6. Centrala aktörer i 51%-frågan
Den demokratiska processen i 51%-frågan har i hög grad satts ur spel, genom att fotbollsrörelsen har utestängts från rätten till delaktighet. Detta betyder att avgörande beslut fattats av ett mycket litet antal aktörer. Vad får det för konsekvenser ur demokratisynpunkt? Vi ska nu analysera 51%-frågan utifrån ett fåtal helt avgörande beslutstillfällen. Kanske kan vi genom att försöka se vilka som fattat besluten, även få en förståelse för hur 51%-frågan kunnat utvecklas som den gjort?
(Denna artikelserie syftar till att kasta ljus över den demokratiska processen i 51%-frågan. Alla påståenden, slutsatser och värderingar är författarens egna).
Syftet med denna artikel är att försöka förstå hur fotbollens makthavare, två år efter att decentraliseringsmotionen stoppades med hänvisning till bristande beslutsunderlag och demokratisk förankring, åter landat i att de driver en avregleringslinje i 51%-frågan. Detta trots att vi inte har bättre konsekvensanalyser nu än då, trots att någon bred debatt ännu inte hållits och trots fotbollsrörelsen är uppenbart oenig på både elit- och breddnivå. Vilka mekanismer och avgörande aktörer har tagit oss till dagens situation?
Notera att jag inte är ute efter att fördela enskilt ansvar här. De demokratiska oegentligheter som skett, har främst att göra med att information och möjlighet till delaktighet har undanhållits den breda rörelsen. Detta har avhandlats framför allt i denna series andra och tredje delar. Ansvaret ligger på styrelsenivå och eventuella enskilda ansvarsfrågor behandlas lämpligen i deras interna diskussioner. Vad denna artikel syftar till, är som sagt att försöka förstå hur och varför 51%-frågan utvecklats som den gjort - det vill säga effekterna av den uteblivna debatten.
Förutsättningar
Innan vi ger oss in i själva analysen, vill jag dock påminna om något som nämnts tidigare i denna artikelserie.
För det första är den sociala miljö i vilken fotbollens högsta maktelit rör sig, relativt begränsad sett till antalet personer. Folk känner varandra, har ofta liknande bakgrund, de träffas regelbundet och påverkar varandra på olika sätt. Om en ”sanning” – som kanske egentligen inte är så självklar – etableras i den här typen av miljö, så är risken att den inte utsätts för konstruktiv kritik, utan cementeras mest därför att enskilda auktoriteter står bakom den. Den riskerar att tas för given och inte diskuteras.
För det andra vill jag påminna om två argument som dyker upp frekvent när man studerar 51%-frågan. Det ena är föreställningen om att 51%-frågan är en utpräglad elitfråga. Denna åsikt torgfördes redan 2008 då decentraliseringsmotionen lämnades in utan förankring i distrikten, med hänvisning till ”diskussioner med förslagsställarnas elitföreningar” (pdf s 7). Den framförs även i SvFF:s remissvar i februari 2011. Det andra argumentet som hela tiden återkommer och kring vilket en stor uppslutning tycks råda inom fotbollens högsta kretsar, är att ”fotbollen ska äga 51%-frågan”. Detta är ett genomgående tema i remissvaret och har även framförts i flera texter på Förbundets hemsida under februari 2011.
Dessa båda teser är bra exempel på vad som sades inledningsvis, om att påståenden som kanske inte är självklara lätt kan tas för givna om de inte utsätts för en bred debatt. Flera aktörer, som riktat kritik mot en avveckling av 51%-regeln inom RF, är ju av en avvikande åsikt. Problemet är att dessa skeptiker är få inom maktelitens högsta skikt – och därmed kommer åsikten inte fram för konstruktiv diskussion.
Demokrati handlar i hög grad om representativitet, om att beslutsfattarna ska kunna anses representera alla grupper i vars namn de agerar. Denna funktion riskerar att försvinna, då en bred debatt förhindras.
