Vilken premiär för våra nygamla bortatröjor!
Rödvitt var färgen som gällde på Örjans Valls fina gräsmatta på lördagen. Polkagrisrandiga MFF var effektiva och kunde tämligen enkelt utmanövrera ett tamt Halmstads BK.
När spelarna kom in på Örjans Vall kändes det ovant att se MFF i rödvitt. För alla er som inte vet det så är ju de röda och vita färgerna MFF:s ursprungliga färger. Mellan 1910 och 1920 fanns inte ”di blåe” utan då var det rödvita tröjor som gällde. 82 år senare springer alltså elva MFF-spelare ut på planen iklätt rött och vitt igen och kanske stärkta av historiens vingslag gör de en mycket bra insats mot Halmstads BK på deras hemmaplan.
Man har ju som blådåre blivit en aning luttrad under den här magra försäsongen. Inte en vinst har man fått beskåda eftersom MFF haft fräckheten att vinna endast nere i Spanien. Men på lördagen kom äntligen en seger på våra norra breddgrader och den kom i grevens tid. Det är en vecka kvar till premiären och hade MFF gjort en insats liknande den mot Bois förra helgen hade den kommande veckan varit fylld av oro och nervositet. Segern mot HBK och det stundtals fina spelet gör att man nu kan se fram emot premiären med tillförsikt.
Men det var inte allt som var frid och fröjd, MFF spelade bra men skapade inte så mycket chanser. De riktigt heta chanserna gick att räkna på vänsterhandens fingrar men effektiviteten var fantastisk. Som ni säkert har läst i direktrapporteringen hade ju Halmstad också ett par riktigt bra chanser men de förvaltade inte de bättre än att Baxter kunde stärka sitt självförtroende med ett par riktigt snygga räddningar. Lee Baxter växer för varje match och kanske kan vi snart sluta oroa oss för målvaktsfrågan.
Det var ingen i MFF som föll utanför ramen under matchen mot HBK, alla var minst godkända. Niklas Skoog som enligt våra HBK-kollegor här på Svenska Fans var totalt värdelös slet och rev framgångsrikt och oroade försvaret gång på gång. Skoog kommer med sin förmåga att ta tag i bollen och täcka den så att övriga laget hinner upp på banan bli extremt värdefull när Allsvenskan startar. Det är väl bara i Halmstad som de egenskaperna inte uppskattas...
Bredvid Skoog spelade Andreas Yngvesson och för att ta till en gammal slagdänga så framstår han mer och mer som "Mr 100 %". Två chanser och två mål. Som en gubben i lådan dök han upp på BSN:s fina frispark i första halvlek och nickade in bollen bakom en maktlös HBK-målvakt. I slutet av andra halvlek var det dags igen, då kom Yngvesson perfekt på Lilienbergs passning och kunde vackert lobba bollen i mål.
- Så fort man får göra mål så mår man ju som anfallare bra, jag har ju haft en ganska tuff försäsong så det ger ju en vind i ryggen sade Yngvesson efter matchen och om han fortsätter visa upp samma effektivitet ligger vägen till toppen av skytteligan öppen. Dock är vår nya anfallare lite mer försiktig i sina kommentarer och varnar för att laget inte alltid kan visa upp samma effektivitet.
- Vi skapar ju inte så mycket chanser och det är något vi får jobba på. Man kan ju inte alltid räkna med att man sätter allt.
Det enda som man saknar i samspelet mellan våra två anfallare är bättre kommunikation. Lite mer snack dem emellan och genast kommer de hitta varandra ännu bättre.
Mittfältet gjorde en jättebra första halvlek. Till skillnad mot tidigare under försäsongen stod alla spelarna på tårna och vann därmed alla närkamperna och nickduellerna. I andra halvlek satte HBK mer press på bollhållaren samtidigt som MFF drog sig tillbaka, rädda om sin bräckliga ledning. Kantspelarna Erik Johansson och Jon Jönsson slet föredömligt och det märktes att laget njöt av att till skillnad från förra helgen kunna anfalla på kanterna. Jon Jönsson var ”stenkrosshård” och lyckades på så sätt komma fram på sin kant. Erik Johansson är en helt annan spelartyp men kom runt även han med sina aviga dribblingar och härliga teknik. Både Erik och Jon blev emellertid trötta i början av andra halvlek och orkade då inte ge det understöd till innermittfältet som de varit så givmilda med i första halvlek. När Dan Ingvarsson kom in istället för Jönsson och Lilienberg ersatte Samba-Erik förstärktes defensiven åter.
I backlinjen kändes allting hur tryggt som helst. Billy Berntsson hade lite problem på sin kant men man ska veta att han oftast hade både Sharbel Tuoma och Samuel Wowoah mot sig. Wowoah hade absolut ingenting att hämta mot Maestro och Nuorela i mitten och sökte sig därmed ut mot kanten. Billy lyckades dock för det mesta komma ur 1 mot 2-situationerna med bollen i tryggt förvar. Billy kommer bli riktigt bra.
Daniel Majstorovic var enastående bra, utan tvekan absolut bäst på plan. Men en som måste framhävas är hans mittbackskamrat Jussi Nuorela. Jussi kompletterar Maestro oerhört mycket bättre än vad Olof Persson gjorde och trots att han för en rätt lågmäld tillvaro i backlinjen är det i själva verket han som styr och ställer. Det ska bli oerhört spännande att följa dessa herrars framfart tillsammans och frågan är redan nu om MFF haft ett så bra mittbackspar som Jussi-Maestro på mycket länge?
Det är mycket positiva ordalag i den här matchrapporten men så bör det väl vara efter en storseger över en allsvensk konkurrent på bortaplan. Dock endast en träningsmatch men en ack så viktig sådan. Efter debaclet mot Bois förra veckan ställde vi på Himmelriket oss frågan vilket av lagen MFF och HBK som efter denna helgen skulle gå in i allsvenskan med ett nedbrutet självförtroende och en sak är säker, det inte MFF i alla fall...
