Gästkrönika: Pengafloden rinner österut
En Ängel i exil skriver om maktstrukturen i svensk fotboll och vilka följder den kan få om inget görs.
Efter att ha levt som en turist i Stockholm under snart två månader börjar jag faktiskt acklimatisera mig en liten smula. Inte för att jag hittar någonstans förutom några fotbollsarenor och Wasamuseét, samt till och från jobbet, men ändå - jag självantänder inte längre, varje gång jag ser halsdukar, mössor eller tröjor i grön-vitt, svart-gult eller blå-blått och det är åtminstone enligt min sambo ett bra tecken. Jag sitter lite i den sitsen att jag faktiskt ser både Stockholm och Göteborg från lite distans, ett utifrånperspektiv om man så vill, och inte blir man glad precis.
Stockholmsfixeringen har stötts och blötts så man kräks på den, men det är faktiskt på gränsen till tragikomiskt ibland - och nu menar jag inte bara inom idrottens domäner. Igår var det något självupptaget och navelfixerande debattprogram på TV4 jag snubblade in på. Det handlade om graffiti och klotter, något som varenda stad i hela världen haft mer eller mindre problem med sedan neanderthalarna ristade i grottor, men nu satt där en fältassistent från Södermalm, ett folkpartistiskt kommunalråd, tänk Marita Björklund fast Stockholmsversionen, en konstprofessor från Konstfack, en graffitimålare modell äldre även han liksom konstprofessorn från Stockholm och en ung graffittimålande tjej från Lund. Hon var alltså minoriteten eller snarare marionetten som gjorde att de andra kunde bre ut sig om projekt i Aspudden, Haninge etc. och diskutera Stockholms Lokaltrafik så att öronen blödde. Javisst är det skillnad mellan Lund och Stockholm men problematiken, om det nu är någon, bör i sin struktur se tämligen likartad ut oavsett. Hej och välkommen till riks-TV! När det gäller idrotten är det än mer synligt att Stockholm breder ut sig. Häromdagen presenterades ett storslaget sammangående mellan Söders BK eller något liknande och Djurgården i handboll. Plufsiga ledare bredde återigen ut sig och en av dem proklamerade att landslagshandbollen är stor i Sverige men för att klubbhandbollen skall leva upp krävs elitrepresentation i Huvudstaden. Eeeehhh... spelade inte RIK i handbollens Champions League härom sistens?
När vi så kommer till det känsligaste av alla känsliga ämnen - fotbollen - så lever man i ett slags Sodom & Gomorra tillstånd. Stockholmsklubbarna och då räknar jag även in Solna AIK, tar sig brösttoner som inte ligger Pavarotti långt efter och skulle få valfri gajsare ofantligt avundsjuk. Det finns ingen hejd på hur dominerande Stockholm är i fotboll, skall man dessutom tro de mest vansinnga är det dessutom mer eller mindre historiskt betingat. Dock tycker jag nog att klubbarna gör rätt som smider medan järnet är varmt så att säga - värre är det med SvFF, UEFA och svenska myndigheters objektivitet och rättstänkande.
AIK presenterar ett förslag om att anlägga konstgräs och snabbare än man hinner säga tulipanaros skall UEFA betala en av planerna och Svenska fotbollsförbundet tillsammans med Stockholm Stad och klubbarna den andra. Båda är mångmiljonprojekt även om de inte ligger i samma klass som ett ombyggt Ullevi.
Hammarby slänger fram en skiss på hur de skall vända uppochned och utochin på Söderstadion för att få in ytterligare publik. Här ställer Stockholm Stad glatt upp med en ordentlig kasse stålar. Övriga medel har man nog i sedvanlig Hammarbyanda nog inte tänkt igenom riktigt ännu, men lite kommer väl från de nya ägarna, en slant från supportrarna och ytterligare pengar från sponsorer.
Djurgården och AIK lanserar planer på att köpa Råsunda av Fotbollsförbundet. Givetvis skall arenan fortfarande vara nationalarena vilket inneär att varje gång landslaget spelar så rinner det ner ett inte föraktfullt antal kronor i klubbarnas kassakistor - för oavsett hur avtalet skrivs så kommer ägaren att tjäna på att ha evenemang. Inga summor har nämnts så högt att jag hört det, men om jag inte missminner mig så köpte SvFF arenan av två försäkringsjättar för knappt 200 miljoner för några år sedan. Sedan dess har arenan rustats upp till att bli Sveriges bästa renodlade fotbollsarena och den borde inbringa ett pris som varken AIK eller Djurgården kan klara av med dagens medel, varken tillsammans eller var för sig. Rent principiellt tycker jag det är bra med egenägda arenor och jag skulle gärna se att IFK Göteborg ägde sin egen hemmaplan, men att någon klubb skall tjäna pengar på landslagsspel känns som väl mycket svågerpolitik till och med för Sverige. För ta en titt på vem som bestämmer och var det bestämms. Halva partiganityret i svensk fotboll är framavlade gnagarbroilers och blod är alltid tjockare än vatten, vad dom än säger.
Vad händer då i Sveriges fotbollshuvudstad? Ja, från Göteborg hörs inte speciellt mycket överhuvudtaget och knappt ett knyst i dessa frågor. Ser inte Blåvitt, Örgryte och de andra klubbarna i Göteborg och övriga landet också för den delen i vilken riktning pengafloden rinner? Göteborgs stad måste väl också se att initiativet som evenemangs stad faktiskt urholkas ordentligt när inte landets i särklass bästa klubblag har en arena som man vill visa upp i dagsljus. Jag vet att planer smids och ideér finns men man behöver utrymmet, och initiativet - helt enkelt återta ledartröjan i det här racet. Låt inte Stockholmsklubbarna vecka in och vecka ut få pryda skvallerpressens och övriga mediers löpsedlar med sina högtflygande planer om superarenor. För Göteborgs del är det en säker strategi att bli av med sponsorernas intresse. De är oftast inte några "do-gooders" som det kallas på engelska - de vill ha exponering och synas i sammanhang som sammanfaller med deras syn på sig och sitt företag.
Det blinkar en skylt vid Fridhemsplan som jag passerar nästan dagligen som för det första gör reklam för tidningen Bajenland och för det andra påstår att ”syns du inte - finns du inte...” och i detta sammanhang så vågar jag nog säga att den har rätt, hur ytligt och fjantigt det än är. Vill man ha pengar till en ny arena så får man se till att på grabbigt vis skrika högt hos SvFF, tjata på politikerna, UEFA och synas i sammanhang som gör att sponsorerna är villiga att vara med på en ny arenasatsning. För även om vi pratar mycket pengar för en duglig arena i Göteborg är det ändå inte mer än vad Percy Barnevik ensam betalade tillbaka från sin senaste pensionsutbetalning. Pengarna finns, det gäller bara att vända upp tillräckligt många stenar för att hitta dom. Vad Blåvitt dock också bör göra, när man återtar initiativet i Svensk fotboll, är att lära av misstagen som man själv men framförallt de andra klubbarna har gjort. Talesättet att tomma tunnor skramla mest är träffande för många av människorna och föreningarna här i Stockholm. Att skryta utan substans brukar oftast komma tillbaka som en brandyxa i ryggen så satsa högt, berätta det högt men var realistiska så kommer vi snart stå/sitta på en ny fräsch arena och titta på ett Europeiskt topplag igen.