Gästkrönika: ”AIK Academy” – vår biljett till framtiden?
Om vi för ett ögonblick kan lämna de pågående diskussionerna runt AIKs aktuella placering i Allsvenskan, sv-cupen och UEFA, drömvärvningar och laguppställningar, etc och i stället lyfter blicken mot en tam ”Silly Season” i Europa generellt – vad händer egentligen utanför ”ankdammen” Allsvenskan?
Serie A som i alla år har varit Europas flaggskepp har sedan många år tappat mark gentemot Liga Primera och Premier League – kanske också i viss mån Bundesliga. De senare årens bevis har väl varit det faktum att just Spanien, Tyskland och England har dominerat finalspelen i Champions League med italienarna nedkörda i skorna. Lag som Milan, Juventus, Roma och Lazio har inte samma pedigree längre och många italienska spelare har valt att byta bort klimat, cuisine och kultur mot kalla regniga England, där Fish’nChips och ljummen Bitter fortfarande håller greppet. När Ravanelli sprang ut på planen för Derby County av alla lag, sörjde det nostalgiska fotbollshjärtat – girigheten ser tydligen inga gränser på hur lågt man är villig att sjunka. West Ham’s DiCanio värvades inte från Italien, men från – Sheffield Wednesday. Och var det inte världsmästare och fransman Djorkaeff som nyligen hoppade med anrika (sic) Bolton Wanderers för att kämpa om en plats i det forna världs- och europamästar-landslaget?
Ganska underligt är det ju att den engelska Premier League domineras av t ex fransmän (se Arsenal) och är det inte lika underligt att vid de flesta av Chelsea’s matcher det endast är en eller två engelsmän som drar på sig den blå tröjan?
Bosman ändrade en hel fotbollsvärld och även om spelaren Bosman aldrig fick uppleva situationen som aktiv, så har effekten av denna federala europeiska dom samt lukrativa TV-avtal ändrat förutsättningarna för många spelare efter honom. Marknadsvärdena har stigit som den bubbla vi alla trodde skulle spricka tidigare. Ta som ett exempel från Norge när Tippeliga-spelare och islänning Richardur Dadason bytte ut en tillvaro som hyllad skyttekung i Viking Stavanger (ett av topplagen i Norge) för en tillvaro som div 2 (jfr div III) spelare i Stoke - bara för pengarnas skull!! Jag vet att Stefan Söderberg en gång hade intresse i riktning Dadason, men det föll på att spelaren själv var mer intresserad av snabba stora pengar, framför att spela för dåvarande svenska mästarna AIK. Nu är han tillbaka i Tippeligan – i bottengänget Lilleström, dock kanske med några extra pund i fickan, men var tog fotbollen vägen?
ITVs konkurs i Storbritannien får ödesdigra konsekvenser för alla lag i de lägre divisionerna, för plötsligt har huvudfinansiären bränt sig. I Italien riskerar Lazio och Roma att kastas ut av Serie A och anrika klubbar som Napoli och Fiorentina likaså i Serie B. I Madrid sålde Real av marken runt stadion (och stadion) till kommunen för miljardbelopp (hur ser skattebetalrna på det?) och fick möjlighet att finansiera några av de mest häpnadsväckande värvningar världen har skådat med Figos kontroversiella desertering från katalanerna och Barcelona i norr mot en halv miljard riksdaler, en summa som snart skulle övergås av ingen ringare än Zinedine Zidane. Insane, inte sant?
Efter Fifa-general SeppBlatters nyliga utspel om att klubbdräkterna bara får ha en logo-sponsor, är det flera klubbar i de mer marginella serierna (däribland allsvenskan, tippeligan, etc), som kommer att slita oerhört ekonomiskt. Sponsoravtal har hittills varit den enda rejäla intäktskällan för klubbar med genomsnittlig publikmängd och högst mediokra nationella och internationella resultat säsong efter säsong.
