Lundqvists krönika
"Efter paus kom AIK ut som ett helt nytt lag. Tyvärr var det ingen förändring till det bättre."
Jag hade tänkt skriva en trevlig krönika om spänning och förväntningar. En krönika om glädjen i att åter stå och trängas på Caffreys. Spekulera, hoppas och tro. Det skulle ha varit kul att berätta om hur två söta småtjejer i de yngre tonåren som målade folk med svartgula streck i ansikten försökte sig på att få måla även en kvinnlig polis med motiveringen att det är ju helt neutralt idag då två svartgula lag möts. Allt detta hade det varit kul att få berätta om. Nu blir det inte så.
Istället måste jag skriva ner en sorgsen och besviken artikel om saknad, idéfattigdom, stereotypt spel och uteblivna målchanser. AIK spelade bra fotboll under de inledande 45 minuterna. Bollinnehavet var stort och det var inget fel på inställningen. I paus kändes det som att det nog skulle bli tre poäng. Detta trots att AIK, även om de ägde bollen under nästan hela halvleken, inte skapade någon egentlig målchans. Visst, ett inlägg från Ishi som Svante nickade över, en tre mot två-situation där nästan nittontusen åskådare undrade varför Långås inte spelade Rubarth. I övrigt var det inte mycket.
Efter paus kom AIK ut som ett helt nytt lag. Tyvärr var det ingen förändring till det bättre. Det trevliga spelet var borta. Man hittade inte längre varandra och Elfsborg tilläts arbeta sig in i matchen. En stund in i halvleken började vi skruva lite besvärat på oss på läktaren. När skulle lagledningen hitta på något? En stund senare kom det. Ett par byten som i alla fall inte jag begrep vitsen med. Jimmy Tamandi, som skött sitt jobb bra särskilt med tanke på att han fått hålla högerkanten själv då Ishi arbetade över ganska stora ytor, ersattes av Gabriel Petrovic. Tanken var nog att gå över till någon typ av 3-5-2-uppställning, men resultatet blev att AIK´s högersida blev rena autostradan för boråsarna.
Samtidigt byttes Långås ut mot Hoch. Inte helt ologiskt då Långås inte rosat marknaden under matchen. Själv hade jag dock hellre sett att man satt in Slavik och flyttat upp Åslund på topp. Då hade Adde fått en kedjekamrat som kanske förmått röja lite väg.
Mot slutet då AIK var tvungna att göra mål tog Peter Larsson ut Ishi som var bäst och mest konstruktiv idag och satte in Luke. Inte är väl Luke en spelare man satsar på för att stärka offensiven och dyrka upp ett försvar. Skadade sig Ishi eller? Jag ser ingen annan vettig motivering till att ta ut honom. Däremot hade det varit på sin plats att byta ut Mats Rubarth. Denne var brilliant inledningsvis men verkar alltid krokna under matchens sista tjugo minuter. När Rubarth är tröttkörd går inte längre några dragningar hem.
Nu står Djurgården på tur och det osar minst sagt katt. Det är faktiskt så att även när AIK spelade bra under matchens första hälft så var spelet lite väl stereotypt. Har ett anfall börjat på högerkanten så avslutas det därifrån. Spelvändningarna är för få och det känns som om det saknas mod.
Inför derbyt skulle jag vilja röra om lite i grytan. Låt Svante fortsätta som defensiv mittfältare. Ställ framför honom upp en trio bestående av Ishizaki, Slavik och Rubarth. Ge dessa tre herrar order om att, givetvis under ansvar, skifta positioner under spelet och skapa lite oro i motståndarleden. Förhoppningsvis blir spelet då mer varierat vilket torde leda till att chanserna dyker upp. Som det såg ut idag var AIK´s spel under alltför långa stunder alldeles för stabbigt.
Det här hade jag som sagt inte alls velat skriva. Hade jag fått bestämma så hade det blivit en annan och mycket trevligare krönika. Den kommer efter att vi låtit Djurgården sota för dagens förlust. En seger på lördag känns nämligen som ett måste nu. Vi spelar fem av sju matcher innan VM på Råsunda. Låt oss inte sjabbla bort ett sådant bra utgångsläge.
