Ernst rapporterar....
...i en artikel som kanske inte HIF:are bör läsa om sina känslor om HIF, om fördomarna om HIF och om den obefintliga stämningen på Olympia. Nu har derbyt börjat på allvar!
Tisdag kväll. 19.00. Olympia. HIF mot MFF. Blir livet mer nervkittlande än så här?
Ända sedan HIF kom tillbaka till allsvenskan för nio år sedan så är det detta som är en av säsongens två höjdpunkter (den andra givetvis returen på Stadion). Trelleborg är borta, sörjd och saknad av ingen, men HIF-matcherna lever kvar som bålverk i annars mediokra vardagar. En seger och säsongen är i princip räddad. En förlust och livet blir tungt att bära. Hela dagen går i matchens tecken. Man spelar upp tänkta scenarier i huvudet, funderar över laguppställningarna, springer på toaletten. Vi är MFF, de är HIF och det är ingen vanlig allsvensk match.
Den rivalitet som, på de flesta håll i alla fall, anses naturlig idag har inte så hemskt många år på nacken. När MFF förlorade guldet till Norrköping med tre ynka poäng säsongen 55/56 så skrev Eric Persson i jubileumsboken 50 år med MFF uppbragt att ”det var vår alliansbroder HIF som kom att avgöra guldmedaljsstriden” eftersom ”de rödblå var det enda lag som tog fyra poäng ifrån oss och de släppte dessutom fyra poäng till Norrköping”. Han förfäras också över att ”siffrorna från seriefinalen i Norrköpings Idrottspark skulle utlösa glädjeparoxysmer hos publiken på Olympia – det gällde ju här en uppgörelse mellan ett skånskt lag och ett i Norrköping mantalsskrivet”.
Alltså, att grannrivaliteten alltid har funnits där stämmer inte. MFF:s förnämste ledare genom tiderna hade ingenting emot HIF. Bara för att en sak upprepas tillräckligt ofta, typ, "vi har alltid hatat HIF", så betyder det inte att den är sann. Vad vill jag ha sagt med det här då? Vet inte. Jag själv hatar HIF. Har gjort så ända sedan de gick upp i allsvenskan (innan dess var det inte lönt, fast jag erkänner att jag satt och jublade i tevesoffan när V Frölunda gjorde sin heroiska vändning året innan de gick upp) och kommer att göra det inom all överskådlig framtid. Kanske så här: vi måste vårda vårt hat, vara rädda om det, känna stolthet och inte slentrianhata för sakens skull.
Nu är det alltså dags för HIF på Olympia. Där publiken kommer i sådana massor. Och där de skapar ett sådant oerhört tryck under matcherna att motståndarlagen darrar. Yeah right. Jag har varit på likvakor med bättre stämning. Fast länge levde den där debila mytbildningen kvar om HIF och Olympia som en skräckmotståndare och skräckarena.
Själv kommer jag ihåg Morgan Holmquists underbara artikel i Bosse&Krister #12 som det som tog död på alla vidare spekulationer. När Wenehed och för all del vår egen Cavalli med papegojeliknande repetition pratade om en hård HIF-kärna på fem-sextusen man som gick och såg Helsingborg även när de låg i division 2, så visade siffrorna, som ingen helsingborgare brytt sig om att kolla, att HIF, under division 2-året 1987 hade ett snitt på exakt 893 personer. Så många hardcore fotbollsintresserade HIF-fans finns det alltså. Resten är medgångssupporters av värsta sort.
Idag är saker och ting helt annorlunda. Det finns statistik så färsk att datumstämpeln kladdar av trycksvärtan på det. När HIF mötte Kalmar i sin senaste hemmamatch så drog det 7100 i publik. Det var en söndag, och HIF hade vunnit sin senaste hemmamatch. När MFF mötte samma lag i sin senaste hemmamatch så drog vi 7500 i publik. På en fredagkväll, med uselt väder och med två hemmaförluster i bagaget. Helsingborgspubliken är, och det här visste vi allihop innerst inne från första början, måttligt intresserade av sitt fotbollslag. De skulle lika gärna kunna gå på, säg, buskis eller cirkus. Nöje som nöje.
