Djurgårdens IF - IFK Göteborg 1-0

Åkeby/Lukic vann tränarmatchen, och Djurgården fotbollsmatchen med 1–0.

Stefan Bärlin fumlade, Mikael Dorsin fumlade, till och med Stefan Rehn passade fel. Och regnet strilade ner. Det var upplagt för en sån där match. Men medan Stefan Lundin på IFK-bänken avvaktade bytte Sören Åkeby och Zoran Lukic taktik och spelare och ordnade en föga solklar trepoängare åt Djurgården.

Göteborg kom till Stadion med en tveksam säsongsinledning bakom sig. Den nya, centrerade mittfältsformationen hade inte gett önskat resultat och nackspärrsfotbollen fortsatt att irritera Gamla Ullevis luttrade åskådare.

På Stadion visade man upp ett helt annat spel. Ett ytterst aggressivt försvarsspel hindrade Rehn och Abgar Barsom från att äga mittfältet, och därmed isolerades Djurgårdens lagdelar från varandra. Barsom for som en tätting ner till eget mål, ut på vänsterkanten, mot offensiv hörnflagga och ville ha bollen precis hela tiden. Ibland blev det lite för mycket av det goda, för utspritt och splittrat, och Dif:s centrala spel tappade slagkraft.

Det var Göteborg som skapade första halvlekens få chanser. Tomas Rosenkvist, anfallspartner med Gustaf ”Flo” Andersson, oroade rejält med sitt friläge, som Isaksson och Markus Karlsson avstyrde efter stora bekymmer. Andersson hade därtill en boll i mål, tveksamt avvinkad för offside. Jag litar dock på att Karl-Erik Nilsson hade ”ögonkontakt” med den göteborgare som stod fel …

Ett bekymmer var att Stefan Rehn inte kom med i spelet så som man kan önska. Förhoppningsvis var det inte ett tecken på sviktande form, utan ett gott betyg åt bålgetingsförsvarande IFK-mittfältare som lärt fjolårsläxan.

I andra halvlek tryckte Åkeby och Lukic upp djurgårdsmittfältet och åstadkom ett kompaktare spel. Defensivt mycket duktige Richard Henriksson och Markus Karlsson fick sköta uppspelen och mittfältarna koncentrera sig på att vara mittfältare.

Ändå fick Dif inget riktigt ”Stadiongrepp” om matchen. Det kändes vassare när Göteborg gick till attack.

Efter 60 minuter bytte helt riktigt Christer Mattiasson av trötte Andreas Johansson, och det lilla miraklet inträffade att den vanligtvis till vänsterkantens öde domäner förvisade Mattiasson fick spela centralt. Det gav naturligtvis resultat. Göteborg vädrade seger och tryckte upp ännu mer; det gav Djurgården det lilla extra utrymme som behövdes för att kunna rulla sin vägvinnande markfotboll. Mattiasson var alert, spelsugen och tog bra beslut. De pigga benen behövdes också mot ett kroknande IFK-försvar.

Här följde en bra djurgårdsperiod, som kulminerade tio minuter från slutet. Louay Chanko hade fått lämna plats för Babis Stefanidis – något överraskande, då Bärlin varit den svagare av de två vingarna. En snabb spelvändning av Kim Källström, åter stundtals i allsvensk toppklass, ett distinkt inspel av Abgar Barsom och en touch av Stefanidis på Ljungbergmanér – mer behövdes inte för att ge Djurgården ledningen och segern.

En läktarincident på IFK-sektionen störde tyvärr uppmärksamheten när Stefan Bergtoft gjorde efterlängtad comeback två minuter senare. Det rivjärnet kommer att göra stor nytta i år när laget går runt på många spelare.

Det här mötet var det jämnaste av de tre senaste lagen emellan och Göteborgs absolut bästa insats. Föga förvånande i och för sig – Stefan Lundin vore dum om han inte drog lärdom av tidigare förluster. Kanske var resultatet missvisande, men det är inte moraliska segrar utan marginaler på rätt sida som gör ett guldlag. Det vet Hammarby om inte annat.

0 kommentarer