Krönika: Feta, Feta MFF!
I måndags spelade MFF mot Djurgården om nu någon har missat detta. Efter matchen hördes en hel del kritiska röster och jag skall väl inte sticka under en stol med att jag också kände mig bedrövad direkt efter matchen.
Nu någon dag senare har dock premiärnerverna, och flera månaders anspänning, lagt på hyllan och jag har försökt göra en objektiv summering av mina intryck från matchen.
Tyngden
Jag kände det redan under Landskrona matchen utan att jag kunde sätta ord på min känsla. Jag kände den, lika otydligt, även under matchen mot Halmstad. Den låg där som en dimma och jag försökte diskutera den med mina gelikar här på svenska fans men den förblev alldeles för otydlig för att jag skulle kunna precisera tillräckligt. Inte egentligen förrän jag hörde talas om en diskussion med Djurgårdssupportrar efter matchen blev jag uppenbar av känslans innebörd. Tyngden eller den blå massan, vad man nu skall kalla den är på väg tillbaka? Ta mig fan om inte MFF håller på att få tyngden tillbaka. Djurgårdens supportrar hade varit fantastiskt glada över segern och de var inte vana sedan länge att de inte varit bäst på plan sista halvtimmen. När jag sedan tänker tillbaka inser jag att trendbrottet med att inte ”vika ner sig”, som tidigare säsonger, utan istället bara bli bättre och bättre ju längre matchen lider började redan på en lerig gräsplan i Herfölge för ett antal månader sedan. Vi vann inte den matchen heller, vi var helt bedrövade när vi åkte därifrån, men visst hade vi bara blivit bättre under matchens gång. Tyngden är på väg tillbaka.
Matchen
Djurgårdsmatchen var inget undantag, motståndarna gick på knä på slutet och vi höll faktiskt på att vända matchen. Med lite bättre fart i anfallsspelet och ett bättre tryck mot deras backlinje så hade vi vänt matchen det är jag säker på. Spelare som spelar med hjärtat var min behållning av matchen när jag väl blev tillräckligt objektiv för att kunna se det. Spelarna hänger inte längre uppgivet med huvudet trotts att de ligger under utan de fortsätter mala på. De ser ut som om de tror på sig själva och sin förmåga igen, inte som föregående säsongers vekhet och rädsla för att misslyckas. Hur länge sedan var det vi såg ett lag som tror på det de gör?
Lugnet
Jag känner en styrka växa ur Prahls gråblåa röra som inte setts i klubben på många år och som faktiskt skänker mig ett viss lugn när jag ser framtiden an, även på så kort sikt som den förstående säsongen. Har sedan bara Prahl modet att krydda med lite bollbegåvning så tror jag också att de flesta lag i allsvenskan kommer att få det jobbigt när de möter oss. Jag föreslår dock att han väntar med detta tills vi hittar en nivå i början av matcherna som är tillräckligt hög även för att möta de bästa lagen. När den nivån infunnit sig och tyngden av den blå massan är tillräckligt stor kommer bollbegåvningarna också ges möjlighet att blomma ut på ett annat sätt. Det känns helt plötsligt som om jag för ett kort ögonblick såg rakt in i Prahls tankar och att jag därmed förstår vad det är han håller på och göra.
Fetma
Så heja Prahl, heja blå hjärtan som aldrig viker sig och hoppas att viktökningen om några år kan ge oss en rejäl fetma. För då skall vi inte bara mala sönder Stockholmare och Göteborgare. Vi skall även sätta oss på små Italienare och Spanjorer, Krossa bleka Engelsmän och skrämma mustaschprydda tyskar. Den blå massan skall åter igen välla ut över världen. Idag allsvenskan, imorgon…