Och apropå Olympias röststyrka, där vi för övrigt alltid vunnit klackmatchen. Minns ni ifjol när Olympia-publiken agerade som på en katolsk Vatikanen-mässa? Det vill säga, satt knäpptysta (eller rent av sovande) och tittade på ett spel som påminde om de tal som Påven försöker hålla på nämnda mässor. Man klappade förstrött när Santos gjorde 1-0, sen snabbt tillbaka till sömnstadiet igen. Förutom i halvtidspausen då hela publiken plötsligt gick bärsärkagång. Ett sådant amoklöpande jubel har aldrig någonsin hörts på Olympia. Vad hade hänt? Hade styrelsen köpt in Zidane? Nix. Man presenterade det vinnande laget i TV4:s Stadskampen. Bara så att ni vet vad som är viktigast för helsingborgarna.
Jag sitter också och tänker på att vi aldrig (i alla fall inte under de senaste tio åren) hämtat en spelare från HIF till MFF. Har man en gång besudlat sig med den rödblå tröjan så är man helt enkelt inte värdig att bära den ljusblå. Flera av våra avdankade spelare har lirat i HIF, Mats Magnusson, Per Ågren, Hulda, för att bara nämna några få, men det gör mig stolt att vi aldrig har behövt hämta spelarhjälp från Helsingborgshållet.
En annan mytbildning kring HIF som levde sitt eget liv under mitten av nittiotalet var den om HIF som det roliga och spelande laget. Detta kan te sig helt ofattbart för den som verkligen såg Reine Almqvists sparka-och-spring-lag med profiler (!) som Martin Pringle, Ola Nilsson och Peter Wibrån i laget, men så var det faktiskt. Idag är den myten pulvriserad. Alla, inklusive HIF-fansen själv, vet att laget spelar en extremt systembunden och ursinnigt trist fotboll.
Nu, statistik: vi har mött HIF sexton gånger sedan de gick upp 1993. Det borde vara arton, men år 2000 var det av naturliga skäl inga matcher lagen emellan. Det är synnerligen jämnt när man skärskådar statistiken. HIF har sex vinster, vi har fem och det har blivit oavgjort fem gånger. (Adderar man cupmatcherna under samma tid, två stycken, så har vi vars en vinst där också). MFF:s mål har gjorts av JO, Daniel Andersson, Dejan, Ijeh, Thylander (alla vars ett), Fjellström, Axeldahl, Jörgen Pettersson, Yksel (alla vars två) samt Dubbel-Anders (tre) och den verklige HIF-dödaren Kindvall (fyra, i fyra olika matcher). Målskillnaden är 21-20 i HIF:s favör.
Mina finaste MFF-HIF-minnen är många, många. Upphämtningen från 0-3 till 3-3 i första mötet 1993. Vinsten med 2-0 borta samma år, med Jörgen Pettersons magnifika mål som sublim avslutning. 2-0 segern hemma 1994 när Fjellström gör bägge målen. Carsten Olaussons vattenflaskas räddning i 0-0 matchen på Olympia samma år. Anders Anderssons bägge mål i 2-1 vinsten på bortaplan 1996. Den elakt unisona läktarsången till tonerna av ”Go West” som så tydligt störde Roland Nilsson på Olympia 1997. Kämpasegern 1998 (2-1) på Olympia med mål av Dejan och Kindvall. Eller den magnifika andra halvleken ifjol i hällande ösregn där Ijeh kvitterade till 1-1 och klacken ägde Olympia.
Fast bäst av allt är såklart 4-2 segern på hemmaplan den 3:e augusti 1997 med Yksels avgörande mål i slutminuterna. Den precisa djupledsbollen från Björn Enqvist, Yksel löpning, en snabb fint som skickar Ola Nilsson upp på läktaren med stark senap på ryggen, Yksel tittar upp och placerar bollen invid stolpen, sen ut mot sidlinjen med alla MFF:arna efter sig och hela klacken exploderar i en evig lycka. Ett par sådana kvällar till i livet och jag ska begära återinträde i svenska kyrkan och prisa Gud på söndagsmorgnarna. Varför inte börja med en sådan himmelsk afton redan ikväll?