De avgörande besluten i 51%-frågan
Eftersom IdrottsAB-utredningen inte skickades ut till distrikt och elitklubbar, då den inkom till Förbundet i december 2010, uteblev en säkerligen nyttig debatt. Istället har avgörande beslut tagits inom en mycket snäv krets personer.
Tre helt avgörande beslut har tagits i 51%-frågan sedan 2008:
- beslutet att lämna in decentraliseringsmotionen 2008
- formuleringen av remissvaret på IdrottsAB-utredningen
Motionen 2008 var startskottet för hela frågan. Formuleringen av remissvaret, inklusive ett ja till en 34%-regel inom RF:s stadgar men exklusive en debatt med rörelsen, har gjort frågan brännhet inom fotbollen igen.
Utöver dessa båda avgörande beslut, finns ytterligare ett som dock togs på RF-nivå:
- Juridiska Kommitténs beslut att formulera ett 34%-förslag.
Detta ska vi beröra som hastigast.
Decentraliseringsmotionen 2008
Hur fattades då beslutet att lämna in motionen om att flytta 51%-regeln från RF till de olika Specialidrottsförbunden, däribland Svenska Fotbollförbundet (SvFF). Ni som läste del 2 i denna artikelserie, minns möjligen att SvFF-ordförande Lars Åke Lagrell hade en lite märklig förklaring på detta. Han sa att Förbundsstyrelsen av enskilda ledare inom SEF, hade övertygats om att motionen låg i linje med vad SEF:s medlemsföreningar önskade (något som ju visade sig vara fel i och med att motionen stoppades bland annat av elitklubbar). Lagrells utsaga bekräftas av formuleringen i motionen, där den motiveras med att diskussioner förts med ”förslagsställarnas elitföreningar”.
Vilka skulle alltså ha kunnat övertyga Förbundsstyrelsen om att motionen skulle lämnas in, utan att elitföreningarna reagerade?
Dubbla styrelsestolar
Svaret är: Bosse Lundqvist, Djurgården, och Kenneth Håkansson, Landskrona BoIS.
I Förbundsstyrelsen är två stolar vikta åt elitklubbsrepresentanter från SEF-styrelsen. Två personer sitter alltså i både SvFF-styrelsen och styrelsen i Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF). Dessa kontrollerar i praktiken kommunikationen mellan Förbund och SEF – och kan därmed driva frågor SEF:s namn inom Förbundet. Dessa dubbla styrelseposter innehades 2008 av Lundqvist och Håkansson.
Eftersom allting tycks ha börjat med dessa aktörer, kan det vara intressant att titta på deras ställning – då och nu.
Bosse Lundqvist
2008 var Bosse Lundqvist styrelseledamot i SvFF. Han var ordförande i SEF. Han var ordförande i Djurgårdens IF Fotboll. Han var en av de största ägarna bakom vad som idag heter DIF Invest AB, Djurgårdens riskkapitalbolag. Vid den här tiden var Lundqvist därmed sannolikt svensk fotbolls mäktigaste man. Han var dessutom styrelseledamot i klädjätten Hennes & Mauritz – vars ägarfamilj genom Karl-Johan Persson har ägarintressen i Djurgården.
Lundqvist tvingades avgå från ordförandeposten i DIF under slutet av 2008, men är idag ordförande i DIF Invest AB och fortfarande styrelseledamot i H&M. Samtidigt är hans ägarkollega inom DIF Invest, Tommy Jacobson, ny ordförande i Djurgården IF Fotboll. Kretsen kring Lundqvist är av allt att döma fortfarande en stor maktfaktor inom såväl Djurgården som svensk fotboll.
Kenneth Håkansson
Den andra var Kenneth Håkansson. Han var 2008 styrelseledamot i såväl SvFF som SEF. Han var dessutom ordförande i Landskrona BoIS sedan många år. Håkansson är fortfarande en central spelare i den svenska fotbollens maktelit, bland annat i kraft av att han alltjämt innehar dubbla styrelsestolar i SvFF och SEF.
