-
7 tankar efter IFK Göteborg - Djurgårdens IF (2-1): "Ännu en matchavgörande domarinsats."
IFK Göteborg förlorade med 2-1 i en match som tyvärr var avgjord efter två billiga domslut med 25 minuters spelat.
I matchminut 7 faller Karl Holmberg i Djurgården strax utanför straffområdet efter att Tolinsson snuddat vid honom två sekunder tidigare, och domaren blåser straff. I matchminut 27 får samme Holmberg återigen med sig ett tveksamt domslut, och Tolinsson får rött efter att domaren först sträckt sig efter det gula. I det läget vore det lätt att tänka att matchen i praktiken skulle vara över, och att återstående tid mest kunde brukas till att komma på sju lite fiffiga sätt att beskriva matchen. För att inte göra läsaren besviken kommer härmed därför 7 tankar om matchen grundade i några verk ur Ingmar Bergmans samlade filmografi.
1. Det Sjunde Inseglet.
"Vem är du?" "Jag är Döden." Frågan man som allsvensk åskådare alltid behöver ställa domaren besvaras idag av mannen i svart med några av svensk filmhistorias mest berömda rader. Efter 25 minuter är matchen i praktiken dödförklarad, även om den trots allt länge fortsätter på grund av blixtrande aktioner från blåvita aktörer.
2. Så som i en spegel.
Det brukar heta att det alltid jämnar ut sig över tid, de där misstagen från spelets ledare och skarprättare, och kanske var denna match den negativa speglingen av Alexander Farneruds offsidemål mot Sirius. Samtidigt önskar man, såväl i med- som motgång, att nivån skulle höjas. Matcher som denna visar återigen varför VAR fortsätter efterfrågas.
3. Viskningar och rop.
I matchminut 3 löper domare Kaspar Sjöberg ut till Djurgårdens avbytarbänk och förtydligar att de behöver dämpa sina protester mot domsluten. Efter det hörs högljudda protester hela matchen igenom utan konsekvens. Främst från bortalagets sida, men även en viss Aggeressiv central mittfältare i hemmalaget. Det är rimligt med en viss grad av diskussion efter oklara domslut, men när det matchen igenom skriks efter varje inkast, inspark, hörna, frispark och nedsläpp blir det hela patetiskt och utan klass. Domarna kräver respekt från publik och allmänhet men tar den inte från de spelare de är satta att leda. I stället blir känslan fortsatt stark att den som skriker högst och kommer närmast ifrån Eskilstuna får domsluten med sig.
4. Ett drömspel... Nja.
Det var det aldrig tala om idag, inte ens före Tolinssons utvisning. Blåvitt fortsätter vara ett stundtals spelskickligt lag med en fantastisk moral att kämpa för poäng även i de tuffaste utgångslägen, och som ibland skapar briljanta chanser eller straffsparkar, men som helhet känns det ändå inte riktigt som man nått upp till förra vårens formtopp och glädjefotboll ännu. Då skrev jag efter en annan bortdömd match mot Djurgården att det till och med var roligt att se Blåvitt förlora. Nu är känslan tyvärr snarare "inte nu igen", inför oförmågan att styra matcher, själva sätta det viktiga ledningsmålet, och att göra mål av halvchanser.
5. Tystnaden.
När laget vacklar, spelet hackar och mantalet just blivit reducerat till tio blir tystnaden det som talar allra mest - inte minst när lagets tolfte spelare saknas på grund av risken för kroppsskada. Även om laget så småningom startar igång och trots motgångarna tar sig tillbaka in i matchen är det tio-femton minuter efter Tolinssons utvisning där fokus ligger någon annanstans och laget verkar sakna motor. I det läget behöver någon kliva fram och ta plats, få ett dalsländskt psykbryt eller på annat vis markera att vi är Blåvitt, fött ur hav och himmel, och vi står kvar, genom allt. Det hade kunnat bespara laget en markeringsmiss och ett 2-0-underläge.
6. Smultronstället.
När Kaspar Sjöberg ger sig av söderut efter matchen återstår för oss andra mest att försöka hitta ljuspunkterna, det där livets vackra som finns trots bitterhet och svårmod, och som kan ta oss framåt på vår egen resa. Hos IFK Göteborg bottnar detta i dagens match i lagets beundransvärda kamplust och de fantastiska enskilda aktionerna som gör att laget ur absolut ingenstans, eller ur den absoluta avgrunden, kan skapa bländande sekvenser med möjlighet att ta sig tillbaka ur precis vad som helst.
7. Sommarnattens leende.
När klockan slagit 94 och matchen blåsts av med långsamma signaler går livet och sommaren vidare. Men sommarnattens leende efter denna sargade match som aldrig riktigt gavs en chans känns mest som ett bittert, cyniskt och hånfullt skratt, inför läget och inför hur ingenting kommer vara annorlunda nästa gång. Kaspar Sjöberg kommer bara ha fler FIFA-matcher under bältet. Svensk sommar, och allt det där. Glad semester!
