VM-intervju med Jonas Thern, del 1
Mitt i VM-yran kommenterar Jonas Thern Sveriges chanser i VM och vem han tror vinner guldet till slut.
Några dagar innan Sveriges VM-premiär mot England passade jag på att tala VM med en av Sveriges största VM-hjältar, förre lagkaptenen i landslaget, numera tränare för HBK, Jonas Thern. Jonas var, som bekant, med och spelade hem bronset till Sverige i VM i USA 1994.
Innan matchen mot England var det stort fokus på bråket mellan Ljungberg och Mellberg i diverse medier. Bland annat kläckte SVT-sportens krönikör Albert Svahnberg ur sig floskler på löpande band rörande bråket. Mer intressant då att höra med någon som har insyn i hur det verkligen fungerar i landslaget snarare än någon som gissar. Vem kan då vara mer lämplig än förre lagkaptenen i landslaget och mångåriga utlandsproffset Jonas Thern?
Som före detta landslagskapten och en av Sveriges bronshjältar i USA’94 så vet du vad som stundar i Sydkoren/Japan. Hur stor är pressen egentligen på spelarna?
- Den är ju stor givetvis, men de sätter nog den största pressen på sig själva för de vill ju lyckas, säkert. Sedan 1994 har det blivit mer upphaussat kring det svenska landslaget. Eftersom vi hade fina framgångar då så har det lett till att intresset har ökat enormt, inte bara kring landslaget utan även kring allsvensk fotboll där man sett att publiksiffrorna ju går spikrakt uppåt och jag tror att mycket av det beror på just landslagets framgångar under 90-talet. Det skapar ju ändå en känsla av att man håller på sitt lag och det speglar av sig även i klubbfotbollen, tror jag. Så det är klart att det är press på dem, men det skall de väl tåla. De är ju välbetalda och bra fotbollsspelare som skall prestera nu med landslaget, normalt sett så skall de ju prestera med klubblaget, så det är väl ingen större skillnad. Skillnaden som kan vara är ju att det nu är på kort tid som man skall göra något som alla kommer att komma ihåg för all framtid och det är klart, gör man inte det bra så är det inte roligt.
Är pressen stor nog för att ett bråk som det mellan Ljungberg och Mellberg skall kunna uppstå?
- Det är säkert något annat som ligger bakom. Man följde ju inte hela träningen. Det är lätt att bara plocka ut en sekvens ur en träning och där blev det bråk, man vet inte, det kanske hade varit lite smålagsspel och sånt innan och de hade smällt på varandra, och sedan, som jag förstod det, så hade han (Mellberg) varit på honom (Ljungberg) några gånger för mycket, men att man sedan skall ta till handgemäng är väl lite omoget, tycker jag. Det hade ju varit bättre att vänta och spelat tufft när man spelar på träningen och så får man ge tillbaka på det sättet. Framförallt mot tredje part som är utåt då, supportrar som står och tittar och journalister så finns det ingen diskussion, utan det är tufft och bra spel och de är laddade, men skall man börja slåss är det lätt att vända det till något negativt.
Har fotbollen blivit för mycket ett spel för individualister än för kollektivet?
- Det tror jag inte. Fotboll kommer alltid att vara ett lagspel och de som inte kan anpassa sig till det kommer förr eller senare att bli avslöjade. Däremot så skall man ha individuella kvaliteter som fotbollsspelare. Jag tror nog att om man sätter laget i främsta rummet i alla lägen så har man råd att ha individualister som är duktiga på saker, som ska få göra bra saker på planen, jag tänker då på Ljungberg som är duktig på att löpa med boll och att komma i djupledslöpningar, men att gruppen skall bli lidande för att någon skall få göra som han vill det skulle inte jag acceptera som förbundskapten.
Flera tveksamma insatser innan VM startade ledde till viss oro rörande formen på Sverige spelare och spelsättet man använder. Vad är det som saknas hos Sverige?
- Jag tycker väl att resultaten pekar på sitt, de har förlorat en träningsmatch, men kvalet gick de ju obesegrade ifrån och likadant med EM-kvalet innan. Det som jag saknat innan har varit att det gått lite för långsamt och det har varit lite för, antingen för dålig vision på försvars- och mittfältsspelare som inte vågar spela tidigare djupledsbollar, spela bollar framåt, det behöver inte alltid vara löpbollar utan kan vara bollar in på kropp på forwards och sedan pratas det väldigt mycket om att vi måste fylla på med djupledslöpningar från mittfält eller ytterbackar som kommer upp, men samtidigt, blir det två-tre sidledspassningar för mycket så har ju motståndarna 8-9 spelare på rätt sida och då är det inte lätt att anfalla för då är det trångt när man kommer in på motståndarnas planhalva. Det är just i ögonblicken när man bryter och skall ställa om som Sverige, tycker jag, överlag, inte bara landslaget, utan även i allsvenskan är det inte många lag som ställer om snabbt, det är bara Djurgården som jag sett och mött som gick till anfall väldigt snabbt och det är ofta där man gör mål när man bryter och får anfallet efter, man kan fylla på med folk och där är vi alldeles för dåliga.
- Om man skall prata landslag så tycker jag att där måste bli, med de spelkvaliteterna som spelarna har, så krävs det att man springer varje gång när chanserna dyker upp. Jag kan ofta jämföra med den tiden jag fick vara med och spela i landslaget. Då hade vi ofta Kennet (Andersson) och Martin (Dahlin) på topp och Martin var ju grymt stark på att sticka i djupet och vi hade yttermittfältare som löpte mest hela tiden, Brolin som ofta hittade positioner i djupled, kanske inte löpningar i djupled men att få bollen så att man kunde spela tidigare bollar framåt och då får man ju ett rakare spel och det går snabbare att komma till anfall och det tycker jag att det saknas idag.
En spelmotor som slog bollarna också…
- Överlag är det bland dem som spelar nu ändå lite yngre killar som kommit in. Jag tycker dock att Daniel Andersson, som fått chansen många gånger, inte riktigt tagit det klivet som man hade hoppats utan har stått kvar på samma nivå som när han debuterade i landslaget och därför känns det ju rätt att de provar några andra. Linderoth har jag sett för lite, men jag tycker att de gånger jag sett honom så har han gjort ett stabilt intryck. Samtidigt så måste man jobba in det i skallen, det är inget som man bara kopplar om när man är med landslaget utan man måste träna på det själv, att tänka framåt. När man bryter så skall man veta var sin forward är någonstans och då kan man spela på ett eller två tillslag, snabbt upp med bollen och det är ofta då det finns ytor att spela upp den på också. Men Sverige, tycker jag, med de första bollarna man vinner så är det säkrare att behålla bollen inom laget och då spelar man ofta bollen tillbaka till en försvarare, sedan börjar man rulla därifrån, men tyvärr med fotbollsspelarna idag, då är det försent. Har man då inte spelare som kan luckra upp spelet, som Frankrike och Brasilien har, då blir det jobbigt. Man måste ta sig igenom organiserade försvar och alla lag idag, även de nationerna som på min tid, inte så länge sedan, inte var speciellt organiserade, man tänker på vissa afrikanska lag, har ändå mycket folk på rätt sida bollen och det är inte lätt att ta sig förbi deras 7-8 man i försvaret.
Fortsättning i del 2
