Derby med förhinder
Som jag hade längta efter gårdagens derby. Ingenting skulle hindra mig från att åka ut till Råsunda. Trodde jag…
Det här kanske kan kännas lite för internt, men jag har behov av att skriva av mig.Gårdagen var ett trauma och det här är mitt sätt att försöka förstå vad som hände.
De flesta som läser på den här hemsidan vet att det känns lite speciellt på morgonen en derbydag. Oron finns i kroppen, men det går liksom inte att ta på. Det gäller bara att få dagen att gå utan att försöka tänka på kvällens begivenheter allt för mycket.
Av någon underlig anledning så hamnade vi på Kvarnen, där Robban och Mats (Söderst@dions redaktion) redan satt med varsin öl. Vi fick också in varsin stor stark innan maten.
Nu började oron komma krypande och det blev svårt att fortsätta föra intressanta Bajensamtal. Vi kom in på att Börje Lundberg berättade på gårdagens träning att han glömt att ta med sig en klubba (godis) till matchen mot Halmstad och då hade vi vunnit. Därför tänkte han aktivt glömma klubban till derbyt mot AIK också. Heikki som försett vår ärade materialare med en låda klubbor från finlandsbåtarna grymtade lite lätt och tyckte istället att han borde använda samma kallingar (som i Halmstadsmatchen) istället. Eller skita i att ha kalsingar överhuvudtaget. Då infogades följande lysande förslag från någonstans i bakgrunden:
- Eller varför inte lägga en klubba i kallingarna?
Ja, det var den nivån på samtalen denna afton på Kvarnen. Men allting roligt måste få ett slut och därför hade det blivit dags att ge sig av mot hemvisten för all samlad ångest. - Råsunda!
Klockan kan väl ha varit tjugo i sju någonting… Resan mot T-centralen gick lugnt och stilla. Vid T-centan stötte vi ihop med Antti Pohja och började samtala längs rullbandet lite smått.
Han skulle träffa Erik Pilfalk på perrongen och sedan skulle de åka ut tillsammans.
Antti undrade lite över hur många vi trodde skulle komma ikväll och mitt tips hamnade på runt 33 000. Det skulle nog inte bli fullt, det kommer säkert att finnas lite luckor på Södra ståplats eftersom det finns en hel del Bajare som mår så dåligt av att åka hem ifrån Råsunda efter en torsk. Och det var ju ett tag sedan vi vann, närmare bestämt hösten 1999 mot Djurgården. Det finns även den inställningen bland en del att man inte ska låta AIK få del av ens surt förvärvade riksdaler och därför bojkottades Råsunda på derbybortamatcherna.
Jag har aldrig riktigt förstått den inställningen. Är inte derbymatcherna den allsvenska fotbollens höjdpunkt i serien?
Ja, jag kanske inte pratade med Pohja om allt det här men någon gång under kvällen kom det här i alla fall upp. Hur som helst så ringer min mobil exakt klockan 18.55.33, det vet jag eftersom det gick att kolla upp efteråt. Jag befinner mig T-centralens perrong på väg ut till Solna Centrum. Det är knappt att jag hör den ringa. När jag svarar får jag höra min dotter i andra ändan, hon berättar att mitt ex. har ramlat i trappan och att hon brutit foten.
Jag bad henne upprepa det hon sa för att det snurrade för många tankar i huvudet just då. Jag som just skulle ta steget in i tunnelbanevagnen för att förhoppningsvis se Bajen köra skiten ur Gnaget. – Ja, ja, lägg märke till att jag skrev förhoppningsvis...
När jag fått klart för mig vad som hänt frågade jag henne om var hon ringde ifrån och hon svarade:
- Hemifrån mamma.
– Och var är mamma blev min intelligenta fråga?
- På sjukhuset, hon har åkt in med en kompis.
Hon var alltså hemma själv. Då undrade jag över hur hon mådde och om hon ville att jag skulle komma hem:
- Nej det behöver du inte, svarade hon och undrade samtidigt när matchen skulle vara slut.