Naturligtvis var 2008 års Förbundsstyrelse som helhet ansvarig för att motionen lämnades in helt utan förankring, men kanske kan vi i och med detta ändå förstå hur den kom till?
Remissvaret och stödet för 34%-förslaget
Vi lämnar nu upphovsmännen bakom motionen 2008 och tittar istället på det andra avgörande beslutet som inledningsvis identifierades. Detta är formuleringen av det remissvar som åter gjorde 51%-frågan brännhet inom fotbollen, efter två års tystnad. Enligt Förbundets hemsida var det den Bolagiseringsgrupp som arbetar inom projektet Fotboll 2020, som skrev remissvaret. Vilka sitter då i denna grupp?
Gruppens medlemmar återges i ovan länkade artikel: ”Bolagiseringsgruppen består av Kenneth Håkansson (ordf.), Rose-Marie Frebran, Claes Ohlsson, Per Darnell, Ulric Jansson samt Jessica Palm (adj. sekreterare)”.
Kenneth Håkansson dyker alltså upp igen, nu även som ordförande i Förbundets Bolagiseringsgrupp. Värda att notera är även Håkanssons kollega på de dubbla styrelsestolarna, Rose-Marie Frebran från Örebro SK, samt Per Darnell, sedan 1987 en stark kraft i Djurgårdens olika styrelser och därmed en man som rört sig i Lundqvists kretsar.
Till de aktörer som varit involverade i hanteringen av IdrottsAB-utredningen och remissvaret, måste vi även räkna Lars Åke Lagrell (SvFF), Mikael Santoft (SvFF), Bosse Johansson (SEF) samt Susanne Erlandsson (Eliföreningen Damfotboll, EFD). I kraft av sina positioner har de utan tvivel ett ansvar och det är inte rimligt att tro att någon av dem skrivit på remissvaret utan att ha varit en del av processen.
Sammantaget är vi i så fall uppe i elva personer som på ett avgörande sätt kunnat påverka hur 51%-frågan utvecklats inom fotbollen.
Aktörernas inflytande över SvFF, SEF och EFD
Det räckte dock inte med att skriva remissvaret. Det skulle ju förankras också – i tre styrelser. Vilket inflytande kan ovan inringade aktörer antas ha haft i respektive styrelse?
Förbundsstyrelsen består av sammanlagt åtta personer, varav en adjungerad (generalsekreterare Santoft). Av dessa är fem uppräknade ovan: Lars Åke Lagrell, Mikael Santoft, Susanne Erlandsson – samtliga undertecknare av remissvaret – samt Kenneth Håkansson och Rose-Marie Frebran.
I SEF-styrelsen, som består av nio ledamöter samt en adjungerad (generalsekreterare Tommy Theorin), tycks tre ha haft centrala roller i den process som ledde till remissvaret: Bosse Johansson samt Håkansson och Frebran.
I EFD:s styrelse om sju ledamöter, har ordförande Susanne Erlandsson haft en central roll i ovan nämnda process.
De avgörande besluten och förankringen i styrelserna
Om vi nu försöker se 51%-frågan inom fotbollen utifrån en helhet, så kan vi faktiskt möjligen förstå hur fotbollens makthavare landat i en avregleringslinje, trots kritiken mot bristande demokratisk förankring 2009 och trots att ingen drivit frågan om medlemsdemokratins avveckling mellan 2009 och december 2010. Vad vi har är:
- en mycket komplex fråga, som få inom fotbollen är väl inlästa på
- några etablerade sanningar som ”rättfärdigar” frånvaron av bred debatt
- en liten grupp centrala aktörer, sannolikt med liknande preferenser i 51%-frågan och med kontroll över avgörande information (IdrottsAB-utredningen)
Om några tunga ledamöter presenterar ett ”förslag på remissvar” i en kanske relativt oförberedd styrelse, sampratade och med ett lättköpt batteri av argument i en fråga som folk i allmänhet har dålig koll på, då kan man tänka sig att de har goda möjligheter att få igenom det.