Med stundande ekonomiska kriser i Italien (än har vi troligtvis bara sett början), England (det är i princip bara Manchester Utd – världens rikaste klubb - som har råd att värva blodigt) och Spanien (jodå, bubblan spricker snart också där), så får bl a skandinaviska klubbar se upp. Allsvenskan har ju under årtionden producerat talanger som har exporterats som proffs till utlandet – men om marknaden tryter, vad händer då? Klubbarna vänder sig mot kontinenter där proffs fortfarande är ännu billigare – Afrika och Asien har genom VM i år bevisat att de har talang och kanske än större värde för pengarna än de traditionella värvningsmarknaderna i Skandinavien. Då hotas bl a den allsvenska exportvaran i allt högre grad, och klubbarnas budgeterade inkomstbringande försäljningar riskerar att kullkastas. Just det, samtidigt som klubbarna sätter upp en handlingsplan för att nå sina målsättningar, sätter man naturligtvis upp potentiella försäljningar för att också finansiera verksamheten. Det kan inte vara en ren händelse att Erik Edman såldes ”i det blå” – knappast försäljningen av Mattias Asper heller för den delen (jag hävdar övertygat att SM-Guldet rök i och med den försäljningen – krona framför Guld?).
Komplexiteten av problemet som fotbollsvärlden står inför är enorm, och definitivt utanför ramarna för vad en artikel som denna kan behandla. Men tankarna runt problematiken generellt borde sätta fokus på hur en klubb som AIK skall kunna hävda sig i det vakuum som kan uppstå.
Jag tror personligen på tålamod och en mycket målinriktad långsiktig satsning på ungdomsverksamheten. Genom att satsa på ett ”AIK Academy”, där landets främsta talanger knyts upp och fostras och utvecklas som personer och spelare.
Värvningskarusellen kommer naturligtvis alltid att finnas, eftersom AIK också är en ”säljande” klubb – just därför är det viktigt att ombesörja återväxten, så att vi inte hamnar i situationer där vi desperat lutar oss mot en enda spelare eller få. Peter Larsson nämnde vid flera tillfällen Ajax-modellen, det finns också mycket att lära av landslaget Frankrike, som har nått stora framgångar genom att bygga upp ungdomsverksamheten över tid – inte minst genom rekrytering också utanför de etablerade åldersbestämda klubbverksamheterna.
Den allmänna jakten på det grönare gräset på andra sidan är negativt för en klubb som AIK – faktiskt olyckligt avslöjande. Hoppas gör vi ju alla innerst inne att säsongen kan ge AIK ett cupguld, någolunda framgångar i UEFA-cupen och en framskjuten placering trots allt i allsvenskan – men diskussionen och de faktiska omständigheterna har ett negativt moln över sig. Det är så man frågar sig ”...om inte så...?”. Lika betänkt bör man bli när man ser på det sviktande publikunderlaget i årets Superetta – med Gefles snitt på 600 personer. Hoppas därför aldrig att Gefle kommer upp i allsvenskan, lika lite som Frölunda med sina fåtal supportrar på Ruddalen, och som knappast lyfter något publiksnitt, heller gör det.
Blåvitts frustrerade supportrar undrar var ”Klubbkänslan tog vägen?”, Hammarbys olyckliga skara likaså efter två raka derbyförluster och en sistaplats i serien. Vi har själva upplevt den samma situationen tills Krister Nordin och Gary Sundgren togs emot av en ”frälst” AIK-publik – men vi ligger ändå bara två poäng före just bajen. Olyckskorparnas kraxande här är säkert ingenting mot vad man frågar sig i Torino, Rom, London och Barcelona. Våra problem är månde små i förhållande till de mer namnduktiga och meriterade klubbarna på kontinenten (än behöver ingen klubb uteslutas ur allsvenskan), men jag tror alltså att lösningen för AIK på sikt kommer att vara den interna rekryteringen.
Att börja bygga i dag för morgondagen är för sent – vi skulle ha börjat i går. Här tror jag också generellt att nyckeln till svenska klubbars framgångar ligger i framtiden. Och bland de skall naturligtvis AIK vara bäst. Månde är det nyckeln till hur AIK kommer att överleva den stormiga period som ligger framför den europeiska elitfotbollen?
