Ernst rapporterar...
...på ett lätt euforiskt vis om den häpnadsväckande cup-segern på Olympia.
”We can go toe to toe cuz they calling you hot / Steppin around all ya punches like, ’That’s all you got?’”
(Royce The 5’ 9”: ”Boom”)
Jag begär inte mycket av livet. En bra bok då och då. Tillräcklig med sömn. Att mina barn ska få vara friska och glada. Några vänner som orkar med mig. Ett glas kallt O’Boy på morgonen. Sånt. Det är få kriterier som ska uppfyllas för att jag ska vara lycklig. Jag är en enkel man. De enda extra nöjena jag unnar mig är musik och MFF. En bra skiva emellanåt och några MFF-vinster så är livet ett enda stort leende. Idag såg jag MFF spöa HIF på Olympia med 3-0 och är därför en till fullo avundsvärd man.
I bilen upp till Olympia så satt vi och pratade om att det var länge sedan man såg en MFF:are göra hattrick. Vi mindes Lasse, Masse, Lindman & Dahlins oändliga räcka av hattricks i mitten och slutet av åttiotalet och skrattade åt de där bilderna av Lasse med så många hattrick-hattar att han inte kunde bära alla. När vi sedan vände hemåt mot Malmö några timmar senare så hade vi alltså fått vår efterlängtade hattrickman.
Nu har vi alltså slagit HIF grundligt två gånger inom loppet av en vecka på bortaplan. Där har vi fan en vacker mening, vi tar den igen. Nu har vi alltså slagit HIF grundligt två gånger inom loppet av en vecka på bortaplan. Hehehe…
Det var som förr om åren. Och då menar jag, typ femton år sedan. Vi gjorde lätta mål, höll rent bakåt, kämpade som om våra liv hängde på det. Och man stod där och kollade och visste att ’dom har ingen chans, vi är för bra’. Vi är ett lag igen. Alla vet var dom ska stå, alla vet att det finns lagkamrater som hjälper till, alla vet att vi kan slå vem som helst. Försvaret är hundraprocentigt. Alla fem där bak agerar med gammaltestamentlig pondus. Innermittfältet är starkt och elakt. Yttermittfältet är rappt och tekniskt. Och så har vi ett anfall som är dödligare än ett ebolavirus.
Vi var mycket bättre än HIF. På alla punkter. Förutom de tre målen så hade vi tre rena frilägen: Skoog var fri, Ijeh var fri och Yngveson var fri. Speciellt Yngvessons friläge etsar sig fast eftersom Daniels framspelning var av högsta Laudrup-klass. Det var en total överlägsenhet som inte kände några gränser.
Det finns flera spelsekvenser att lyfta fram, men den, för mig i alla fall, mest signifikativa var när Jesper Jansson fick fritt skottläge inne i MFF:s straffområde, vid straffpunkten ungefär, efter en dålig undannickning av Daniel… då dök det upp fem (5!) MFF:are innan Herr Jansson fått ordning på sina småländska fossingar. Hans enda alternativ var att skicka bollen bakåt. Ergo: vi är ett lag, alla jobbar för varandra, ingen släpper en jävel över bron. Jag borde också lyfta fram andra halvlekens mönsteranfall med tio-tolv one-touch passningar i rad, några klackar, och så Joseph helt fri på kanten men det var nästan för översinnligt för att vara sant.
Något negativt? Jag vet inte, det är svårt en dag som denna. Den andligt sinnade inom mig retar sig såklart på det uteblivna bibelcitatet. Och så var HIF-klackens ”Hata Malmö”-ramsor var lika tröttsamma som vanligt. Annars kommer jag inte på något. Jo, jag tycker fortfarande att vi ställer offside alltför sällan. Men förutom detta: eufori, sällhet, djup tillfredsställelse.
