Djurgården - Blåvitt, 1-0

- Det mesta rätt, men ändå förlust.

Inför 13395 åskadare, varav ca 1000 ditresta änglar, inledde blåvitt med en rejäl forcering i första halvlek.
Under de första 35 minuterna var IFK:arna etta på i stort sett varje boll, samtidigt som man spelade med en rörelse i anfallspelet som inte funnits i någon av de andra första halvlekarna på säsongen.

Den något överraskande innermittfältskonstellationen bestående av Sebastian Johansson i den något defensivare rollen och Martin Ericsson (som till förmån för Sebastian Henriksson spelade) i den offensiva, var duktiga i närkamperna, spelade enkelt och klokt i den första halvleken.

En första halvlek som definitivt är vår bästa inledande halvlek hittills på den här säsongen. Det var vilja i närkamperna, distinkta passningar, men även ibland smånätt spel där samarbete mellan Rosen, Gustaf Andersson och Martin Ericsson verkade stämma i timing och precision. Något som även visade sig då Rosen efter 25 minuter i den första halvleken tog en klok löpväg och friställdes med hjälp av en fin passning serverad av Gustaf.

Andreas Isaksson i Djurgårdens mål lyckades dock, med hjälp av försvaret, att förhindra Rosens andra mål för säsongen. Gustaf Andersson löpte kopiöst mycket under hela matchen och efter en halvtimme sprang han ifrån Markus Karlsson i Djurgårdsförsvaret och var helt fri med Isaksson, då han blev nerdragen, det ska dock sägas att någon frilägesutvisning var det inte tal om med tanke på att han inte hade kontroll på bollen, men helt riktigt fick djurgårdsbacken ett gult kort.

Även Jimmy Svensson verkade taggad i den första halvleken, där han gång efter annan prövade Djurgårdens målvakt och försvar med sina farliga hörnor och frisparkar.
I den 35 minuten blev Jimmy dock lite för het och kapade Niclas Rasck en aning onödigt, vilket renderade i ett gult kort. Sista tio minuterna av halvleken tog Djurgården över spelet en aning, men satte inte Bengt Andersson på något större prov. Mycket tack vare Fredrik Risp i mittförsvaret som vann allt i luftrummet och Mikael Antonsson som för dagen var högerback. Antonsson svarade bland annat för en glidtackling a la Hysén som fick hela JK-klacken att ropa straff, för att sedan tystna när de sett reprisen och blivit varse att det enda Antonsson träffade var bollen.

I halvtid fick vi reda på att Djurgården hade haft 62% av bollinnehavet, något som borde tyda på Djurgårdsdominans, men som i det här fallet snarare skvallrade om hur mycket bollen rullats i sidled och hur fantasilöst passningspelet varit med tanke på att enbart två skott avfyrades mot mål och enbart ett gick på mål, jämfört med blåvitts 13 skott mot mål och varav sex av dessa gick på mål. Det ska även noteras att blåvitt hade en boll i mål, då Gustaf Andersson blev helt ren med Andreas Isaksson, ett mål som reprisen kunde visa blev felaktigt avblåst för offside.

I den andra halvleken fruktade man att IFK:s aggressivitet skulle vara borta, men oron visade sig vara obefogad. IFK Göteborg inledde den andra halvleken bra, men orosmolnet att laget inte skulle orka i 90 minuter hängde över mig på pressläktaren, likt regnmolnen under matchen.
Efter cirka 20 minuter av den andra halvleken började spelet att bölja istället för att likt tidigare kontrolleras av IFK Göteborg. Avstånden mellan lagdelarna blev större, de tekniska djurgårdspelarna fick mer utrymme och IFK började desto mer att livnära sitt spel på omställning från försvar till anfall. Med andra ord började tröttheten att infinna sig bland spelarna. Trots detta skapade man en del bra chanser, bland annat en på vänsterkanten där Sebastian Johansson tunnlade Abgar Barsom för att sedan lyfta in en boll som var värd ett bättre öde.

Gustaf verkade vara outtröttlig och visade gång efter annan prov på sin styrka i bollmottagningarna i straffområdet. Tyvärr saknades skärpan i avsluten, vilket var signifikativt för hela matchen. Att Sebastian Johansson under första halvlek blivit varnad avspeglades en aning i hans fysiska spel i den andra halvleken, där han på grund av trötthet ibland valde att inte gå in i vissa närkamper och klokt nog inte riskera att bli utvisad. Frågan man dock ställde sig var varför inte Sebastian Henriksson hade kunnat komma in när väl Basse började stumna, Zebane har ju förmågan att inte förändra matchbilder till det negativa utan alltid prestera solida insatser.

Efter den 60:e minuten och framåt blev det mer och mer Djurgården, framförallt då de fräscha inhopparna började komma in i spelet. På IFK:s bänk däremot satt samtliga avbytare och frös. Plötsligt började de blåvita benen att se tyngre ut och försvaret sattes på allt fler prov, vilket
gav utdelning då Babis Stefanidis gjorde 1-0 i den 79:e minuten. Sett till hela matchen var det definitivt inte rättvist, men möjligen ganska typiskt om man ser till den blåvita ineffektiviteten.

Det ska dock tilläggas att ingen ska lastas för förlusten, laget gör en mycket bra insats och för en gångs skull känns det som att man tar ut det optimala ur laguppställningen sett till både offensiva och defensiva kvalitéer. Om Basse och Martin fortsätter lika bra som idag, så lär ingen kritisera deras plats i startelvan. Den som såg fjolårets match på stadion då Sebastian och Martin blev utspelade gång efter annan, kan konstatera att dessa herrar vuxit till sig och hur bra dom två kan bli, kan bara framtiden utvisa.


Av: Joakim Kempe

0 kommentarer