VM vs. Allsvenskan
En studie av likheterna mellan årets två intressantaste fotbollstävlingar.
Allsvenskan visar hittills i år upp ett antal likheter med det relativt nyligen avslutade fotbolls-VM. Överraskningarna är många; Förväntade bottenlag hotar i toppen och – framför allt – de förväntade favoriterna lyckas inte motsvara förväntningarna. Efter VM förklarades Zidanes, Figos, Ljungbergs och de andras svikande form med att de var slutkörda efter en alldeles för lång och intensiv säsong. Det är dock bara en del av sanningen. För visst är det sant att Europas toppspelare tvingas spela alldeles för många matcher - redan 50 är mycket, men uppemot 70 förekommer faktiskt – men stjärnorna är också övervärderade.
I takt med att fotbollen, som redan sedan länge är världens största sport, växer ännu mer, ökar exponeringen av dess stjärnor, och just därför lyfts de största namnen till skyarna, både för högt och för ofta. Spelare som i själva verket är ganska begränsade framställs som gudar. Detta är kanske vad som i mindre skala har drabbat även Allsvenskan. Det är ont om affischnamn, och genom god marknadsföring kan man få den potentiella publiken att tro bara lite mer på Gustaf Anderssons, Petter Hanssons och Kalle Corneliussons förmågor och därmed dra ytterligare åskådare till matcherna.
Det är ingen dum strategi egentligen. Ty även om de förväntade stjärnorna inte håller måttet dyker det alltid upp andra som kan bära upp stjärnglansen; i VM fick vi se nya stjärnor födas i bl.a. El Hadji Diouf, Ilhan Mansiz och Jung-Hwan Ahn. I Allsvenskan har Peter Ijeh, Daniel Milovanovic och Alexander Farnerud fyllt det hål som uppstått sedan Andreas Hermansson, Sharbel Touma och Svante Samuelsson inte riktigt lyckats leverera. Så långt allt väl, verkar det.
Men det är givetvis inte heller så enkelt. För andra året i rad kan Allsvenskan få ett nedflyttningstippat, relativt icke-namnkunnigt lag som mästare. Man brukar säga att den största charmen med fotbollen är att den inte är förutsägbar, och visst är det kul med skrällar ibland. Men inte hela tiden. För ärligt talat, fanns det någon (förutom Mats Härd i GP, förstås) som verkligen hoppades på att både Turkiet och Sydkorea skulle skrällvinna sina respektive semifinaler i VM? Knappast. Oförutsägbarheten blir charmig just för att den är ovanlig. Blir den ett stående inslag inom fotbollen blir oförutsägbarheten helt plötsligt inte alls oförutsägbar och därmed totalt utan vare sig mening, funktion eller egentligt existensberättigande.
Det som fört lag som Landskrona och Hammarby till toppen av den inhemska fotbollen är deras ypperligt utilitaristiska taktik. Janne Jönsson och Sören Cratz har verkligen lyckats pressa fram varenda droppe fotbollskunnande av sina adepter, lyckats placera ut varenda gubbe på exakt rätt plats och därmed röjt oanade kvaliteter hos kollektivet. Fjolårets Hammarby hade ett urstarkt försvar, en fantastisk målvakt och två starka, tunga anfallare som båda gjorde sitt livs säsong. BoIS har ett fantastiskt djupledsspel, två lysande kantspelare (Söderstierna och Farnerud) samt två sylvassa anfallare med ett närmast telepatiskt samspel.
Storlagens stjärnor kommer alltså till korta mot skrällagens smarta taktik. Lag som Malmö och Örgryte, med Tom Prahl respektive Erik Hamrén som rutinerade tränare, hänger på i toppen, liksom Stefan Liundins stenhårt drillade IFK Göteborg. GIF Sundsvalls föga underhållande men ack så disciplinerade bortaspel ger utdelning för Patrick Walker och Per Joar Hansen. Är vi åter vid en punkt där taktiken är så mycket viktigare än de individuella spelarnas förmåga? Vad mig anbelangar är det ett underbetyg åt svensk fotboll i allmänhet när ett stjärnspäckat lag som AIK – Andreas Andersson! Teddy Lucic! - efter tio spelade omgångar ligger på den undre halvan av tabellen och dessutom ännu saknar hemmaseger, likaså att lag som Helsingborg och Djurgården inte ligger högre upp i tabellen än vad de gör.
Som avrundning av detta resonemang vill jag återvända till de internationella lagen, och vad som hände i VM i Japan och Sydkorea. Överskattningen av stjärnor har som sagt i Allsvenskan lett till att lag som tippats hålla till i de lägre regionerna av tabellen kunnat överraska med hjälp av klyftig taktik och disciplin. Detta illustrerades på ett ännu tydligare sätt i VM, där de stora lagen i flera fall förlitade sig så pass mycket på sina stora stjärnor att taktiken nästan kom i andra hand.
Vi behöver en ny jämvikt, och det är en ökad medvetenhet inom fotbollen om att koncentration på uppgiften är det centrala, och att ryggdunkande och självförhärligande alltid måste komma - som tidigast - i andra hand.
