jättekapacitet i träningsmatcherna, det känns som om han är en av de i laget som har absolut svårast att tända till när det inte gäller. Andreas är en av allsvenskans i särklass bästa spelare, en måltjuv, ja! Men också så mycket mer, han kan själv driva boll, föra spelet dessutom tvekar han inte att när motorn i laget är trasig själv kliva ner och ligga och slita för laget. Borde vara en klar VM-resenär, dock grymtas det väl rejält i Göteborg om så blir fallet.
Vem ska då komplettera Andreas på topp, här tycker jag att det är långt ifrån självklart vem valet faller på. Att en skadefri Alm bör ha platsen är givet, tyvärr har han inte haft den förmånen att få vara frisk alltför många dagar sen han kom till AIK. Patric ”Långås” Andersson har oftast under försäsong fått starta bredvid Andreas, han visar ibland prov på kvalitéer som målfarlighet och spelskicklighet. Dock känns det alltför ofta som om han är för tunn mot de stabila försvar motståndarna mönstrar varför hans kunnande inte riktigt kommer till sin rätt.
Kvar som alternativ finns även Daniel Hoch, en målfarlig derbyhjälte som inte tvekar ett ögonblick att gå in i närkamp med motståndarna. Han må sakna Martin åslunds gigantiska lårmuskulatur, men har ändå en hårdhet i sin spelstil som kan vara den som behövs som komplement till Andreas teknik i anfallet. Jag tycker att Hoch i sina inhopp under försäsongen visat varför han bör vara alternativet till Andreas på topp, en osäkerhet finns dock i hur långt han kommit i sin uppbyggnad av kroppen efter alla skadebekymmer.
Vad händer då bakom dessa mer eller mindre givna spelare?
Gabriel Petrovic tror jag på allvar liksom Slavik knackar på dörren för en plats i A-laget. Jonas Forsberg har det som krävs, men har tyvärr varit AIK:s skadebekymmer personifierat. Som jag tidigare skrivit kvarstår även att se vem Peter Larsson väljer att använda som andremålvakt av Daniel Öhrlund och Frank Pettersson, men i dagsläget känns det som om det valet kommer falla på Öhrlund.
Det som i år känns härligt är att det börjar infinna sig en harmoni i AIK, både bland spelare, ledare och supportrar. Det har ända sedan CL äventyret känts som om man inom alla led i klubben ställt orimliga krav på både sig själva och på alla runt omkring sig, något som nu mer och mer börjar lägga sig varför kraven fortfarande är höga, men realistiskt ställda. Jag tror att vi har en härlig säsong framför oss oavsett startelva och motstånd. AIK kan i år gå riktigt långt i alla cuper samt i allsvenskan. På läktarna tror jag att det kommer finnas få motståndare, supporterorganisationerna kring AIK har växt sig starkare under motgångarna och visar prov på stor mognad och proffsighet mot hur det sett ut under några år.