Även om vi bortser från eventuella idéer om egenintressen och dolda agendor, så blir det här ett problem ur demokratihänseende. Tror man på nyttan av en bred, demokratisk debatt där olika åsikter korsas i diskussion mellan aktörer med helt olika preferenser, då är det faktum att information undanhållits och att gruppen av beslutsfattare tycks vara relativt homogen, ett stort problem.
IdrottsAB-utredningen och 34%-förslaget
Innan vi summerar, ska en hastig blick kastas på det beslut som återuppväckte 51%-frågan efter två års tystnad: Juridiska Kommitténs (JurK) beslut att lägga fram ett 34%-förslag.
Flera aktörer, bland andra Skridskoförbundet, Bordtennisförbundet och Svenska Fotbollsupporterunionen (SFSU), har anklagat JurK för att ha överskridit såväl befogenheter som uppdrag då de formulerade 34%-förslaget. De menar att det i JurK:s utredningsuppdrag INTE låg att formulera några förändringsförslag beträffande RF:s stadgar. De menar också att utredningens slutsatser är oerhört långt dragna, i förhållande till underlaget.
Frågan om vilka som ligger bakom IdrottsAB-utredningen kan därför vara värd att ställa. JurK agerar ju på RF-nivå, något som borde innebära att diskussionen om ett litet socialt sammanhang med aktörer inom fotbollens maktsfär som påverkas av varandra, inte borde ha någon bäring? Vilka är alltså de centrala aktörerna? På nytt hittar vi en koppling till fotbollens elit.
Projektansvarig för hela IdrottsAB-utredningen är nämligen Thomas Karlsson, sedan 1995 ledamot i Hammarby IF:s centralstyrelse. Han är nu vice ordförande. Notera att Hammarby är en förening med åtminstone två IdrottsAB – inom bandy och fotboll – där Hammarby Fotboll AB ägs till 49% av amerikanska AEG. Det är dessutom en av de föreningar där medlemmarna flitigast utnyttjat sin medlemsdemokratiska rätt att påverka styrelsers sammansättning, med stormiga årsmöten som följd.
Vi kan i och med detta inte utesluta att även IdrottsAB-utredningens projektansvarige kan betraktas som påverkad av den sociala kontext som refererats ovan. Hur exponerad har han varit för påverkan från fotbollens makthavare? Finns det inom Hammarbys ledning förhoppningar om att kunna sälja ut mer av föreningen till AEG? Finns det rent av föreställningar om att ett externt majoritetsägande (alltså medlemsdemokratins avveckling) skulle kunna verka stabiliserande för föreningens ledning? Vi kan bara gissa.
Jag vill dock betona att Juridiska Kommittén består av elva personer. Vilka som varit inblandade i IdrottsAB-utredningen är oklart. Jag vill även vara tydlig med att den inom JurK som jag har haft kontakt med, RF:s chefsjurist Christer Pallin (för övrigt också med kopplingar till Hammarby), har varit mycket öppen och professionell då vi talats vid.
Hela diskussionen om vilka som ingår i Juridiska Kommittén hade varit helt ointressant, om den demokratiska processen inom fotbollen fungerat och vi fått en bred debatt där. JurK är inte sammansatt för att vara representativ för olika grupper inom fotbollen. Nu blir det emellertid intressant ur ett helhetsperspektiv: i de tre mest avgörande moment i 51%-frågan som skett sedan 2008, har folk med anknytning till fotbollens högsta skikt figurerat - med minimal insyn och delaktighet från rörelsen i övrigt. Vilken betydelse har det haft för hur frågan utvecklats?
