Krönikan: Ur motgång föds hoppet
"Vi har fortfarande mycket att lära när det gäller support i motgång: Det är då man står ännu rakare med ryggen och sjunger ännu högre för laget man älskar."
I den gamla hederliga filmen Boys in the hood finns en scen där Laurence Fishburne har tagit med sin son på en fisketur, bort från ghettot. Efter en del moralpredikningar och sedvanligt snack "män emellan" sätter sig far och son i bilen för att åka hem till South Central igen. Plötsligt hörs välbekanta toner på radion: Fishburne skrockar till och säger på sin släpande southern-dialekt: Damn, this song is so good!. Låten som spelas är
På vägen hem i bilen igår kväll hade jag behövt höra den sången på radion. I och för sig vore det otroligt patetiskt att göra en jämförelse mellan att bo i South Central och att hålla på Kalmar FF, men ska sanningen fram är det inte alls sällan som man går omkring och intalar sig själv att "det blir bättre snart", "snart blir det mer stabilt" eller varför inte "snart ordnar det sig.". Men så blir det aldrig. Att hålla på Kalmar FF har alltid inneburit ett ständigt jojo-åkande i tabellerna. Antingen går det fullständigt åt skogen, som alla de gånger vi har rasat ner i Division 2. Eller så går det bara halvt om halvt åt skogen, och nytt kontrakt i Division 1 ordnas med 3 minuter kvar av matchen, efter underläge med 0-2 i halvtid (Sylvia borta 2000).
Trots avsaknaden av några som helst egentliga framgångar åker vi på matcherna. Varför? Vi har gjort det sedan barnsben, våra fäder tog med oss som små - och vi är för länge sedan fast, med Kalmar FF inpräntat i hjärtat för all framtid. Att vi förlorade mot Örebro igår med 0-1 är egentligen inget märkvärdigt. ÖSK är ett stabilt mittenlag i Allsvenskan, med massor av rutin - och med ett spel som absolut inte förtjänar att utövas i Superettan. Att besvikelsen blir så stor beror snarare på att Örebro inte riktigt räknas bland KFF-anhängarna. Örebro anses som ett tråkigt gäng med dåligt publikt engagemang - det kanske stämmer, men laget håller i alla fall inte någon dålig kvalitet. Faktum är att Örebro tillhör de bästa lagen som har varit på Fredriksskans i år, och jag tror att man har levt på just den här underskattningen under massvis av säsonger. Jag kan acceptera att vi åker ur igen om grabbarna på planen presterar lika dåligt som de gjorde igår. Det som däremot skulle göra förbannat ont är om vi fortsätter att spela så bra som vi har gjort hitills - med ett par undantag, igår inräknat - och ändå åker ur.
Jag är övertygad om att vår publikmässiga utveckling är starkt ihopkopplad med de ojämna sportsliga resultaten som vårt lag har presterat genom åren. Att följa Kalmar FF är som att balansera på en slak lina: Trevande, osäkert, "det kan gå ända vägen fram" - men oftast rasar allt när det väl gäller.
Det går åt helvete och vi kan bara beskåda eländet från läktarplats.
I början och mitten av 90-talet var vi väldigt nära att gå upp i Allsvenskan flera gånger. En 2:a plats här, en 3:e plats där - men aldrig ända fram. 1996 bar det återigen ner i Division 2, nästkommande säsong var lite av ett reningsbad både för föreningen och för dess supportrar. Vi är svältfödda på framgång, vi jagar en dröm som aldrig kommer att infinna sig - men paradoxalt nog tjänar vår publikmässiga utveckling på det!
Fredriksskans igår och allting var som vanligt. Ett par kalla tillsammans med ett hundratal andra på Seven innan matchen, sedan en promenad ner till Fredriksskans. Välbekanta ansikten och den sköna jargong som bara kan uppstå i fotbollssammanhang tillsammans med folk man känner. En icke namngiven medarbetare här på Röda Sidorna var så bombsäker på vinst att han hade lirat 500 spänn på KFF-seger. Samma person åkte på samtliga bortamatcher i Division 2 1997, alltså borde han aldrig ta något för givet. En annan kånklare hade satt 4-0 på tipset, också han har varit med alldeles för länge för att ta ut några segrar i förskott. Tre nyckelspelare i Örebro avstängda och kommentarer som:
- Det här är den tråkigaste hemmamatchen på hela säsongen. I och för sig skönt med seger då.
Vi såg alla hur det gick. Örebro malde ner oss med sin kraftfotboll och vann med 1-0 trots mängder av solklara rödvita målchanser. En klack som presterade mycket dåligt - ett vokalt engagemang som inte fanns när laget behövde det som bäst. Vi har fortfarande mycket att lära när det gäller support i motgång: Det är då man står ännu rakare med ryggen och sjunger ännu högre för laget man älskar. Det gjorde vi absolut inte igår, trots vår enorma erfarenhet av motgångar. Nu på söndag 4/8 åker vi upp till Stockholms Stadion för att stödja Kalmar FF i en mycket viktig match. Vi lär inte höras överhuvudtaget - Djurgår´n fotboll har ett enormt stöd hemma på Stadion med Järnkaminerna och Sektion F i ett slags "tvåklacks-förhållande" - men det spelar ingen roll. Ett par hundra FF-anhängare på bortasektionen gör att laget kommer att ge ett par procent extra.
Det är vid den här typen av bortamatcher som agnarna skiljs från vetet. Visa att du tillhör dem som backar KFF även när det blåser kalla motgångsvindar. En överasskande trepoängare mot DIF - och vips är vi återigen ur bottenträsket, upp på fastare mark i tabellen.
För det är ju som Five Stair Steps sjunger:
"Things will get brighter."
