Alexander Östlund, intervju med en hjälte
Ett mål kan betyda mycket, det vet Salle. En Gnagare på vift berättar om sina tankar och ambitioner i en lång intervju.
Alexander ”Salle” Östlund är AIK:s yngste allsvenska spelare genom tiderna. Han plockades upp till den allsvenska truppen från ungdomsverksamheten, men ursprungligen har han sin första fostran i IFK Österåker. Två månader innan sin 17-årsdag var det dags för debut i A-laget. Dagen var den 10:e september 1995. I debutmatchen borta mot Degerfors blev det inte något mål, men det första lät inte vänta på sig alltför länge. Redan i sin tredje allsvenska match, tillika årets sista, hemma mot Örebro SK slog han till för första gången. Jättetalangen konkurrerade sen under säsongen 1996 om en plats som anfallare med årsbarnet Patrik Fredholm och Cesar Pachá. Det var först under sin sista och mycket minnesvärda säsong i klubben som han verkligen kunde räknas som ordinarie i startelvan.
Vi minns att Alexander ofta kom fram i fina lägen, men många gånger hade svårt att sätta ditt bollen. Han gjorde dock ett av de allra viktigaste målen i de svartgula historieböckerna, detta säsongen 1998. Nämligen målet mot Örgryte som gav AIK det senaste guldet samt stjärnan över klubbmärket.
Under säsongerna i Gnaget spelade han med många av de spelare vars namn i svartgula munnar nästa klingar magiskt. Dick Lidman, Patrick Englund, Nebojsa Novakovic, Magnus Hedman, Krister Nordin, Michael Brundin, Gary Sundgren, Mike Kjölö, Olof Mellberg, Johan Mjällby, Mattias Asper, Ola Andersson, Thomas Gustafsson (Antonelius) och Thomas Lagerlöf för att bara nämna några.
Det blev totalt 46 allsvenska matcher i Gnaget, men bara tre mål, vilket kanske förklarar lite av orsaken till att klubben inte erbjöd honom nytt kontrakt efter guldåret. I media blev Salle under den här perioden mest uppmärksammad för sin poesi och sitt yttre. I AIK-led är han dock för all framtid ihågkommen som den guldhjälte som äntligen slog till när det så väl behövdes.
Istället för fortsatt spel i AIK, begav sig Östlund ut på jakt efter ett proffskontrakt ute i Europa. Det blev ett kort sådant hos Vitória Guimaraes i Portugal. Redan sommaren 1999 återvände han till Sverige och spel i IFK Norrköping.
Skadeproblemen har varit besvärliga i år för guldhjälten, vilket gjort att han fått mindre speltid än tidigare. Den forne anfallaren, omskolades till högerytter, och är numer lika aktuell för spel som högerback som han är som ytter.
- Det har varit mycket skador. Nu har jag spelats in på en ny position, eller snarare försöker. Vi har varvat spel mellan högermittfält och högerback. Det känns kul, men det är viktigt att jag får mer speltid också. Det är inte kul att det blivit så lite speltid.
Säsongen har inte alltid varit tung för Salle. På Råsunda fick han spela hela matchen. Han började matchen som högermittfältare, för att i den 75:e minuten flyttas ner som högerback när Norrköping fick Jani Sarajärvi utvisad efter två gula kort. Matchen igenom spelade Östlund mycket bra fotboll, Norrköping vann med 3–1 och han var en betydande orsak till segern.
- Det är kul att komma tillbaka och spela på Råsunda, det är kul att spela inför den publiken. Dessutom känner man till det mesta där. Det var en otroligt rolig match. Vi stod upp rätt bra, men samtidigt tycker jag att dom för matchen, men i slutet blir de rätt ängsliga. När vi får en man utvisad står det fortfarande 1-1, men AIK tar sina avslut från halva planhalvan. Trots att de egentligen bara behöver rulla ut oss när vi har en man mindre. Det är vår enda seger i år, och jag tycker att vi gjorde det ganska bra.
Många tycker att utvecklingen har gått framåt för honom som spelare, från att vara talang till att utvecklas till mer av en lagspelare. Återhämtningen efter skadorna verkar bra och Alexander är nöjd med hur det går.
- Det känns bra, varje gång jag spelar känns det underbart bra. Det som gör att det känns så bra är att jag gått fram mycket i utvecklingen. Jag tänker på ett helt annat sätt nu, förut gick allting så lätt för mig. När jag var ung gick jag bara på att jag var en enorm talang. Jag tänkte inte så mycket på hur man skulle agera, hur mycket pondus och karaktär man måste ha på plan. Förr var det bara talangen som spelade, så känns det nu när jag ser tillbaka på mina tidiga år. Nu förstår jag dessutom vad fotbollen betyder mycket, även för alla andra. Alla åskådare och allt annat folk runt omkring, det är verkligen jätteviktigt för dem. Därför är det min uppgift att prestera till hundra procent och inte gå runt och göra något halvdant. Varje gång jag spelar går jag in för att alltid ge max, det gäller även på träning. Jag kör järnet på träning för att utvecklas, och det känner jag just det här året att jag verkligen har gjort, kanske mer än någonsin tidigare.
Tränarkaruseller har idag blivit vardag inom fotbollen. Allsvenskan har kanske inte tidigare varit lika drabbat som utländska ligor av detta, men nu verkar smittan ha slagit ner även i Sverige. I AIK har det varit allra värst, och inget varit sig likt sedan tiden innan Stuart. Även Norrköping har haft sin beskärda del, senaste tränaren tillträdde i veckorna och är mest känd som Åbys son, Håkan Ericsson.
- Det har varit rätt mycket byten genom åren. Håkan är duktig tycker jag. Första veckorna har han koncentrerat sig mycket på att bygga upp fysiken. Det har varit mycket löpning och intervaller, riktigt hårdköra. Det känns jättebra och inte är det mig emot, jag gillar den träningen ändå och springer mycket.
Att en turbulent situation i klubben alltid är något negativt, är inte något han tycker. Tvärtom kanske kan det till och med vara bra för klubbens och spelarnas utveckling.
- Om det går svagt, kanske det kan vara bra att något nytt kommer in, men det får inte bli för mycket. Det får heller inte bli att man byter för ofta, då blir det en vana, risken finns då att det uppstår osäkerhet inom truppen. AIK har också haft mycket turbulens, det är väl efter framgångarna 1998-99 som det hänt väldigt mycket.
Till andra delen >>>