Individuell spelarkritik (skala 1-10, med tillägget att samtliga spelare är värda tior eftersom de piskade HIF borta)
Lee – 6 – Säkerheten själv. Visar inga tendenser på att mattas. Hade en lugn dag, behövde egentligen bara göra en riktig räddning, på Santos nick på övertid i andra halvlek. Bättre utsparkar idag än mot AIK. Har nu visat alla belackare, däribland denna artikels skribent, att han håller måttet.)
Billy – 7 – Stod upp utan problem mot HIF:s ”VM-back”. Har nu varit utanför laget i ett par matcher, men gick in igen som om inget hade hänt. Imponerande såklart, men ännu mer så när man betänker pojkvaskerns ålder. Inga större offensiva raider, men skötte defensiven exemplariskt.)
Daniel – 8 – Efter ett par matchers darr så var det nu good ol’ Daniel igen. Det vilar en självklarhet över Daniels spel som gör honom unik i allsvenskan. Jag hade inte bytt bort honom mot någon annan back i Sverige. Fläckfri i defensiven, sånär som på den där undanrensningen då Jesper fick skottläge.)
Mete – 8 – Gudmundur Mete, för att citera Arne Hegerfors, är utan tvekan den spelare som gått fram mest i MFF sedan TP:s ankomst. Idag återigen helt felfri. Vinner alla nickduellerna. Spelar enkelt. Kompletterar Daniels mer extravaganta spel perfekt.)
Concha – 8 – Matchens lirare. Efter en halvtimmes spel så undrade min vän varför ”den där nummer 14 i HIF inte själv ber om att få bli utbytt”. Då hade Concha offentligt förnedrat honom genom att trixa sig förbi honom ett antal gånger. Sedan läser man att HIF:s E-Zine tycker att denne nummer 14 (Martin Fribrock) var planens bäste. Saaar vi!)
Elanga – 8 – All tidigare tveksamhet från Josephs sida är nu som bortblåst. Idag spelar han med samma självförtroende som när han var som bäst ifjol våras. Varvar kantlöpningar med spel inne i banan, går ner och hämtar bollen vid flera tillfällen, vänder upp och hittar prima passningar. Stark i defensiven.)
Mattison – 8 – Springer mest. Sliter mest. Tacklar mest. Vände upp bra med bollen vid ett flertal tillfällen, men jag skulle vilja se honom i fler offensiva löpningar, men det är bagateller en dag som denna. Ger inte mittfältsmotståndarna en millisekunds lugn och ro.)
JO – 9 – Planens kung. Förlorar bara en handfull nickdueller och då han förlorar ser han till att störa motståndaren så pass mycket att bollen hamnar i våra händer i vilket fall. Utraderar bröderna Öster i första halvlek och tillintetgör sedan Mr Sjukdomshärd i andra. Blir bara bättre och bättre.)
Yngvesson – 6 – Placerad på en ovan roll som yttermittfältare. Gjorde absolut inte bort sig, men var något för slapp i defensiven för att man ska vara helt nöjd. Slet dock föredömligt. När han i andra halvlek rusade ikapp Ulrik och knep bollen så var det ljuvlig fighting spirit. Borde kanske satt sin chans.)
Ijeh – 6 – Hade det tyngre idag än i de senaste tre matcherna. Gjorde alltså inga mål, men spelade fram till två av Skoogs. Jobbade hårt. Är i princip omöjlig att ta bollen ifrån. Skapar dessutom mycket utrymme för de andra eftersom motståndarförsvaret är livrädda för honom.)
Skoog – 9 – Gör man tre mål på HIF i himmelsblå tröja så är man, för all framtid faktiskt, en hjälte. Stark och oöm. Härlig killerinstinkt vid målen. Har en härlig bollkontroll. Retade dessutom upp Olympia-publiken med en skön straffilmning i andra halvleken.)
Lilienberg, Mackan & Kjellin – spelade alla för kort tid för att bedömas, men noterbart var klackens hyllning till Lilienberg när han kom in. Det kändes fint.
