Som att flytta Stadsteatern till Scandinavium
En krönika om arenafrågan.
Idag kom äntligen förslagen till hur stadens fotbollsanläggning kan komma att se ut. Det är fyra olika förslag i olika prisklasser. Den spontana känslan man får är att åtminstone två av dem enbart är skenförslag. Det verkar vara en fråga om att antingen flytta tillbaka till Nya Ullevi eller en mindre ombyggnad av Gamla.
Vad alla är överens om är att Gamla Ullevi inte har någon framtid i sitt nuvarande skick. Sett till retoriken hos många av Göteborgs lokalpolitiker finns det egentligen bara ett alternativ och det är Nya Ullevi.
För mig är detta alternativ fullständigt uteslutet. Det är som om man flyttade Stadsteatern till Scandinavium, något som just nämnda politiker förmodligen skulle anse vara fullständigt oacceptabelt. Följaktligen hamnar vi en konflikt återigen mellan finkulturen och idrottsrörelsen där den senare alltid verkar komma till korta.
Idrottsrörelsen är uppbyggd på ideell verksamhet och får det allt svårare att fortsätta sin verksamhet där höjda medlemsavgifter och höjda krav på bingolottsförsäljning blir en allt bistrare del av vardagen för många föräldrar. Men hur många ideella pianolärare finns det?
Givetvis är det skillnad på elitfotbollslag och ungdomsidrott på samma sätt det är skillnad på tio-åriga pianoelever och konsertpianister. Men gemensamt är att det krävs förebilder och idoler för att unga människor skall vilja göra något annat än att stirra framför TV:n eller datorn.
Vad jag menar med hela detta resonemang är att politiker idag säger sig prioritera vård skola och omsorg, före en ombyggnad av Gamla Ullevi. Men vad hände med dessa prioriteringar när man byggde skrytbygget Göteborgsoperan mitt under brinnande ekonomisk kris? Ett bygge där många miljoner spenderades enbart på akustiken på en av scenerna. Var fanns vården, skolan och omsorgen då? Uppenbarligen gör de styrande skillnad på finkultur och annan kultur, kanske är det en klassfråga, men rationellt är det inte.
För varje biljett som säljs till ett elitidrottsevenemang, går en icke betydande del indirekt till stat och kommun, medan det omvända sker för varje teaterföreställning. Elitidrott är således en vinstaffär för stat och kommun och det är inte alls omöjligt att ett nybyggt fint Gamla Ullevi i längden är en investering för staden i stället för en kostnad. Men då hamnar vi återigen i dilemmat där idrottsrörelsen bara skall ge medan andra samhällssegment får.
