Reflektioner från helgen

Fyra poäng efter fyra matcher, men ändå är man lite smått optimistisk inför framtiden.

Efter att nu även ha sett en bandad version av lördagens batalj på Östermalm, vilket inte var helt fel efter att ha stått på en av Sveriges sämsta bortaläktare, så kan man trots allt inte annat än att vara imponerad över den blåvita insatsen. Det kan tyckas vara att sakna all form av ambitioner att säga så efter att ha förlorat mot ett lag som ifjol var allsvenska nykomlingar, men med tanke på det spel vi fått se i de tre föregående matcherna är det inte mycket att tveka över. Äntligen visade laget upp rätt vilja i nittio minuter, och kanske än viktigare, de visade att man faktiskt klarar av att spela fotboll. Man behövde inte längre förlita sig enbart på fasta situationer från en vänsterdoja, vars ägare en del supportrar vill likna med en älg, för att kunna skapa en farlig målchans, utan helt plötsligt hade vi ett omväxlande anfallsspel fyllt av rörlighet.

Att till och med den lågpannade sportredaktionen på Aftonbladet berömde det blåvita spelet säger väl det mesta. Även den lokala morgondraken hade några positiva ord att säga om matchen, faktiskt. Att vi inte håller samma klass som trogna och lidande division II-supportrar måste vi dock acceptera. Heja Ultras Torslanda!

Att Martin Ericssons comeback var skön att skåda kan ingen blåvit säga emot. Trots att det var hans första allsvenska match för säsongen så överglänste han lätt den spelare i Dif som han ofta brukar jämföras med. Den sistnämnde dominerade inte alls så som i förra årets möten, utan såg nästan lite seg ut. Kanske borde han trots allt ha lagt skorna på hyllan efter fjolårets så lyckosamma säsong? Dansa var han dock bra på, hur som helst. En rehn hjälte. Alltid.

Oavsett om vi var 800 eller 1000 blåvita anhängare på plats, därom tvistar fortfarande de oxtokiga blårandiga publikdetektiverna, så var det ett klart respektabelt följe som satte en blåvit prägel på Stockholm. Förhoppningvis inser nu många att det är resorna till staden i öster som är säsongens verkliga höjdpunkter på bortaresefronten, och åker upp även när matcherna spelas på Råsunda och Söderstadion. Måndagen den 30 juli och lördagen den 26 oktober bör alla boka in redan nu! Eftersom vi inte vunnit en match i Stockholm sedan i slutet av juli 2000 så borde det ju snart vara dags...

Mikael Antonsson har redan fått spela två och en halv match, vilket väl få hade kunnat gissa på förhand. Inte för att han inte håller allsvensk klass, det var det många som redan visste, utan för att det är nästintill omöjligt att spräcka mittbacksparet Erlingmark-Risp. På grund av skador fick Anton nu istället chansen som högerback, vilket han klarat av alldeles utmärkt. Offensivt håller han, som ju är bäst som mittback, dock inte samma klass som Höiland, så frågan är hur Lundin väljer när alla spelarna är skadefria igen. Positivt är dock hur spelare som härstammar från den blåvita U-truppen de senaste säsongerna spelat till sig en permanent plats i startelvan. För två år sedan, 2000, Fredrik Risp och Jimmy Svensson som båda fick spela de flesta matcherna efter sommaruppehållet, och i fjol Sebastian Johansson som nu ses som en av lagets nyckelspelare. Blir det Mikael Antonssons tur den här säsongen? Klart är i alla fall att han spelar från start även i morgon mot IFK Norrköping.

Tre matcher kvar innan det rekordtidiga VM-uppehållet, alla i Göteborg. Norrköping hemma i morgon, Öis i derbyt nästa onsdag, och avslutningsvis kommer Hammarby till Gamla den 14 maj. Med tanke på de så onödigt tappade poängen på hemmaplan hittills känns det som om vi behöver ta minst sju poäng, även om tre segrar givetvis skulle sitta riktigt fint. I så fall har vi gjort en godkänd vårsäsong, och är bra rustade när serien startar upp igen, onsdagen den 3 juli på Fredrikskans i Kalmar. Nästan exakt två år sedan den där härliga matchen, sommaren 1999, som var Stefan Lundins första som ansvarig tränare och då Blåvitt, som då låg sist (?) i tabellen, lyckades kriga till sig en efterlängtad 1-0-seger. Vad det sägs kommer Supporterklubben att satsa lite extra på Kalmarmatchen, och med tanke på det långa VM-uppehållet bör vi vara många som då är sugna på att äntligen se lite riktig fotboll igen.

För att återknyta till lördagens händelser skulle jag vilja rikta lite kritik mot den som var ansvarig, Sthlmspolisen är min gissning, för de chartrade SL-bussarna som skulle ta de privatresande blåvita från Stadion tillbaka till "uppvärmningskvarteret". Efter att ha kört samma omvägar som på ditvägen stannade plötsligt bussarna och chauffören berättade att "nu är det bara någon kilometer kvar, så nu får ni gå sista biten!". Skoj att höra när regnet vräker ned utanför. Vad jag hört hände samma sak efter matchen på Råsunda i höstas, vilket får en att undra om de till nästa match hellre ser att stora mängder blåvita tar sig till arenan själva via t-banan?

Nästan lika efterlängtat som många mål i morgon på Gamla skulle det vara om det snart presenterades att de spelare vars kontrakt går ut i höst har valt att förlänga dem. Med tanke på vilka spelare det gäller, vore det ett allvarligt hot mot klubbens framtid som ett allsvenskt topplag, om man inte lyckas lösa det klart mycket bättre än fjol. Från och med den 1 juli är de spelare vars kontrakt går ut fria att skriva på för en annan klubb.

Till sist; bara åtta dagar kvar till derbyt Öis-Blåvitt på Nya Ullevi. Vad det verkar så har biljettförsäljningen den senaste veckan börjat sätta fart. Dessutom en stor annons i GP idag där man uppmanade folk att komma och sätta ett nytt publikrekord, och där det berättades att man kommer att arrangera olika aktiviteter utanför Ullevi ändå från 15-snåret på eftermiddagen. Låter lovande, får man väl lov att säga.

Heja Blåvitt!

Mathias Henriksson2002-04-30 16:30:00

Fler artiklar om IFK Göteborg