- Jag är nog inte hemma innan halv elva.
Det hördes en lång suck och sedan upprepade hon att det inte gjorde något. Hon sa det med ord, men tonfallet vädjade kom hem jag mår inte bra.
Ja, vad var det att göra. Jag kommer inte ihåg när jag missade ett derby senast, om jag någonsin gjort det under min nobla karriär som en av personerna i åskådarmassorna runt omkring Hammarby. Men någon gång är första gången och oförutsedda händelser kan ingen rå över.
Jag kan bara meddela alla som läser att jag gjorde rätt som vände på klacken och åkte hem. Matchen skulle ju ändå kunna ses på Canalplus. Men det var bråttom. Först hem och hämta ungen, sedan snabbt iväg hem till mig innan matchen började. Undra vart Pohja tog vägen hinner jag tänka, hoppas han hittade Erik.
Jag hade flyt med kommunikationerna så vi var på plats tio minuter innan utsändningen skulle börja. Snabbt på med TV:n, men vad i helvete, klassisk musik! Var är Canalplus? Vem har snott min kanal. Jag fattade ingenting de första sekunderna, men sedan erinrade jag mig något som Mats pratat om tidigare på kvällen. UPC har ändrat lite bland kanalerna så Canalplus finns någon annanstans. Jag som hade pluggat in videon igår kväll för att spela in matchen. Det blev lite paniksökning på måfå och nu hade jag tur. Just när matchen skulle börja hittade jag rätt.
På burken inledde man programmet med lite försnack runt omkring matchen vilket gjorde att jag kunde fixa i ordning lite innan fajten skulle börja. Min dotter lade sig i soffan, hon har varit magsjuk i en vecka och känner sig väldigt svag och givetvis orolig. Hon är ordinerad att bara inta flytande näring. Nyponsoppa, Saftsoppa, m.m. Alltså ställde jag fram blåbärssoppan.
Själv lade jag fram snuset, hällde upp en rejäl whiskey och började intala mig att det här nog skulle bli bra. Nu sitter jag hemma och kollar på matchen med en person som aldrig sett Bajen torska. Det är faktiskt sant. Min unge har nog sett Hammarby spela 10-12 matcher men aldrig sett dem förlora.
Första halvleken tog andan ur mig och jag tror jag stod upp mer än jag satt ner. Efter den plågsamma inledningen kändes det som om Hammarby var på väg att ta över initiativet och när domaren blåste av första halvlek tyckte jag nog att ett oavgjort resultat skulle varit mer rättvist. Jag började faktiskt må ganska bra och ett par mackor i halvtid gjorde inte saken sämre. Det fanns just då en känsla av att det här skulle nog gå vägen och i så fall kanske man skulle skippa Råsunda den här säsongen.
- Ja, i derbyna då, inte Champions League. Eller, nää, det skulle jag inte klara.
Under andra halvlekens inledning låg fortfarande den där positiva känslan kvar, men sedan byttes den ut i en vånda utan dess like. Var tog Bajens spel vägen? Linderoth måste göra något? In med Trym! Trym kom in och inte blev det speciellt bättre med det.
Min dotter hade somnat, men jag minns att hon just innan sagt att det här är första gången jag ser Hammarby förlora. – Ja, men det gills inte när det är framför TV:n Du har fortfarande inte sett dem torska live!
Så gör Hermansson ett fantastiskt underbart orättvist mål och kvällen avslutas i ett behagligt lugn. Nu skulle jag bara kolla in den där makalösa situationen där Micke Andersson visade att han är ett tekniskt under. En vändning med tvåfots dribbling i ett och samma andetag. Den måste köras i slow motion. Den är värd en hel artikel.
Bandet spolas bakåt och när jag stoppar det för att se var jag var så synd det en klassisk pianist spela något djäkla stycke. – Va i he…..
Jag har alltså spelat in TV-kanalen Mezzo och har nu två timmar och 18 minuter klassisk musik.
- Är det någon som vill byta mot ett fotbollsderby mellan AIK och Hammarby?
Vi syns i Bajenvimlet!
