Ernst rapporterar...
...på ett helt underbart sätt om en helt underbar träning i ett helt underbart sommarväder. Helt underbart!
Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär,
- i vem? – ack i allt, som andas.
(Gustaf Fröding, ur "I ungdomen" från Gitarr och dragharmonika, 1891)
Man vaknar en morgon och plötsligt är vintern borta och sommaren är här. Man dricker sitt morgonte ute i trädgården. Man lyssnar till fåglarna. Man plockar fram den ljusa vårjackan. Man vänder sitt huvud mot solen och förstår, verkligen förstår, varför vi människor egentligen existerar.
Och så går man på MFF-träning och när man står där i gasset så inser man att man är lycklig. Man är fan lycklig.
Magister Prahl var på den årligt återkommande allsvenska tränarträffen någonstans i Norrland så unge kandidat Palmér fick sköta undervisningen. Självfallet tog eleverna chansen att dansa på katedern. Vi femtio-sextio som bevistade träningen fick se den i särklass mest uppsluppna och nojsiga MFF-tilldragelse sedan TP dök upp för exakt 120 dagar sedan.
Lite hade det såklart att göra med att Prahl var annorstädes, men lite tror jag också att Halmstad-matchen spelade in. Man fick ett kvitto på att man är på rätt väg. Man höll nollan och gjorde tre mål framåt mot kvalificerat allsvenskt motstånd på bortaplan. Man kunde tillåta sig att slappna av lite och se framtiden an med tillförsikt.
Festligt förresten att HBK-sidan tyckte att Halmstad var helt överlägsna och att det var för att Niklas Skoog var så förtvivlat usel som MFF vann. Jag kommer att hävda likartat ogenerat subjektiva pro-MFF-åsikter under hela säsongen oavsett hur illa vi spelar och vilka resultat det blir. Det finns inget som skygglappar när verkligheten tränger sig på.
Hela första timmen av dagens träning gick i dadaismens tecken. Jag var aningen sen till gräsmattan närmst Stadiongatan och missade instruktionerna till första övningen. Och förstod därför ingenting av vad som pågick. Man använde sig av nästan hela planen. 12 man i varje lag. Inga målvakter. Fyra mål utplacerade i planens hörn och så ett i mitten. Ett märkligt spel där det räknades poäng och fanns en mängd kopmlexa specialregler. Röda västar: Elanga, Ijeh, Kenneth, Mackan, Mete, Ivo, Lillen, Billy, Jon, Concha, Daniel och Palmér. Västlösa: Samba, Jussi, Sörensen, Yngvesson, Lilienberg, Skoog, JO, Jeppe, Kjellin, Mattison, Roth och BSN. Vem som vann vet jag inte. Jag är faktiskt inte ens säker på att det var meningen att någon skulle vinna. Dadaism, utan tvekan.
Ändå togs det hela på stort allvar. När de västlösa gjorde ett tveksamt mål så blev Concha vansinnig och skrek till en jublande BSN: "E du dum eller?". BSN bara skrattade och njöt åt att det hade blivit mål. Concha tuggade då den där extra kraftiga taggtråden, ni vet.
Riktigt roligt var det sen när man tävlade i två lag om vem som kunde göra flest mål på inlägg från bakom målet. Tre delmoment. Först mottagning och skott, sedan nick och sist direktskott på helvolley. Samma lag som innan: röda västar mot västlösa, fast Palmér och BSN stod bredvid och skötte räkningen. De västlösa vann med 31-30 efter en rafflande upphämtning av de med röda västar. De västlösa blev så glada över vinsten att de jublade som hade de vunnit allsvenskan. De röda västarna såg rejält ilskna ut. Detta såg de västlösa som då ställde upp sig som för ett lagfoto och fortsatte tjoa och tjimma. Till sist fick Mete flippet och knallade en boll rakt in i det västlösa lagfotot. Då skrattade alla.
Jag tycker det är oerhört intressant hur TP har lyckats få en sån fin balans mellan det uppsluppet kompisaktiga och det intensiva tävlingsmomentet på så pass kort tid. Jag har inte sett nåt liknande i Malmö FF sedan den där ståtlige engelsmannen från arbetarförorten Croydon tränade oss för tretton år sedan.
Sedan var det slut. De flesta gick in och duschade, men vissa stannade kvar och fortsatte leka. Ivo ställde sig i mål och Yngvesson, Skoog och Kenneth la straffar. Mer skojeri. Yngvesson försökte sig på Maradona-sparken, Kenneth klackade och Skoog tramsade. Solen fortsatte skina från en klarblå himmel. Man blev glassasugen.
Vem som såg piggast ut under tisdagsträningen? Svårt att säga, det hela var en orgie i lycklig pojklagsfotboll. Men det är inte svårt att lägga märka till att Matias Concha ser livsfarlig ut: bister, på gränsen till ondsint, spelsugen och 100%-igt fokuserad.
Till sist. Palmér får frågan av Aftonbladet om premiärelvan är klar och svarar: "Nja, vi är inte hundra på alla positioner. Eventuellt gör vi någon rockad". Vi vet alla att målvakts-, backlinje- och forwardsuppställningen är klar. De där eventuella rockaderna kommer alltså att ske på mittfältet. BSN spelar. Återstår tre platser. Om dessa konkurerar fem man: JO, Mattison, Samba, Elanga och Jon.
Spänningen stiger. Det är sex dagar till premiären. Vi lever i underbara tider.
