Same procedure as last year …

Nehej, inte nu heller … Frustrationen var stor på Stadion efter en ny paraduppvisning i konsten att missa målchanser. Effektiva Örgryte däremot hade fem lägen och gjorde tre mål.

Det gick knappast att klaga på förutsättningarna. Dryga 20 grader, solsken, välfyllda läktare och en så när som på speedwayhörnen perfekt gräsmatta. Motståndet skulle för en gångs skull vara ett spelande sådant. Men sällskapet från Göteborg lät, som Erik Hamrén uttryckte det, Djurgården ha mer boll. På svenska betyder det att Öis inte var intresserat av att föra matchen, ta initiativ eller spela med mer än en anfallare (4–4–1–1).

Djurgården tog åter på sig den hedersamme förlorarens roll, den som vinner de neutrala åskådarnas hjärtan men alldeles för få fotbollsmatcher. Det uppstod en rad situationer då Dif tappade boll och sen verkade ha ett maratonlopp hem till rätt sida med endast en eller två försvarare kvar, påminnande om de lägen man släppte till med trebackslinjen i fjol våras. Efter endast nio minuter uppstod ett sådant. En av bortalagets flinka brasilianare, Paulinho Guará, sköt ett högt skott som Andreas Isaksson inte motade bättre än att Afonso Alves, brassetillskott nummer två, fick trycka in returen.

Tre minuter senare replikerade Djurgården rättvist. Andreas Johanssons distinkta inspel styrdes i eget mål av dagens andre brasilianske målskytt, Örgrytes Walter Tomaz jr. Publiken vädrade blårandig morgonluft och pressen tilltog. Mitt i halvleken fick Djurgården inom loppet av några minuter två gyllene lägen. Först Samuel Wowoah, center i kväll, som snappade upp en förlupen boll mitt i boxen och skyfflade iväg ett snabbt skott som Dick Last fotparerade till hörna. Sedan Mikael Dorsin, efter att Stefan Rehn lyft in bollen bakom en vilsen Öis-backlinje på väg upp; hans volleyskott från endast några meter räddades också mirakulöst av en för kvällen landslagsmässig Last.

Djurgården spelade ett delvis nytt positionsspel, där Stefan Rehn ensam låg kvar framför backlinjen och där Andreas Johansson och Kim Källström delade lika på de offensiva uppgifterna, en taktik som på papperet verkar klok och rimlig då den ger större utrymme för spelarnas individuella kvaliteter. Som kompensation för det offensivt lätt överbalanserade mittfältet ska en ytterback stanna kvar som balansspelare. Nu blev det inte så; Rasck och Dorsin (den sistnämnde dagens bäste djurgårdare) spelade som förut – vågat och offensivt. Utrymmet som blev över tog Öis effektivt hand om – till exempel vid 1–2-målet…: Patrik Eriksson-Ohlsson underlät att ta hand om en högt studsande boll, som Afonso Alves via elegant upplägg från medspelare kunde förpassa i nät med ett hårt skott. Detta när sju minuter återstod av halvleken.

Enligt Sören Åkeby gavs inga direktiv om förändringar i spelet inför den andra akten. Tränarna var nöjda med sättet man genomfört den första på och likaledes övertygade om att en vändning skulle komma.

Den kom inte. Djurgården spelade sämre och Afonso tilläts göra sitt tredje allsvenska mål efter ett högt inlägg som han mötte med en enkel volley på bortre stolpen. Då hade det bara gått sju minuter av andra halvlek. Och Andreas Isaksson såg för andra matchen i rad inte omutbar ut. Vi får hoppas att skåningen ville skrämma hugade spekulanter från utlandet.

Resten kan ni. Bla bla, Djurgården pressade men utan resultat, blaha blaha, mycket bollinnehav, hej och hå. Poängen är att om man inte släpper in skitmål slipper man situationen att ställas mot ett betongförsvar av Fort Knox’ kaliber. Därför: försvaret måste, måste, måste tätas. Andreas Isaksson må ha en tillfällig formsvacka, men huvudansvaret ligger på utespelarna. I mina ögon kan Eriksson-Ohlssons plats i startelvan ifrågasättas. Därmed ska inte hela skulden läggas på försvararna; felet ligger i hur överrumplat och oförberett hela laget uppträder när det tappar boll mitt i banan. Att få skulle tacka nej till en back av gott allsvenskt snitt går dock inte att försumma.

Christer Mattiasson, inhoppare, var alert när han reducerade till 2–3 i slutminuterna. Kim Källström sköt dessförinnan en strålande frispark som Last tippade över, men kom annars fel till mycket. Det behövs en lätt trea för att ingjuta mod och självförtroende i det här laget, i vilket inte ens Stefan Rehn glänser som förr. Kan Hammarby ge oss det på måndag?

0 kommentarer