Krönika: Tisdagen den 23:e närmar sig...
Det stavas REVANSCH, det stavas HÄMND, det är dags att göra upp: it´s payback time!
Som synes har jag, Redaktör Kjelldén, ersatt ordet "Gästkrönika" med endast "Krönika" framför Magnus Johanssons texter. Hans krönikor strömmar in i min mailbox lika frekvent som sydkoreaner i ett italienskt straffområde och från och med nu så sätter jag lite press på honom genom att få honom att känna sig som en fullvärdig medlem av redaktionen. Hoppas att ni läsare uppskattar Magnus texter lika mycket som jag. Gå gärna in på Forumet och ge ris eller ros. Nu kommer krönikan:
Förlusten, den så pinsamma, mot Sundsvall måste vi glömma med en gång, nu är det först Örebro i cupen och sen, mina damer och herrar, matchen mot IFK Göteborg som gäller. Detta lag jag verkligen älskar att tycka helvetiskt illa om. Som MFF haft så många duster med, som så ofta satt käppar i det himmelsblå hjulet, som i år inte har lika många lysande stjärnor som tidigare år, men som kanske just därför är ett bättre LAG än på många år. Men allt det där spelar ingen roll, IFK Göteborg är ett lag jag inte unnar min värste ovän att hålla på.
Jag vill inte påminna den som har glömt det, så vill ni inte ha reda på hur det gick förra året så räkna hastigt till 3½ och rulla nedåt i texten.
Hemma: förlust med 6-0
Borta: förlust med 4-0
Sammanlagt 10-0
Nästan 25 procent av alla mål MFF släppte in förra året i allsvenskan föll i dessa bägge matcher. Detta mot laget så långt från mitt hjärta som bara möjligt är.
Vi måste få upprättelse för dessa förnedrande siffror. Innerst inne hoppas jag på en stor seger, överlägsen seger. Men det skulle gå lika bra med en knapp seger. Bara vi vinner.
En god vän till mig, som för övrigt håller på HBK, för tesen att en seger med 1-0 efter självmål på bortaplan på Vångavallen (inte aktuell längre, men ni förstår vilken sorts arena han är ute efter i sitt resonemang) en iskall kväll med motvind i bägge halvlekar där publiksiffran inte överstiger 150 och där korven var sönderkokt redan förra matchen, det är en seger som är precis lika skön som en hemmaseger inför 15 000 och 3-0, ibland härligare.
Jag håller inte riktigt med honom; självklart är det roligare att få stå på sin hemmaplan och se sitt älskade MFF vinna stort. Att jubla ihop, att lämna Stadion i mängder och där alla okända ansikten ändå är ens vänner på grund av färgen på tröjan, halsduken…
Men skulle det bli 1-0 efter självmål av valfri Göteborg-spelare (nu när inte längre Jocke P eller Christian K finns där så skiter jag i vem som får äran att hjälpa fram MFF till 3 poäng) i 1:a minuten och det resultatet sen stod sig efter en konstant IFK-press, ja jäklar då skulle jag fyllas av samma eufori som när jag första gången hörde Weezers självbetitlade album från förra året eller när jag första gången insåg att en perfekt sommardag så är himmeln alltid himmelsblå, eller det kanske bästa exemplet: när Jörgen Ohlsson med kraft och finess gjorde 2-1 mot Elfsborg i slutet av oktober 2001 under en stor vacker fullmåne, där jag är säker på att legendariske Eric Persson satt och jublade lika högt som vi på Malmö Stadion.
Jag skulle bli lyckligare än när MFF vinner mot HIF, mot AIK, mot Djurgården, mot Örebro, mot vilket annat svenskt lag som helst. En vinst mot IFK Göteborg skulle ge mig ett sådant kolossalt lyckorus att jag har svårt att sätta ord på det. Så här känner jag inför varje match när IFK Göteborg står på andra sidan av planen, men i år är det med förnyad styrka tack vare förra årets pinsamheter.
Det får gärna bli stora siffror, herregud en riktig utskåpning från vårt lag sitter väl aldrig fel, absolut inte. Men det viktiga är att det blir seger. Jag tillåts aldrig glömma 10-0 i arslet, jag blir ständigt påmind om det, jag vill ha revansch. Jag vill se MFF få revansch! Jag vill sparka stjärt!
Så, jag ber Prahl och hans stolta 11 killar: Gå ut på planen, ha kul, kämpa som fan, sparka inte på liggande domare eller vad ni än brukar säga till varandra före match, men se till att det blir S-E-G-E-R! Vilka som spelar bryr jag mig inte om, hur segern bärgas spelar ingen roll, bara jag får lämna Gamla Ullevi i sällskap med några hundra andra himmelsblå supportrar med ett sådant stort och lyckligt leende man inte har när Chris Härenstam rapporterar fotboll. It´s payback time!
