Skånederby på ett X2000-tåg
Krönika om en MFF-supporters våndor på ett tåg som under måndagskvällen susade genom de mörka smålandsskogarnas radioskuggor.
Det bästa sättet att avnjuta en fotbollsmatch på är att stå på ståplats, mitt i klacken. Det näst bästa är att se matchen på sittplats. Tredje bästa alternativet är på storbilds-TV i en rökig sportbar med andra entusiaster. Därefter kommer hemma-TV-alternativet. Och för er som tycker att endast Radiosporten hemma i vardagsrummet och 377 på text-TV (eller målservice på webben) är lågvattenmärket för fotbollskonsumtion – så vill jag härmed korrigera er lite.
Matchen med stort M – Skånederbyt med stort S – avnjöts (om nu ordet ”njuta” ens finns i mitt sportkonsumtions-universum i det här fallet) på ett X2000-tåg mellan Malmö och Stockholm. Jag pallar inte ens förklara varför, men det är när tåget nu rullar in i Nässjö (hålan av alla hålors hålor) jag skriver detta. Min gode vän Peter (som led intensivt med mig då jag förkunnade att jag skulle missa Matchen), hade lånat mig en fickradio och jag hade dessutom vänner på ståplats utrustade med såväl telefon som löften att ringa mig så fort något intressant hände. Typ inkast på offensiv planhalva… Klockan 19.03 slår jag på radion i förhoppningen om att jag endast missat avspark p.g.a. nyhetssändningen.
Barnprogram. Ett förbannat barnprogram. Snabbt kastar jag mig över radiotablån i KvP och inser att sportsändningen först tar vid klockan 19.15. Helvete, också. Jag ringer upp en avlägsen släkting i Bromma (MFF:are sedan barnsben) som följer matchen på Viasat – och ingenting har hänt. Kvart över går jingeln igång och Gunnar Brink förkunnar att det är mållöst men stämningsfullt. Visst brusar det en aning, men när tåget lämnar Malmö C:s bangård är ljudet i mina lurar nästan perfekt.
Brink rapporterar om spelövertag för Malmö, men två chanser för BoIS. Sedan skjuter visst Concha (vilken rehabiliterings-sensation..?) strax utanför. AIK nätar mot Götet och Peking har det spelmässigt tufft mot DIF. EM i simning följer i några minuter och sedan tillbaka till Brinken som rapporterar om ännu en vänsterhörna (den 95:e i ordningen, slagen av Hasse) och om den ”fantastiska ståplatspubliken i Malmö, som går från klarhet till klarhet”. Helt plötsligt en rörig hörna i halvlekens slut – och MÅL! ”Det är Ijeh! Nej, Skoog!”. Till sist förkunnar Gunnar, helt sonika, att det var ”Peter Skoog” som gjorde målet.
Nu är plötsligt täckningen på mobilen borta och ljudet på radion låter som en sprucken Hendrix-rundgång. Andra halvleken drar igång med att Brink, experternas expert, förkunnar att Concha (igen) får en passning av Elanga i offensivt straffområde. Klacken kör oavbrutet ”Ett skott, ett mål – för Malmö” i bakgrunden. Jag viftar med min radio för att fånga upp de få ljudvågor som finns i tågkabin-luften. Nästa gång Gunnar återvänder, så har Landskrona tagit över en aning och fått en frispark utanför straffområdet. Vem tar den? Ljung eller Farnerud? Det blir Farnerud. Mål. Sedan hörs ingenting i bruskaoset.
Skogen tilltar utanför tågfönstret och jag letar febrilt efter en annan P4-frekvens. Till ingen nytta. Förbannade Smålands-helvete. Plötsligt återvänder sändningen och Mats Svensson dubbelräddar, Ijeh bredsidar utanför och Skoog skjuter strax över/vid sidan av/under målet. ”Forza Malmö – Heja di Blåe” anas taktfast i bakgrunden. Misstänkt straff följer, då Elanga fälls (varvid klackens partiskt missnöjda bröl får mig att le av stolthet) och Brian varnas efter en protest. Nannskog dyker hastigt upp i ett friläge, som Prahl blir fly förbannad för (eftersom han tyckte offsiden var solklar, vilket Brink med uppläxande bestämdhet hävdade motsatsen till), men han avslutar ”erbarmligt”. Prahl är nu tydligen så upprörd att den stackars kommentatorn skäms å hans vägnar. Plötsligt tappar Nannskog bollen. Skoog trollar tydligen ordentligt med några läckra finter. ”Nu blir det nog mål” vrålar Brink… Hjärtat stannar för ett ögonblick. IJEH!!! Igen!
Sedan dör sändningen totalt. Jag försöker växla kanal som en dåre – men förgäves. Jag försöker ringa någon med min Tele 2-besudlade skitmobil – men förgäves. Jag lever i ett kunskapsmässigt vakuum tills 20.43, då jag plötsligt snappar upp enstaka ord från Idrottsparken. ”Baboupa… mittcirkeln… Norrköping...”. Info kommer om att 2-1 tydligen fortfarande står sig i Malmö. Den djurgårdenfixerade reportern i Östergötland sågar med sorg i rösten DIF:s anfallsspel jäms med fotknölarna, samtidigt som jag hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska anropa Malmö stadion någon mer gång, eftersom det då inte hänt något ytterligare. Sändningen dör för ett ögonblick. ”STRAFF!” hör jag plötsligt. Hörde jag rätt? Och var det, Gud förbjude, Brink som sa det?
Tack gode Gud för att det inte var det. Och tack gode Gud för att MFF är bäst i Skåne. Och tack gode Gud för att jag slipper göra om det här. För det kommer jag aldrig att göra.
