Tony Ernst: Himlen är en plats på jorden eller HIF-MFF 2-3
"Det är snart tre dagar efter derbyt och nu borde man ha släppt det, festat färdigt, sugit det mesta av märgen ur det, för att istället börja se framåt mot AIK på Råsunda på måndag kväll. Men jag kan inte; det går inte."
”Åhhh MFF, vi älskar Malmö FF / Vi sjunger, vi krigar, vi älskar vårt lag / Ett skott, ett mål, för Malmö!”
(MFF-klacken på Olympias norra stå, under hela matchen)
Det är snart tre dagar efter derbyt och nu borde man ha släppt det, festat färdigt, sugit det mesta av märgen ur det, för att istället börja se framåt mot AIK på Råsunda på måndag kväll. Men jag kan inte; det går inte. Jag ägnar fortfarande oförsvarbart mycket tid åt att veva Ijehs 3-2-mål i mitt inre, åt klackens sång, åt min egen eufori. Det är tur att man är ledig och inte har nåt vettigt att syssla med.
En nykter torrboll kan ju med myndig röst konstatera att på måndag vid niotiden så kan HIF vara förbi oss igen (om vi förlorar mot Gnaget och HIF slår Ellos, vilket inte alls är otänkbart, jag erkänner) och att då skulle allt vara förgäves. Men en känslosam Malmöfan vet att matchen på Olympia i tisdags var mycket mer än en trepoängsuppgörelse. Vi upprättade vår heder. Vi spelade fotboll. Vi kämpade. Jag skriver ’vi’ och menar laget (som efter en lång Golgatavandring nu plötsligt såg sin chans och lämnade över korset till någon annan, förslagsvis HIF, precis som Eric Idles uppfinningsrike karaktär i slutet av Life Of Brian, ni vet), tränaren (som nu börjar få gehör och utdelning för sina idéer efter en synnerligen tung försäsong), ledningen (som efter licenstrassel, virriga värvningar och allmän oro nu kan sträcka på ryggen) och klacken (som efter utskåpningen av Järnkaminerna i premiären nagelfor sin egen insats och nu kom tillbaka för att troligtvis göra sin bästa match någonsin).
Dagen efter så var det stora tidningsköpardagen. Så är det alltid efter en MFF-vinst. Sydsvenskan hade en helsida om den fantastiska matchen och Åke Stolt konstaterade att ”MFF-segern var odiskutabelt rättvis”, men i betygsskalan så hamnade MFF på blygsamma 2,45 i snitt. Alltså långt ifrån 3, som betyder ’bra’. Alla fyra mittfältarna fick tvåor, som står för ’godkänd’. Hmmm. Ännu värre var det i Kvällsposten, som för övrigt körde Rade Pricas eventuella övergång till ett östtyskt ängagäng som framsida på sin sportbilaga; där fick MFF mediokra 2,36 i genomsnitt och två spelare belönades för sin heroiska insats med en etta i betyg. Vem? Jo, JO och Daniel. Ännu mer hmmm. Aftonbladets Sportbladet var enda tidning som fattat galoppen. De körde Ijeh på framsidan (snygg helbild med bibelcitatet i fokus) och satte godkända 2,75 i snitt. Å andra sidan är fans-plusen i samma tidning så långt uppåt väggarna att de snuddar vid taket. 4-4, tycker Johan Flinck och framstår därmed som hårt retarderad.
Flera av de här betygen är nästintill oförskämda. Att ingen tar sig tid att förstå Jörgens storhet har man ju vant sig vid, honom är det okej att slentriandissa, men att sätta en etta? En etta? Och Daniel, då? Jag tror att vi har ribban på för hög höjd när det gäller Daniel. Han har skämt bort oss med så magnifika insatser under det senast året att vi inte nöjer oss med något annat än världsklass. Kom ihåg att HIF:s SvenskaFans-sida hade honom som bäste man på plan efter Ijeh. De tyckte att han var överallt och stoppade alla inlägg. Själv tycker jag bara att det är häftigt att han inte är överlägset bäst längre, det får ju en att lägga märke till att spelare som Roth, Mete och Concha har tagit enorma kliv framåt.
Själv satt jag och såg matchen på Canal Plus. Det är det tredje derbyt (av sjutton) som jag missar. Från tevesoffan kan det meddelas att Jens Fjellström såg nöjd ut (jag tror att han påpekade tre gånger att han hade ’ett blått hjärta’), att Sören Cratz var i bild oftast av alla (hela tiden gnällandes på domaren), att Arne Hegerfors höll så hårt på HIF att det till sist blev pinsamt, att Ijehs nick i mitten av första halvlek var klart inne samt att det bestående minnet blir MFF-klackens ofattbart ihärdiga sjungande. Att ni orkade! Jag är fanimej stolt över att vara MFF:are. Stolt! När Ijeh nickade in 3-2-målet och hela klacken briserade i gemensam lycka så var det nästan som om något brast inom en.
Dagen efter så måste man ju också checka HIF:s sidor på nätet. Jag ville hitta Kärnans hemsida och provar på karnan.com, men då dyker det upp ’Kärnan – vårdhemmet för de obotligt sjuka’ och jag får hysteriska skrattattacker. Nåväl, de flesta HIF:are var förvånansvärt storsinta efter förlusten. Bäst var en HIF-supporter som jag lärt känna (bara via inlägg i forum, dock) som en verserad man. Han tyckte, när någon annan supporter som i ett desperat försök att rädda vad som räddas kunde skyllde allt på domaren, citat: ”Nej, nej, nej, nej och åter nej… HIF förlorar INTE pga domaren. HIF förlorar pga avsaknad av kunskap när det gäller idrotten fotboll. MFF var ju solklart bättre, direkt löjligt att påstå nåt annat”.
Det fanns ju en del undantag. Riktigt hysteriskt roligt blir det när man läser inläggen från de stackars omtöcknade själar som, av någon outgrundlig anledning, fått för sig att HIF har en ’engelsk supporterkultur’ som skulle innebära dyra märkeskläder istället för matchtröja, långa komplexa sånger som ingen kommer ihåg (och som dessutom ska sjungas tyst) samt väldigt, väldigt, väldigt få personer i klacken. Uppenbarligen har ingen av dessa förvirrade fjortonåriga internetnördar varit på fotboll i England, där alla, och då menar jag verkligen a-l-l-a, har matchtröja, sjunger relativt enkla sånger så att alla i klacken hänger med (och högt eftersom det är röststyrkan som är nummer ett) samt kommer i så stora skaror att HIF-klacken hade drabbats av kollektiv eksem av bara anblicken. De påstår att de ska vara Sverige-ledande om fem år. För alla som någon gång satt sin fot i Helsingborg under dagar då det inte är match så är det skrattretande bortom förnuftets gräns.
Avslutningsvis: för att rätt ska vara rätt så justerar vi statistiken efter den sjuttonde derbymatchen sedan HIF:s återkomst 1993: HIF 6 vinster, MFF 6 vinster, oavgjort 5 gånger. Målskillnad nu 23-23. Är det jämnt eller är det jämnt? Och när det gäller derbydödare så håller Kindvall fortfarande fortet med 4 mål medan Dubbel-Anders numera delar på andraplatsen med allas vår älskade Ijeh på 3 mål vardera. Innerst inne vet vi allihop att Ijeh kommer att gå upp som ensam ledare efter höstens returmöte, men den tiden det bibelcitatet.
Efteråt när det var över och allt var en oändlig lycka, vem sprang omkring och var absolut gladast? Hasse Borg, såklart. Han har fått mycket kritik senaste tiden men djupt därinne bankar det ett himmelsblått hjärta.
