Larsson, ungdomarna och aggressiviteten

Igor Hedmans iakttagelser och funderingar efter premiärförlusten mot Elfsborg.

Gnaget är namnet på ett gift som pumpas runt i mitt blodomlopp, vilket gör det jävligt svårt att lägga en torsk i premiären bakom sig. Hela kvällen efter matchen var jag orolig och hade en klump i magen. En anledning minst lika stor som den plötsliga förlusten i sig, var att skallen var fylld av tankar som inte ville lugna sig. Tankar som nu skrivs ner och därmed förhoppningsvis kommer ut ur systemet. Utan särskild struktur. Så även om ingen orkar läsa det här, har jag åtminstone gett mig själv terapi och kan börja fundera och hoppas på derbyt med tomt huvud.

Inför premiären hade jag sett nästan alla allsvenska lag i aktion under försäsongen. Av AIK:s matcher var det de två italienska jag hade minst koll på, men har förstått att de var ett steg framåt (något annat var i och för sig nästan fysiskt omöjligt efter La Manga och de tre träningsmatcherna i Sverige). Vi har visserligen en av de bästa trupperna, men spelet under försäsongen säger en del om form och spelstruktur inför seriestarten. Den sade inte mycket positivt i år. Men med tanke på att samma spelare som varit bra förr, knappast plötsligt är sämre spelare, så är det orimligt att tro att Gnaget ska vara riktigt kass hela året.

En premiärmatch hemma mot Elfsborg var nog det optimala, tyckte jag: När AIK verkade vara ur slag kunde vi ändå fixa det hemma på vår härliga Nationalarena. Elfsborg var idealmotståndet eftersom de saknar tyngd, de har många nya spelare, de har ny tränare och deras försäsong har varit sisådär. Det var heller inte samma gamla vanliga Elfsborg vi fick se. Knappast något annat spel än långa uppspel visades upp under de första 45 minuterna. Under samma 45 minuter bjöd AIK på mycket av sådant som länge saknats. Efter försäsongen och de två föregående säsongerna, där bra spel endast förekommit i perioder, var jag riktigt positivt överraskad. Stabilitet har vi inte längre kunnat förknippa med AIK under de senaste två åren. Det har blivit mer som för helsingborgare, hammarbyare och norrköpingspublik; att man bänkar sig på läktaren utan att ha en aning om hur det ska sluta. 1998-1999 visste vi att ett mål framåt innebar minst en poäng och det var lätt att gissa matchscenarion.Ytterligare ett decennium tillbaka i tiden visste vi också hur matcherna skulle se ut. 0-0.

Årets försäsong har inte ens varit uppochner. Den har varit närmast rakt igenom medioker (snällt sagt), där passivitet i försvarsspelet kombinerats med torftigt och långsamt anfallsspel. Därför var första halvlek en njutning, det kändes som ett lag på banan à la 1999. Målchanser skapades, bolltempot och aggressiviteten plockades fram från en tid som känns alltför avlägsen. Många har efteråt sagt att efter den inledningen kände man på sig att det skulle gå illa, att ångesten kändes på läktaren. Kanske jag inte lärt mig av nutidshistorien, men jag upplevde det inte så. Ett gnagarmål var på väg, men även om inte så skulle matchen visat att försvarsstabiliteten och aggressiviteten är på väg tillbaka. Visserligen sjönk spelkvaliteten i andra halvlek, kryddat med frustration och att några av de framträdande spelarna tröttnade rejält. Men ingen kan övertyga mig om annat än att Elfsborgs mål kom snöpligt. Det berodde dessutom inte på den passivitet som tidigare skådats under försäsongen, utan snarare på en missbedömning signerad Daniel Andersson. Det finns inte alltid bara en syndabock, men han är den som tydligast kunde ha avstyrt situationen genom att agera annorlunda – försvaret var samlat vid inläggssituationen. Att spelarna var trötta kan bero på mycket och är knappast positivt, men jag tror att Elfsborg är ett av de konditionsstarkaste lagen för tillfället. De har satsat en stor del av sin uppbyggnad på bland annat det och snabbhetsträning (vilket kanske gått ut över deras annars kännetecknande fina spel och att spela in en elva). Onödiga mål, onödig förlust, men jag är mer positiv till årets säsong nu än innan matchen. Hur i helvete kan jag vara det?

Framförallt med tanke på det jag såg i första halvlek och faktiskt längre in i matchen. Aggressiviteten till att börja med. Dagens AIK är inte ett lag som klarar av att spela avvaktande och vänta ut motståndarna för att försvara sig långt ner i banan. Dagens AIK är mer än förr beroende av bra timing i den höga pressen, att tidigt se till att få motståndarnas uppspel dit man vill. Så att resten av laget kan rätta sig efter det och vinna bollar i rätt lägen. En stor del av övertaget i årets allsvenska premiärhalvlek bestod i vinnandet av andrabollar (för all del även andra bollar) och därmed bibehållet spel högt uppe i banan. Påfyllnaden in i straffområdet vid inläggssituationer var även den kraftigt förbättrad. Att spela bollen med få tillslag har också stor betydelse för att kunna dra isär motståndet. Vilket man gjorde påfallande ofta i första halvlek. Våra spelare klarar av att spela med få tillslag, men de måste få träna det i matchlika situationer. Möjligen är det jag som inbillar mig vad jag sett, tagen av att säsongen är igång på riktigt, men ingen ska inbilla mig att de förbättringar jag sett kommit utifrån en slump.

[Fortsättning följer i del två]

Igor M Hedman2002-04-10 01:21:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan