Alexander Östlund, del 2
Salle hänger noga med i vad som händer i AIK. Han tycker nu att det är dags för spelarna att visa att de fungerar som ett lag.
Att det varit en jobbig tid i AIK:s historia, inte minst den senaste halvårsperioden är ingen överdrift att påstå. Salle följer utvecklingen i sin gamla klubb med lite förskräckelse och oförtrutet intresse. Och det märks på honom att han tycker det är besvärande att utvecklingen inte gått spikrakt framåt för de svartgula.
- Jag följer AIK väldigt noga, allt som händer. Jag tycker att AIK hade en riktigt bra tränare i Stuart, han var riktigt, riktigt bra. Vad som hände och varför det tog slut där vet jag inte. Om det berodde på att folk runt omkring hade åsikter om honom, eller vad det kan ha varit. Min uppfattning var att alla gillade honom som tränare, i vart fall var det så när jag spelade. Vidare tror jag inte att det är så bra att laget har bytt så många spelare. Från guldåret är det väl ingen spelare som är kvar, jo förresten Nordin har ju kommit tillbaka. (Daniel Hoch är också kvar i truppen, reds anm.). Det innebär att det är riktigt många nya spelare i AIK:s trupp. De spelare som har tillkommit är alla individuellt skickliga, men man måste spela som ett lag också. Det går inte bara ut på att visa upp sig själv, det är lika viktigt att få ihop bitar som till exempel de olika lagdelarna.
Att vara guldhjälte är få förunnat. Det är för mig som aldrig varit i närheten av något dylikt svårt att sätta mig in i den känsla det måste vara. Tänk att som AIK:are få vara den som skjuter det avgörande målet. Tydligen ska känslan vara precis som med fina viner, den blir bara bättre och bättre med åren som går, i vart fall om hjälten heter Alexander Östlund.
- Det var stort, ja det var oerhört stort. Man riktigt hör på Salle hur härligt det var. Jag förstår att han när han berättar om det här ser målet, festen och efterfesten framför sig, han fortsätter.
- Det blir nästan större så här i efterhand. Att jag har fått vara med och spela med AIK, och vunnit SM-guldet med den klubben som i stort sett fostrade en. Det är något jag alltid kommer bära med mig, det är inte alla som får vara med om att vinna ett SM-guld. Jag är oerhört stolt över det, men jag måste ändå titta framåt, jag vill fortfarande vinna mer. Vi hade ett ruskigt bra lag det året. Tittar du på spelarna som var med så är det många av dem som är proffs idag. Vi kanske inte var så utpräglat individuellt skickliga spelare, men vi hade en otroligt bra lagmoral, det är en jätteviktig del. Vilja slår klass i dom allra flesta fallen.
Att Alexander Östlund härstammar från Stockholm råder det inget tvivel om när han på bred stockholmska berättar om vilken klubb som alltid legat närmast hans hjärta. Jag blir inte överraskad över hans svar, men jag blir glad över att höra om den lojalitet han visar sin nuvarande arbetsgivare. Något han också bevisat på plan mot bland andra AIK. Precis den inställningen tror jag alla lag önskar att deras spelare har.
- Jag är född till AIK:are. Jag hade sådana där babykläder från AIK när jag var liten, det har alltid funnits där och jag har alltid haft det hjärtat. Gnaget är min favoritklubb och kommer fortsättningsvis alltid vara det! Nu jobbar jag ju i IFK Norrköping, och dom har tagit väl hand om mig här också. Jag har ett stort ansvar för den klubben och jag börjar känna att jag är en stor del av den. Det har blivit ett antal år här nu, och jag gör allt jag kan för att prestera så bra fotboll som möjligt för Norrköping. Fotbollen är en enormt stor del av tillvaron för folket här och det är viktigt för mig att de får se mig ge allt på plan.
Att han står för vad han säger bevisade han som sagt med råge i senaste matchen mot AIK, där han gjorde en delvis strålande insats. Hans svartgula hjärta slår däremot dubbla slag när han förundras över spelares inställning på plan.
- Tror att AIK-spelarna måste få in det där i skallen, man spelar för klubben. I AIK:s fall är det AIK:s märke som kommer före allt annat, om det sen går bra för klubben kommer det också att gå bra för vissa spelare. Det i sin tur kommer att öka intresset för dem utifrån. Jag menar bli proffs och allt det där. Om det är det de tänker på, jag vet inte. Det måste gå bra för klubben för att du ska bli attraktiv som fotbollsspelare och det är väl där de måste börja tänka om lite.
- Jag tycker att folket runt omkring AIK jobbar riktigt bra. Att de såg till att ta hand om Dick Lidman tror jag betytt jättemycket för klubben, och jag är övertygad om att han gör ett bra jobb. Klubben får dit vilka spelare de vill nu, det tror jag inte riktigt var fallet på den tid jag spelade där. Det är ett bevis på att föreningen är attraktiv. Nu återstår bara att få spelarna att agera som laget AIK.
Derbyn på Råsunda är givetvis något alla som håller på med fotboll vill spela. Inte minst bara för att från plan få uppleva den enorma atmosfär som råder. Östlund har inte missat att det i år kommer spelas minst ett derby extra. I och med utfallet av cuplottningen. Att han tror på seger för Gnaget över Hammarby kanske inte är en överraskning, men helt säker verkar han inte vara.
- Derbyn är alltid tuffa, det är lite mer än en vanlig match. AIK är i och för sig alltid bra i de matcherna. Gnaget vinner med 3-1, målen görs av Krister Nordin, Andreas Andersson och Stefan Ishizaki. Jag tror att AIK tar sig ur det här, säger han och syftar då på den resultatmässiga svacka som råder generellt. Det borde de göra, fast det har man ju sagt rätt länge nu. Nej, jag tvekar inte på att AIK kommer att klara av det här. Jag vet inte om jag tror att de kommer att ta SM-guld, men de kan faktiskt göra det. Om det börjar rulla rätt för dem så kan det lika gärna nå hela vägen.
Publikt har Allmänna Idrottsklubben nått fortsatt stora framgångar även i år. Om vi kan tacka Östlunds frekventa besök på Råsunda för det vet jag inte, men att han ofta syns på Råsunda i sin flickväns sällskap är ingen hemlighet. Snittet ligger på 21.140 åskådare, räknar vi bort derbyt är det fortfarande så högt som 17.537. Trots AIK:s motiga säsongsupptakt är det inte något som tyder på ett minskat intresse för klubben.
- Jag brukar gå på AIK:s matcher och då bland annat träffa Dick Lidman. Jag och min flickvän brukar det vara som går, och det är alltid lika trevligt. Det är, precis som det alltid tidigare varit, ett enormt stöd från läktarna. Det stödet borde göra att AIK tar några extra poäng varje år. Jag tycker inte att det finns många andra klubbar som har det stödet bakom sig. Det kan också vara det som gör att pressen ökar, speciellt när det går dåligt. Det är klart att de som går och tittar, också har lite att kräva av spelarna. Om inte spelarna sköter sitt jobb är det klart de blir besvikna på läktarna och då kan det ge utlopp i kritik. Något jag tycker att man måste ta som spelare.
Till sista delen >>>
