Andreas Isaksson, del 1
Djurgårdens bidrag till VM-laget berättar om sig själv och vägen till Djurgården.
Det började som mittfältare och forward i "Sveriges sydligaste förening", Östra Torps GIF, en liten förening i uppväxtorten Smygehamn, som förutom fotboll bland annat har bridge och boule på programmet. Här fick han sin första skolning i fotboll under 5-6 år.
Först vid 12 års ålder, värvad till Trelleborgs FF, ställde han sig mellan stolparna. Han säger själv att det var ganska naturligt, han var ju lång och de behövde en målvakt.
Fem år hann det gå i TFF innan Andreas togs upp i A-laget som reserv till AIKs nuvarande målvakt, Daniel Andersson. Veckan innan seriestart blev Daniel långtidsskadad, och helt plötsligt var 17-årige Andreas förstemålvakt i Allsvenskan. Ingen lätt uppgift, många trodde till och med att den skall vara honom övermäktig.
- Det var stort bara att vara med. De sökte ju en målvakt som ersättare för Daniel men hittade ingen, och då fick jag hoppa in. Det var bara jäkligt stort. Jag tänkte inte så mycket på om jag skulle kunna klara av det utan det var bara kul. Och jag gillar utmaningar, det ska gärna hända lite, så det var bara att köra, säger han om debuten.
Andreas gör succé, det hinner bli 11 matcher i Allsvenskan, sedan hör Juventus, en av världen mäktigaste klubbar, av sig och byter till sig Andreas mot en fet sedelbunt.
- Det var stort, man kunde bara inte tacka nej. Dessutom var ju Daniel Andersson på väg tillbaks och jag visste ju inte om jag skulle få fortsätta som förstemålvakt i Trelleborg. Det var bara att ta chansen. Jag hade nog ångrat i det idag om jag inte hade vågat.
Att komma till en storklubb som Juventus, i ett främmande land och bara 17 år gammal är givetvis tufft. Att räkna med att någon tar han om en som i en svensk klubb kan man inte göra, utan det är hårt jobb och stora krav som gäller, något som Andreas omedelbart fick erfara.
Ännu tuffare är det kanske att ha en världsmålvakt som Holländaren Edwin Van Der Sar att konkurrera med om platsen som förstamålvakt. Och när Juventus plötsligt köper en till målvakt, Italienaren Michelangelo Rampulla, 37 år och med bland annat över 100 Serie A-matcher i bagaget så förstod Andreas att även andramålvakten var utsedd.
Det blev någon enstaka träningsmatch med A-laget och några matcher på bänken, sen blev det U-lagsfotboll för hela slanten, något som alls inte fanns i planerna från början.
- I början var det väldigt spännande bara att vara där. Att få spela med alla storheter som till exempel Zidane, förmodligen världens bäste, var ju en upplevelse.
Men efter kanske ett år började det bli väldigt långtråkigt när man aldrig fick chansen i A-laget. Jag tycker att Turin är en ganska trist stad och jag hade inte heller några riktigt bra kompisar att umgås med där nere. Spelarna i Juventus är ju stora stjärnor och de umgicks inte mycket med varandra utanför fotbollen.
Det är mycket bättre sammanhållning i lagen i Sverige, i alla fall i Djurgården.
- Ångrar du tiden i Juventus?
- Nej det gör jag inte. Det var lärorikt på så många sätt. Jag tror att jag växte mycket mentalt under den här tiden i och med att man fick klara sig själv fast det var lite motigt. Så det var nyttigt och dessutom väldigt spännande.
Och nu har jag gjort den grejen och vet vad det innebär om jag blir erbjuden ett proffskontrakt igen.
Om Juventus hör av sig med ett nytt kontrakt?
- Nej, Juventus är jag klar med, där har jag gjort mitt. Står jag inför att bli proffs igen så kommer jag titta väldigt noga på vad det är för klubb och liga och sådant. Dessutom vill jag veta hur de ser på mig i klubben, jag åker inte ut igen för att bli avbytare.
Del 2 hittar du här
