Alltid Blåvitt sammanfattar vårsäsongen -del 3
Nu är det mittfältarna som står på tur. Hugg eller bugg, efter sju spelade matcher?
Under de sju inledande allsvenska matcherna har IFK Göteborg använt sig av åtta olika spelare som mittfältare. Lite speciellt är dock att av de åtta så har fyra av dem även agerat som antingen försvarare (Sandklef) eller anfallare (Sebastian Henriksson, Rosen och Jonas H). Det visar att Stefan Lundins ord om att varje spelare egentligen bör kunna användas på minst två positioner inte bara är tomt prat, utan i högsta grad verklighet i dessa krassa ekonomiska tider. Utan att ha kollat upp saken vidare noga skulle jag gissa att det är svårt att hitta många andra allsvenska lag där detta kan ses så tydligt.
Endast en av dessa åtta mittfältsspelare har spelat från start i alla sju matcherna på samma position, nämligen, kanske inte helt överraskande, Jimmy Svensson som vänstermittfältare. Detta trots att hans insatser under våren inte riktigt varit vad man kan önska. En titt i assistligan, endast en framspelning (hörnan som Risp nickade in uppe i Sundsvall) från den forne Älekullasonen, säger rätt mycket, med tanke på att hans styrka förra säsongen visades nästan mer i den tabellen än spelmässigt på planen. Samarbetet med Mikael Sandklef på vänsterkanten i sista hemmamatchen mot Bajen såg dock riktigt lovande ut.
Inför säsongen pratades det en hel del om den nya rollfördelningen på det blåvita mittfältet, nu efter att Håkan Mild lämnat. En mer defensiv mittfältare och en mer offensiv spelfördelare framför skulle borga för ett "roligare" spel. Den sistnämnda rollen var från början vikt åt Tomas Rosenkvist. Efter ett antal träningsmatcher med skiftande insatser från Rosens sida visade han i premiären mot ÖSK upp ett spel som lovade mer. Dessutom målskytt, och vips en helsida i den bäst säljande kvällstidningen! Efter en usel första halvlek uppe i Sundsvall av hela laget valde dock Lundin att göra ett antal förändringar. Bl.a. flyttades Rosen upp på topp bredvid Gustaf, precis som säsongen 2000, och sedan dess har han fått stanna där.
Denna rokad innebar också att Sebastian Henrikssons roll ändrades från given anfallare till hjälpgumma utan en klar plats i startelvan. I den andra halvleken uppe i Sundsvall och i matchen därpå mot Elfsborg bildade han tillsammans med sin namne Johansson ett rakt defensivt och hårt innermittfältspar, vilket visserligen bidrog till vändningen mot Giffarna men knappast är något att satsa på inför framtiden. För Sebastian Henrikssons del lär det framöver istället bli att få konkurrera med redan nämnde Mini-Seb om den defensiva mittfältsplatsen.
Inför matchen mot Djurgården på vackra, om än ej speciellt fotbollsvänliga, Stockholms Stadion, var det dags för en ny mittfältsformation. För att komma åt moståndarnas spel bättre än i fjolårets matcher valde lagledningen att dra in de båda yttermittfältarna en aning, samt att låta den offensive mittfältaren spela precis bakom anfallsparet, vilket gjorde att vi åtminstone stundtals nästan spelade 4-3-3, precis som Dif. Detta var en lyckad taktik, och en stor del i det hade Martn Ericsson, som efter att ha missat de tre första matcherna pga skadeproblem nu var tillbaka för fullt. Efter det har Martin varit given som offensiv mittfältare, och tillfört mycket med sin teknik och spelskicklighet. Genom att man flyttade upp Rosen på topp kan man dessutom använda båda dessa våra två bollskickligaste spelare samtidigt, utan att behöva flytta någon av dem till en yttermittfältsplats där ingen av dem riktigt imponerat.
En besvikelse på mittfältet så här långt måste Sebastian Johansson sägas vara. Efter att ha imponerat stort under försäsongen och fått många lovord strödda över sig hoppades många att han i år skulle blomma ut rejält och bli en av lagets viktigaste spelare. I premiärmatchen mot Örebro gick dock absolut ingenting rätt för honom, och skulle man räknat antalet felpass så hade åtminstone inte mina fingrar räckt till. Efter den botteninsatsen så har han visserligen spelat upp sig, med Dif borta som årsbästa hittills, men här har vi fortfarande ett sparkapital som kan visa mer efter VM-uppehållet. Blev lite överraskande petad i sista matchen mot Hammarby, till förmån för Sebastian Henriksson. Mitt tips är ändå att det blir Mini-Seb som bildar ordinarie innermittfältspar med Martin Ericsson, när allsvenskan drar igång igen den 3 juli på Fredriksskans. Lite oroande är dock att båda dessa herrars kontrakt går ut efter den här säsongen.
Stefans Lundins förstaval som högerytter till premiären var Peter ´Erra´Eriksson. Efter en dålig insats mot Örebro blev han dock utbytt efter drygt sextio minuter, och matchen därpå mot Sundsvall redan i halvlek. Efter detta hade Erra så att säga spelat ur sig själv ur startelvan, och då det andra häckenförvärvet Jonas Henriksson samtidigt jobbat på bra som anfallare men utan att ha lyckats med det lilla extra, fick han ta över platsen på högerkanten. Ett mycket lyckat beslut, även om han själv tydligen hellre spelar längst fram, och faktum är att Jonas i mina ögon varit bäste blåvit i vår, tillsammans med Risp. Speciellt andra halvlek hemma mot IFK Norrköping, och den första halvleken i Öis-derbyt då hade vår ettrige nummer 11 verkligen lekstuga på sin högerkant. Mer sånt, tack!
Sammanfattningsvis tycker jag faktiskt att man kan slå fast, trots en trist inledning av säsongen, att mittfältsspelet utan Håkan Mild i år sett flera klasser bättre ut än alla de matcher då nämnde spelare var skadad förra säsongen. Som enkel supporter på läktaren bör man kanske inte ge sig på att försöka analysera förändringarna i mittfältsspelet och exakt vilka resultat de gett allt för mycket, riktigt de kunskaperna har åtminstone inte undertecknad, men visst känns det som att vi i de avslutande matcherna visat att vi faktiskt kan spela riktigt underhållande fotboll? Att sedan diverse journalister på östkusten kommer att fortsätta slänga ur sig floskler och gamla invanda klyschor om långbollar är nog något vi får räkna med ändå.
