Öga mot öga
Petter Lundgren skriver en gästkrönika om besökarna på en fotbollsmatch.
Så här i VM-uppehållet ligger det väl till pass att skriva en analys om antingen två saker. Hur det går för Sverige i VM och hur man ser på sitt lags vårsäsong samt hur det kommer att gå. Vad det gäller det förstnämnda, tillhör inte jag de mest optimistiska. Jag tror vi tar en poäng. Vad det gäller Blåvitt är jag mer optimistisk, men egentligen är en prognos tämligen värdelös då vi egentligen inte riktigt vet hur vår trupp eller andras kommer att se ut om några veckor.
Så i stället skriver jag några rader om livet runt omkring fotbollen. Jag har sett sex matcher hittills i år. Och under de sex matcherna har jag stått öga mot öga med en rad olika karaktärer med vilka jag åtminstone har en sak gemensamt med. Jag tänkte försöka katalogisera dem en aning och dela med mig en del av mina upplevelser. Nämnas bör att jag missade sundsvallsmatchen och utvecklar således inte spritmongo-begreppet utan överlämnar det till övriga krönikörer att fördjupa sig i.
Den första gruppen skulle man kunna kalla den grå massan där ingen individ egentligen utmärker sig. Här finner vi det så berömda tvärsnittet av det svenska samhället. Folk kommer från alla håll och kanter ifrån alla tänkbara sociala bakgrunder. Det intressanta är att man verkar lämna allt det där bakom sig när man går igenom grinden. Tusentals människor går igenom grindarna och lämnar alla sina tidigare värderingar därhän för att ansluta sig till den grå massans normsystem. Normer som inte går att finna någon annanstans. Det är till exempel oerhört kontroversiellt för en spelare att byta jobb. Rättsskiparna är tvivelaktiga figurer som gör allt för att djävlas. Det är fult att var snygg, rik och beundrad. Öl är det godaste som finns och alla andra är egentligen bara avundsjuka.
Den andra gruppen är veteranerna. De som varit med förr. Det är alltid lika fascinerande att lyssna till deras historier om när det begav sig på den gamla goda tiden. På vägen hem från Olympiastadion, under tiden brown bombers bak i bussen sov, satt jag i samspråk med en riktig gammal räv. Han berättade bland annat att trots att han sett matcher i Sverige, England, Turkiet, Tyskland Skottland och Holland, hade han aldrig stött på värre fans än i FC Tyrols i Österrike. Hur de blev jagade på väg hem från matchen av tre bilar längs smala alpvägar av en del av alla de flanar som ägnat 90 minuters europeisk fotbollsfest med att ”heila” oavbrutet. Eller då rumänen Hagi tyckte att det var en bra idé att fira en kvartsfinal-seger på nattklubb i Bukarest med Champagne men tvingats ta till polisskydd då samma ställe inhyste ett gäng göteborgare som dränkte sina sorger och skanderade ”Vi ska göra Hagi svensk, vi ska slå han gul och blå”. Även om Hagi kanske inte förstår kålliska, förstod han nog att det säkert fanns ställen med gäster som unnade honom mer framgång detta.
Den åttonde maj stötte jag på en tredje grupp som jag inte sett på många herrans år. Marginalpubliken. Vad är det egentligen som driver dessa människor. Är det plastmuggsölen, är det den skojfriska pausunderhållningen. Är det alla dessa sponsortält. Eller är det för att ”alla andra är där”. Jag gissar på det sistnämnda och undrar samtidigt vad alla dessa dårar håller till övriga kvällar på året. Är det Sälen och Åre kring Jul och Nyår. På ”Mallis” och campingplatser på sommaren kanske? Personligen önskar jag bara att vi kunde lura denna flock lite oftare.
Så till sist, den fjärde gruppen. Fjortisarna. Mot Hammarby hade jag den stora oturen att hamna bakom ett gäng bestående av sådana. På håll skulle man förmodligen inte kunna skilja dem från den grå massan, men en meter ifrån var det inte svårt. 30 minuter innan match och fram till matchstart höll de på att sjunga sina egenhändigt komponerade sånger om hur de skulle supa blåvitt till guld, hur dåliga hammarbyarna var på att supa och hur förträffligt de själva klarade av denna svåra konst trots att jag sett dem ha uppenbara problem med sina folkisar en stund tidigare strax utanför entrén. När den alkohol-romantiska poesin som knappast skulle göra varken Bellman, Taube eller Vreeswijk särskilt avundsjuka, började dö ut, övergick man i att sjunga sånger ur Lejonkungen i stället. När man vanligtvis ser en massa människor instinktivt böja fram huvudet och ta sig för öronen är det direktrapporteringar på aktuellt precis när en bilbomb exploderat. Samma scener utspelades förra tisdagen men det var ett helt annat oljud. AAAAAWWWIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIWIMBAMBBAMBAAAJEE!!
Flickorna hade kommit till refrängen av ”in the jungle” och jag kan lugnt säga att många med mig faktiskt önskade att man för tillfället var där i stället. Sedan marscherade Blåvitt in på plan under stort jubel och man märkte inte av dom. 25 minuter in i matchen kollade jag bakåt och fann att gänget satt ner längst där bak på ståplats, tre killar och tre tjejer hand i hand, gosandes utan att vara nära att se en enda sekvens från matchen, ens på storbilden. Skönt! Då slipper man dom åtminstone tänkte jag, men precis när våra hjältar marscherar in för andra halvlek kommer samma mistlur igen. AAAAAAAAAHH! BENGAAAAALER! Några flanar på norra tyckte det verkade som en bra idé att bränna av några facklor i dagsljus och låta deras klubb få böta en massa pengar. Detta var enligt vissa matchens behållning. Personligen tycker jag kanske Sandklefs högerslägga slår LITE högre, men för all del. Jag kan ha fel.
Så till alla Tolkien och Star Wars-fantaster samt övriga som gillar att klä ut sig på bio. Till ensamstående mödrar, golftränare och orienterare. Till kultursnobbar, journalister och syntare: Vill ni uppleva kärlek och hat, skönhet, passion, adrenalin och komedi. Gå på fotboll!
