Årskrönika år 2000 del 2
Del 2 av årskrönikan från säsongen 2000
Så till Trelleborg FF, detta lag från allsvenskans minsta kommun mätt i invånarantal. År efter år har man bevittnat TFF´s öden i allsvenskan och man har fått stå ut med glåpord från de andra allsvenska lagens supporters om att TFF inte hör hemma i allsvenskan, att TV- och radiosporten inte kommenterar laget från palmernas stad i samma utsträckning som de andra allsvenska lagen, att gång på gång bli nederlagstippade inför säsongen och att alltid få höra att Vångavallen liknar en arena från det gamla Sovjetväldet.
TFF har med andra ord inte ännu vunnit någon acceptans i allsvenskan. TFF ses fortfarande som allsvenskans svarta får som år efter år hänger kvar till mångas stora förtret. Trelleborgs stolthet är med andra ord inte något vidare populärt i detta avlånga land mer än i dess allra sydligaste spets.
Trots denna negativism fortsätter TFF att gå emot majoritetens önskan, än en gång kommer det spelas allsvensk fotboll på Vångavallen. Segern i den sista omgången mot de svenska mästarna, Halmstad BK, förde upp ”gummilaget” på en hedrande sjätteplats. Glädjen hade inga gränser när jag hörde slutsignalen från Örjans Vall där TFF helt otippat, med reducerat manskap, besegrat självaste HBK.
Visserligen stod fyra av HBK´s spelare över men TFF fattades också viktiga kuggar och därmed var oddsen tillbaka till utgångsläget. Vilken bedrift! Att ta tre givna poäng rakt framför näsan på 8 000 kvastar som ville se sina svenska mästare vinna den sista matchen för i år är i sig något helt underbart.
När Fotbolls-EM startade i juni var det inte många som trodde att TFF skulle placera sig på sjätte plats i årets upplaga av allsvenskan. Själv var jag en av de första som uttalade mitt missnöje med Alf Westerberg som tränare och önskade hans avgång, något som senare också inträffade. Då var det mest långa bollar på Kottila som gällde och varje match var den andra lik, rena sömnpillren för en person som vill se gladfotboll med individuella, tekniska och mer själviska prestationer.
Men sedan hände något, kanske var det inspiration från Herr Figo som satte sin prägel på spelarna i TFF. Plötsligt började trepoängarna trilla in och nivån på fotbollsartisteriet höjdes.
De riktigt stora lagen i Allsvenskan har fått känna på TFF´s kämpaglöd i år, HBK, HIF, AIK och Elfsborg, ja alla har de fått inkassera förluster mot TFF och alla tillhör de den absoluta toppen.
Hösten har präglats av fina prestationer, inte minst av Christian Andersson, Marcus Persson, Mika Kottila, Jonas Nilsson, Tommi Grönlund, Ola Larsson, Pål Lundin, Thomas Magnusson, Mattias Kronvall och Peter Abelsson. Dessa herrar vill jag säga, vilket nästan är hela laget, har höjt ribban avsevärt denna höst och verkligen visat att även laget från sveriges sydligaste stad kan spela attraktiv fotboll. Denna höst måste vara TFF´s bästa i Allsvenskan någonsin, inte många tappade poäng där inte!
Man kan inte låta bli att leka med tanken hur det kunnat gå om TFF ändå haft den forwarden man så hett eftertraktat, då hade nog sjätteplatsen varit en trejde- eller fjärdeplats. Trots en slutlig sjätteplats har publiken svikit laget under hösten, konstant publiksiffror under 3 000 åskådare är en bedrövelse som laget knappast är värt. Vad det beror på är svårt att exakt sätta fingret på men dagens Vångavallen är säkerligen en bidragande orsak.
En annan orsak är med största sannolikhet TFF´s oförmåga att marknadsföra sig som ett allsvensk fotbollslag. En ljusning i tunneln har dock synts till i och med kommunens intresse i att rusta upp Vångavallen till en allsvensk arena värdig sitt namn.
Kombinationen av en arena i allsvensk klass, bättre marknadsföring, ny tränare, nya intressanta spelarförvärv och ytterligare ett skånelag i form av MFF kan ge TFF tillbaka det intresse som fanns när de en gång klev upp i Allsvenskan. Det gäller med andra ord att TFF satsar helhjärtat nästkommande säsong på att spela en så attraktiv fotboll som möjligt, annars tror jag att det kommer ta många år innan publiken hittar tillbaka till Vångavallen. .
Nu när den allsvenska säsongen är slut har en ny ”säsong” tagits vid, nämligen ”silly season”. Spelare placeras runt i olika klubbar och förväntan byggs upp hos supporters om att just deras lag ska värva ens favoritspelare. Själv upplever jag ”silly season” som en av de största tjusningarna med fotbollen, mycket beroende på den förväntan man bygger upp inombords. Spekulationer om hur vida lagen kommer att placera sig, vem som gör flest mål och vem som blir sveriges nästa storspelare tar vid. Onekligen en härlig tid!
Nästa säsong för TFF´s del hoppas jag ter sig lite annorlunda än denna. Först och främst önskar jag att alla nyförvärv tänks igenom mer noggrant än tidigare, alldeles för många spelare som värvats har visat sig ej hålla allsvensk klass. Sedan vill jag se ett jämnare TFF som inte följer upp en vinst med en total genomklappning vilket hänt alldeles för ofta och till sist vill jag se mer offensiv fotboll och då är bortamatcherna inkluderade. På önskelistan över spelare som jag tror passar TFF infinner sig Håkan Söderstjerna och Mats Lillienberg högst
upp.
Man får för allt i världen inte glömma bort våra duktiga juniorer som förgyllt denna säsong på bästa sätt. Ta nu vara på dessa talanger och se till att fostra dem till allsvenska toppspelare.
Jag ser med andra ord fram emot nästa säsong och passar på att gratulera Trelleborg FF till den hedrande sjätteplatsen. Grattis!
