Del III: Thomas Dennerby - en slitvarg med ett äkta Bajenhjärta!
Thomas valde på grund av sociala skäl att varva ner i Spårvägen bara 26 år gammal. Han blev polis och påbörjade en tränarkarriär … och via Spårvägen, Stadslag, Värtan och Hammarbys damlag har han nu kommit hem i dubbel bemärkelse. Hem till Årsta och hem till Hammarbys A-lag …
– Hur länge spelade du i Spåret? – Det blev bara två år, 86 och 87. Jag var väldigt mycket skadad då. Jag hade ju en spelstil där jag sprang mycket och jag flyttade aldrig på mig. Kroppen började reagera på all stryk den fått under åren. – Vad gjorde du sen? – Det blev ett kortare brejk från fotbollen, sen drog det i fotbollstarmen igen och jag blev tränare för Värtan. Det var 89, eller möjligen 90 … jag minns inte riktigt. Och sen hade jag Spårvägens lag i ungdomsallsvenskan. Därefter flyttade jag upp och hjälpte Lasse Haglund med Spårvägens A-lag 91. Under 92 var det ju EM i Sverige och då hade jag inget ledaruppdrag, förutom att jag var ansvarig för ett av stadslagen. (Thomas har haft hand om bland annat 75-laget med bland annat Cesar Pacha och 79:orna med Victor Pacha och Benyom Seyuom under de sju år han var stadslagsansvarig.) Men före och under EM så hade jag en tjänst inom polisen tillsammans med Fotbollförbundet där min uppgift gick ut på att titta lite närmare på supportrarna i Sverige. Rent konkret handlade det om att förebygga våld på arenor och matchorter, före, under och efter matcherna. Jag skulle försöka lista ut vilka som skulle kunna ställa till bråk. Vi visste på den tiden mycket om andra länders fans, men det visade sig att vi visste väldigt lite om våra egna. Jag hade tillsammans med två poliser fått en ”prickad” uppgift att försöka ta reda på vilka vi skulle hålla ett extra vakande öga på under EM. Det var en heltidstjänst och jag var på hur många fotbollsarenor som helst, jag var på resande fot nästan hela tiden. Men jag såg ingen fotboll, utan jag stod och spana på läktarna under matcherna, säger Thomas och skrattar. – Hittade du några busar? – Ja, jag tror jag kan säga att vi ganska exakt kunde peka ut vilka som skulle kunna starta bråk. – Det blev alltså ingen fotboll i form av ledaruppdrag under den här tiden? – Jo, lite fotboll höll jag faktiskt på med under den här tiden, då jag och Klasse (Johansson) hjälpte till i våra döttrars lag. Det engagemanget tillsammans med jobbet med stadslaget gjorde ju att man trots allt höll kontakten som ledare med fotbollen.
Thomas forsätter: – 94 fick jag en ny tjänst inom polisen och då blev det ännu svårare att vara fotbollstränare. Jag hade ett schema som gjorde att jag i stort sett var borta var femte vecka. Ansvarigt folk inom Hammarby började ”tjata” på mig att jag skulle ta över damlaget. Det var året efter Billy (Ohlsson) hade varit där i ett halvår eller så. Damlaget ”köpte” mina arbetsvillkor, så jag tränade dem 97–99. På hösten 99 fick jag en förfrågan om jag kunde hjälpa till i herrlaget när Sören tog över efter Roffe (Zetterlund). Men jag ville fullfölja min överenskommelse med damlaget. Det hade inte känts rätt att bryta den, då vi fortfarande hade möjlighet att gå till slutspel. Dessutom gick det inte att praktiskt att ordna med mitt arbete och mina arbetstider.
– När bestämde du dig för att ställa upp som hjälptränare? – För min del hängde allt på om Hammarby skulle klara sig kvar i allsvenskan. Så den sista matchen mot Trelleborg var helt avgörande, för hade vi inte hängt kvar så hade inte Hammarby haft råd att anställa mig på heltid. Då hade jag varit tvungen att tacka nej till erbjudandet.
Thomas valde Hammarby och man kan säga att han kom hem i dubbel bemärkelse. Dels var han tillbaka i Årsta där han en gång växte upp, dels var han ledare i den klubb han älskat genom åren. Det kunde inte vara bättre. Men det gick inte alldeles smärtfritt. Allt bygger på förstående chefer inom polisen. – Hur länge är du tjänstledig från polisjobbet? – Jag är tjänstledig fram till sista november i år. Och ska jag sen fortsätta som fotbollstränare måste jag säga upp mig, för jag får inte ytterligare förlängd ledighet. – Du kan alltså tänka dig att fortsätta som tränare? – Ja, men det måste vara på heltid. Det går inte att kombinera tränarsysslan med ett annat heltidsarbete vid sidan om.
På den här punkten är Thomas väldigt bestämd. Han lägger ut texten: – Det ”kostar” alltså att vara tränare på elitnivå, det är ett heltidsarbete … och det ”kostar” fyrtio timmar i veckan med allt arbete som krävs runt omkring laget. Att hålla på åttio timmar i veckan som det skulle bli tillsammans med ett ”vanligt” heltidsjobb skulle göra att man bränner sitt ljus i bägge ändar. Man orkar inte, man får aldrig må riktigt bra och man skulle ha en klump i magen av att det alltid var något som släpade efter. Man skulle gå omkring med ständig ”ågren”. Antingen är man borta för mycket från familjen eller så hinner man inte med fotbollen som man skulle vilja. Slutsatsen blir att om jag ska fortsätta som tränare så måste det alltså vara på heltid. Och går det inte att lösa, går jag tillbaka till mitt polisjobb. Jag har kommit fram till att det i alla fall är bättre att klippa av helt än att göra två saker halvdant.
– Kan du dela med dig av några skojiga Hammarbyminnen? – Det är massor av grejor som är otroligt roliga. Det finns hur mycket som helst. Men det måste ju vara något som går att publicera … ha, ha, ha … Thomas funderar småleende en stund, sen säger han: – Ja, det har ju skett en väsentlig förändring på hur elitfotboll bedrivs i dag jämfört med för tjugo år sen. De första åren jag var uppe i A-laget och de senaste åren har det skett en stor förändring kring det som har med alkohol att göra. Det fungerar inte i dag att dricka alkohol och samtidigt vara elitidrottsman. Det var lite annat förr. Det fungerade väl i sig inte då heller, men inställningen till alkohol var en annan. Jag kommer till exempel ihåg en resa till Västindien vi gjorde efter seriens slut 79. En dag skulle hela gänget åka på en utflykt i en stor tremastad träsegelbåt. Det var en heldagsutflykt och skepparn hade bunkrat upp med mat och dryck. Han berättade stolt hur han hade laddat med dricka i sån mängd så att den skulle vara omöjlig att dricka upp. Det skulle han inte ha sagt till ett gäng törstiga tävlings- och målinriktade grabbar. Vi tog hans ord som en startsignal på en blöt utmaning. Så under dagen lyckades vi faktiskt peta i oss hela förrådet av alkoholhaltiga drycker. Han stod där med skägget i lådan och fattade ingenting när vi klev i land. I dag när vi är i väg någonstans och killarna får en ”frikväll” så är något liknade helt otänkbart. Så här tjugo år efteråt kan man skratta åt eländet. Observera att detta var en ren semesterresa, det är viktigt att veta.
Forts. del IV 8/3
