-
7 Tankar efter IFK - Göteborg - Hammarby IF (0-0-4): "Förvåningar"
Det har varit många chockade i Sverige senaste veckan, allt från Poya Asbaghi till Dejan Kulusevski, och många kontroverser kring de chockade personerna. I det läget spelar alltid nervstarka Blåvitt ett fullständigt okontroversiellt och klassiskt, gammalt hederligt sammanbrott. Vem är förvånad? Inte en kotte. Men vad är det vi inte förvånas över? Läs 7 tankar - vi har hela listan!
1. Bedöm om vår förvåning
Vår kära folkvalda styrelse bestämde sig förra veckan för att kasta ut idén om att bra spel i förlängningen kommer skapa bra resultat och att det bäst bedöms av sportrådet för att istället gå ut med att resultaten inte varit bra nog, helt utan att bedöma situationen och spelet. Döm om vår förvåning när man veckan efter spelar totalt kaosartat och får sämsta resultatet sedan maj 2017.
2. Förvåningen över domarmisstag
Jag orkar inte ens. 2 bortdömda mål, ett fullständigt felaktigt och det andra korrekt men tajt. Lägg på det en missad straff. Jag är chockad, chockad, som det heter i Casablanca, och går och ser efter om man kan spela på domarmisstag inför framtida matcher.
3. Den faktiska förvåningen:
När genomklappningen inleds av ett misstag av Poseidon själv. Det är mänskligt att fela, heter det, och även om Giannis Anestis gjort en fantastisk säsong så här långt är det hans fötter som skjuter laget i sank i den här matchen med sin passning rakt i gapet på Aron Johansson. Än värre var att samma misstag höll på att upprepa sig sent i andra halvlek.
4. Förvåningen att ingen anfaller
I matchminut 39 får Blåvitt till en farlig kontring. Man har 4 anfallare mot 5 försvarare, men felpositionerade och anfallarna kommer med fart - tills laget stannar upp, ingen går i djupled, ingen rör sig i bredd, och absolut ingen fyller på. Bajen lyckas bryta, och spelet vänder tillbaka på den blåvita planhalvan, där 5 blåvita spelare passivt bevakar 2 Hammarbyare, med backlinjen halvvägs in på egen. Jag vill fråga vad fan det är frågan om, men jag kan inte tillåta mig det när jag samtidigt minns hur ofta det faktiskt sett ut såhär. Vi har redan tydliggjort det förut. Ingenting har förändrats. Varför nu?
5. Förvåningen att alla försvarar - men fullständigt menlöst
Man hade kunnat tro att Alferran (en fras som åtminstone fyller ett värde i att den klingar betydligt vackrare än det överstaverade Poya-Ferran), när de som ovan nämnt ställt större delen av laget till försvarets förfogande, då skulle kunna skapa problem för gästerna genom att ställa sig tätt, kväva utrymmen, se till att alltid ha folk nära motståndarna och om man liksom ställde ut bussen, ha en rejäl buss på plats. Inte då. Alla har sina platser men ingen bryr sig om att flytta ur den, förutom när alla tittar på boll och går på fel kille. I matchminut slås bollen in i ett straffområde med 8 blåvita och 2 HIF:are, som trots det får stå rena i mitten och slå in 2-0. Vid 3-0 får Tankovic måtta i en kvart ungefär utan press, och slår därefter, möjligen något förutsägbart, in bollen från 20 meter. När försvaret inte är rädda för både boll och spelare går man i stället vid 4-0 tre på killen med boll men lämnar samme Tankovic omarkerad efter sig. Jag är inte arg, jag är inte ens besviken. Jag är bara lite trött på att inte bli förvånad.
6. Förvåningen när GÖR VAD-SOM-HELST mest blir pannkaka
Det ska sägas, jag såg inte trebackslinjen komma. Däremot är min förvåning när den gav 2 mål bakåt på 5 minuter inte heller så värst stor. När man gör något bara för att göra något blir det sällan särskilt lyckat - man kunde tro att vi hade en hel arena för att påminna oss om den saken. Men ingen är förvånad att den här klubben liksom inte jobbar på det sättet - förutom Kennet Anderssson.
7. Föraningen den mörka
Storklubbar spelar sig sällan ur serier i mötena med andra lag, utan i mötena med sig själva. För Blåvitt 2002, AIK 2004 och Malmö FF 1999 har det inte varit motståndarlagens sylvassa anfall och utmärkta försvar som sänkt lagen, utan oförmågan att prestera när Den Stora Darren sätter in. Det är möjligt att fruktan inte är det enda vi har att frukta, men det är definitivt det främsta. För det här laget och de här coacherna och de här spelarna och den här klubbledningen kan bättre än såhär, och andra dagar kommer vi vara bättre än såhär. Visst behöver vi hitta de dagarna snabbt, men vi behöver också hålla de värre dagarna, åtföljda av de panikslagna och tandgnisslande nätterna, stången för att över huvud taget ta oss dit. Det Svennis en gång införde var ett spel där pressen balanserades av understöd. Det stämmer att bitterheten och skräcken mest tagit över, men vi får resa oss på 9 (eller i det här fallet på 7) och konstatera att oavsett styrelsens kompispass, oavsett försvarets oorganisation, oavsett de avslagna anfallen så är vi tillsammans, som kamrater, bättre än det här. Mot polarisering och panik kan vi inte segra ensamma, utan vi får svälja misstagen och stå upp för varandra i stället. För vi glömmer aldrig Änglarna.
