Lundqvists krönika: Annorlunda skivrecension
5-2 till AIK. Har den någonsin skinit vackrare, den konstgjorda solen på Råsunda? Låt oss få den att lysa lika underbart igen på torsdag.
Vi ser hur solen stiger över Råsunda - Nästa gång den stiger blir på torsdag lagom till derbyt. Även om det kommer att bli en artificiell sol i form av flera elljusstrålkastare så nog kommer den att stiga. Förbundet har internationaliserat matchen genom att lägga den klockan åtta så nog kommer ljuset att behövas. Tillåter mig dock att tro att den sena starten har med någon TV-kanal att göra.
Vi ser hur Hovets is är blank och klar – Nästa säsong blir det verkligen Hovets is eftersom AIK har valt att lägga sina matcher där. Det låter lovande fast jag oroar mig över vad jag hört om att arenan ska rustas upp till oigenkännlighet. I värsta fall ser den ut som en lillglob i höst.
Och bönderna dom gapar utav fasa – I varje fall tycks ÖIS ha gjort det under de första tjugo minuterna. Sedan blev allt som vanligt igen.
Och snutarna dom spejar och dom tar – Derby är derby så det lär nog bli läge för både en del spejande och tagande på torsdag.
Vi ser de svarta tröjorna i AIK – och gläds över att årets design är svartare än på många år. Fick jag bestämma skulle de gamla Kurre-Hamrin-ställen tas i bruk igen med knälånga brallor och randiga strumpor. Klass, säger jag bara.
Vi vet att alla vägar bär oss rätt – Från Solna station till puben. Från puben till Norra. Finns det någon rättare väg?
I senaste numret av Fotbollsextra konstaterar Peter Larsson att han numer bär med sig fotbollen och AIK jämt. Jag kan bara säga: Välkommen i gänget Peter. Klara strupen och häng med i refrängen – Å vi e AIK Å alltid e vi med er och alltid ska vi se er ta poäng.
Ibland så kan det blåsa kalla stormar – ja det ska fan veta. På en AIK:are viner det alltid kring öronen.Att det blåser på toppen vet ni. Precis som ni vet att det blåser även i bottenregionen.
Ibland kan himlen vara ganska grå – men vi är med även då eftersom vi vet att i nöden prövas vännen. Nu behöver gnaget ditt stöd mer än vanligt. Ställ up så ska du få se att
när det gäller laget som vi älskar. Så skiner solen snart på oss ändå. – Den 15 oktober 2001. 5-2 till AIK. Har den någonsin skinit vackrare, den konstgjorda solen på Råsunda? Låt oss få den att lysa lika underbart igen på torsdag.
Vi hört om stora tider som har svunnit – inte bara hört utan även upplevt skulle jag vilja påstå. Det är en ynnest att vara gnagare. Den senaste tioårsperioden har givit två SM-guld, Cupvinnarcup-kvart, Champions League-spel där vi fick Barca att darra rejält, ett duggregn av finaler i Svenska Cupen. Visa mig den Djurgårdare eller Hammarbyare som har upplevt eller kommer att få uppleva något liknande, och kom nu inte dragande med någon jävla djurgårds-hockey. Nej ni får aldrig vara med där uppe men vi vet att snart så är det dags igen.
I samma Fotbollsextra berättade Larsson att han har kontakt med Olle Nordin som säger sig vara laddad och på tårna igen. Kanske till och med beredd att kliva in. Sträcker härmed ut handen och bjuder Olle mikrofonen så han kan sjunga ut – Å vi e AIK…
Vi följer gnaget genom livets skeden– Larsson, Baxter, Nordin, Tolle, Dala, Vadde och Szepanski. Ni ser, spelare och tränare kommer och går men fansen består. Därför är det på sikt vi som kan hävda att - vi minns de sköna stunder som har flytt. De yngre av oss kan lite lättvindigt säga att – varför sörja tider som passerat? Gamlingar som jag blir däremot alltför lätt nostalgiska, men när AIK springer in på mattan för ny match är jag hur benägen som helst att hålla med om att – allt det bästa är det som är nytt.
På torsdag förenas vi under tifo och fest, äldre som yngre och konstaterar att – aldrig ska vi glömma segersången. Den sjunger vi tillsammans om igen. För vi e AIK…
Det är inte lätt att förhålla sig objektiv till det singelsläpp som legat till grund för dagens krönika. Efter kanske hundra genomlyssningar tycker jag fortfarande att den växer. Borta är dansbandstouchen, istället har vi en lite laid-back version kryddad med snygga stråkar där sången spelar en absolut huvudroll. Sångarnas insatser varierar men det mesta är bra. Olle Ljungström är mer än bra och Patrik Isaksson – som inte tillhör undertecknads favoriter – är fullkomligt klockren. Min enda verkliga invändning är väl att fröken af Sandebergs stämma är lite väl spröd för att passa in här.
Fjodor är och förblir alltid kung. Sorry Djurgården, det går hundra Thåström på en Fjodor.
Vissa protester har hörts mot att Niklas Strömstedt sjunger de mest rebelliska raderna. Nonsens, tycker jag. Idén är briljant. Att låta Dogge – som trots sin ringa sångröst gör bra ifrån sig tack vare fin känsla – eller Fjodor ta hand om dessa rader hade varit förutsägbart. Med blandade känslor konstaterar jag att alla inte är med på skivan. Tommy Nilsson saknar jag inte men Jerry Williams – vart tog han vägen?
Bajen kan ha hela kultureliten på Söder men vi har Per Vers. Vilken fantastisk diktare. Tror nog att Roger och Leo ställer upp på att Per ska ha störst cred för texten. Jag har på känn att han stått för huvudparten.
Måhända är Å vi e AIK inte de senaste årens allra bästa singelsläpp men definitivt det viktigaste och det räcker långt, mycket långt. Kanske ända till Lennart Johanssons pokal.