Erlandsson – jävig!
Problemen med kopplingen mellan fotbollen och beslut på RF-nivån, blir ännu mer uppenbar om man tittar närmare på Susanne Erlandssons position. Erlandsson är som bekant EFD:s ordförande och en av undertecknarna av SvFF:s remissvar. Hon sitter dessutom i Riksidrottsstyrelsen (RS) - RF:s styrelse - och har därmed varit en del i beslutet att skicka ut IdrottsAB-utredningen till de olika remissinstanserna. Och - hon ska inom kort, som ledamot i RS, ta ställning till bland annat sitt eget remissvar angående IdrottsAB-utredningen, för att därefter avgöra om Riksidrottsstyrelsen ska ställa sig bakom 34%-förslaget!
Låt oss hoppas att det förs en diskussion om eventuellt jäv, innan RS tar ställning. Det vore kanske klädsamt om Erlandsson lämnar rummet, då RS diskuterar om man ska ställa sig bakom eventuella förslag på ändringar av 51%-regeln i sina stadgar?
Sammanfattning
Vad jag velat med denna artikel, är att bidra till förståelsen för hur fotbollen kunnat landa i ett ställningstagande för bland annat en 34%-linje i SvFF:s remissvar. Detta trots att...
- ...det redan 2009 framfördes kritik om bristande beslutsunderlag och usel förankring.
- ...vi inte vet mer om frågan idag än får två år sedan.
- ...inte en enda aktör öppet drivit en avregleringslinje sedan decentraliseringsmotionen.
- ...fotbollsrörelsen definitivt inte är enig i frågan.
Vad vi kunnat se, är hur ett fåtal aktörer inom samma sociala kontext och kanske med liknande preferenser, kontrollerat de avgörande besluten från 2008 och framåt. Insynen för den breda rörelsen har varit obefintlig. Problemet med den här typen av beslutsprocess, är att det i värsta fall ger ett fåtal aktörer möjlighet att driva en egen agenda utifrån egenintresse snarare än något annat. Men även om inget medvetet fusk sker, så innebär bristen på bred, demokratisk debatt, att bärande idéer och tankar inte utsätts för konstruktiv kritik. Slagordsmässiga ”sanningar”, som att "51%-frågan bara berör eliten" och att ”fotbollen måste äga frågan innan vi diskuterar medlemsdemokratins framtid", riskerar att tränga undan de riktiga frågorna.
De stora demokratiska problemen, är alltså fortfarande vad som lyftes i denna artikelseries del 2 och 3 – att de demokratiska linjevägarna förbigåtts. Hade distrikten fått den information de har rätt till och kunnat förmedla den ut i rörelsen, då hade även vi avregleringsskeptiker kunnat hoppas på att få göra våra röster hörda - förhoppningsvis med en utvecklande debatt som följd. Men istället har en handfull makthavare på central nivå tillåtits styra frågan helt utan insyn. Därmed har alla som inte håller med dem, utestängts från beslutsprocessen.
Det går inte att säga att de centrala aktörer som identifierats här har ägnat sig åt medvetet fusk - och det har heller aldrig varit min ambition att göra. Men när de formella beslutsvägarna förbigås och den breda debatten uteblir, då blir resultatet ren elitism. Rörelsens möjlighet att kontrollera och ifrågasätta vilka frågor som drivs, kringskärs. Och den saken är det faktiskt många inom fotbollsrörelsen som har ett förtroendeansvar att förhindra.
Vi tittar närmare på detta i morgondagens avslutande artikel.
Läs även:
Preview: den demokratiska processen i 51%-frågan läggs under lupp
1. SvFF:s remissvar - avveckling av medlemsdemokratin
2. SvFF:s TVÅ försök att fuska bort medlemsdemokratin
3. SEF kapar elitklubbarna
4. "Den eniga elitfotbollen"
5. Distriktens ansvar i 51%-frågan
7. De ansvariga
