Tankar om klacken inför Örgryte
Klacken kan inte vara nöjd efter sin insats i premiären. Men var det verkligen bättre förr?
Det är lätt att romantisera händelser ur det förflutna. Att glömma fakta och inte ge en nyanserad bild av hur det faktiskt var tidigare. Efter hemmapremiären mot Norrköping har kritiska röster höjts mot klacken: Stämmningen uteblev, det vokala stödet som skulle bära fram Kalmar FF till seger blev mycket sämre än väntat. Jag tror att vi alla kände en viss besvikelse över det här, det fanns förutsättningar men klacken lyckades inte leva upp till de egna förväntningarna.
Eftersom vi möter Örgryte borta på lördag kan det vara på sin plats med en påminnelse om att saker och ting inte var bättre förr, som vissa menar.
Följande text gick att läsa i Göteborgsposten efter hemmamötet mot just Örgryte i april 1994:
Kalmar (GP):
Inför säsongen bröt Kalle Björklund kontraktet med Kalmar FF och flyktade till Örgryte. Igår var han tillbaka på Fredriksskans, när Öis mötte Kalmar i premiären. Kalle möttes av burop och elaka plakat. Men Örgryte vann matchen med 2-1 (2-1) efter att ha varit utspelat och egentligen bara skapat ett ordentligt anfall. "Kalle Judas Björklund har sålt sig", "Hata Öis", "Skulle du sälja din morsa också?", "När sviker du nästa lag Björklund?" stod det på en del av plakaten som Kalmar FF:s supportrar vecklade ut. Det fanns fler, men de innehöll budskap som inte passar sig i tryck...
Om du, som jag, gick på Kalmar FF-matcher 1994 så kan du säkert se dessa bilder framför dig. Det här var på något sätt tidstypiskt och dylika aktioner existerar inte på Fredriksskans idag. Utan att lägga in några värderingar var det inte 650 man som drog igång den här "protestaktionen" mot Karl-Gunnar Björklund. Nej, det var den lilla kärna av supportrar - den gamla klacken, vars storlek inte var en bråkdel av vad den totala klacken är idag - som stod bakom.
Oavsett om man förkastar, skrattar åt eller gillar aktioner av ovanstående karaktär kan man i varje fall fastslå att det fanns ett engagemang bakom. Den enda massmediala uppmärksamhet supportrarna fick under den här tiden handlade om negativa händelser, beskrivna i lokalpress: Fylla och skadegörelse, ett femtiotal personer som åkte runt på matcherna och skämde ut föreningen. Enligt media.
Men i den här lilla samlingen av personer fanns ett engagemang som var klart tydligt även för oss som stod lite vid sidan om. Vi var ganska många, men vi formerade oss aldrig. Varför vet jag inte.
När alla till slut gick samman och formerade sig på Sektion E växte klacken enormt. Men har alla där att göra, egentligen?
Idag har supporterklubben ett mycket väl fungerande samarbete med Kalmar FF. Styrelsekillarna gör ett fantastiskt jobb för att utveckla Kalmar FF:s supporterkultur. Klacksektionen är alltid fullsatt, men ändå:
Bland alla nya ansikten ser man de äldre rävarna fortfarande. De står där, och de brinner för Kalmar FF.
Problemet är bara att i förgrunden ser man personer som inte alls utstrålar samma kraftiga engagemang för klubben.
Personer man aldrig ser på bortamatcher och som i klartext inte hör hemma i klacken.
Detta bör vara en kärnfråga för supporterklubben att ta tag i snarast.
Vi har blivit mycket större - men har vi egentligen blivit så otroligt mycket bättre?
Engagemang och hårt arbete är nyckeln till all framgång.
Vi ses i Göteborg på lördag!
