Gästkrönika: Upprop till Manifestation mot Våld!
Återigen händer det. Inte minst måste fotbollen ännu en gång bära ansvaret.
Klubbmärkena AIK och IFK Göteborg blir än en gång smutskastade, och den generella positiva uppsvingen allsvenskan har sett (60.000 pers på TRE matcher i måndags) överskuggas av ett 50-tal självutnämnda ”elitsupportrar” med ”rätt att hata”. Eller har mandatet snart gått över till ”rätt att döda”? Hoppas verkligen inte det och att denne ”Tony” hämtar sig från skadorna.
Men är det riktigt att ge fotbollen skulden? Har vi inte lärt oss någonting?
En gång på 80-talet satte jag mig på den sektion i Globen som jag hade biljett till, för att se AIK-Färjestad. Döm om min förvåning när (innan matchen) det plötsligt kom tre (!!) polismän för att be mig om att flytta till en annan sektion. På frågan om varför, fick jag svaret ”Du har ju Black Army halsduk – du skrämmer de andra”. Någon logik i det hela fanns ju inte där och då, men sett över hur AIK och Black Army uppfattades av polisen och allmänheten på den tiden, så räckte det med att bära lite svartgula färger för att betraktas som ”huligan”. Jag tänker på alla de gånger man ”försvarade” sitt engagement för AIK – för det var inte rumsrent att hålla på ett lag, och minst av allt, hålla på AIK. Är det konstigt att Millwall-inspirerade sången ”Alla hatar oss...vad fan gör det?” fick sitt fotfäste? Stigmatiseringen ”farliga” AIKare verkar dock leva kvar hos många, inte minst den rikstäckande tabloidpressens sportjournalister.
Så har tiderna förändrats. I dag är fotbollen mer rumsren och man bär mer än gärna sina färger och blir på ett sätt ”beskyddad” mot bråkstakar tack vare att man visar att man faktiskt åker till Råsunda för att se på fotboll framför att slåss. Den ömsesidiga respekten mellan fansen märks, och förutom de sedvanliga verbala gliringarna, så färdas man nu tämligen säkert till och från match. Naturligtvis förekommer avarter, men de är lyckligtvis få. Och tiotusentals vallfärdar tryggt till arenorna. Att ett fåtal unga män då möter upp i neutrala ”civila” kläder i en på förhand avtalad park för ett våldsamt uppgör flera mil ifrån Råsunda, tilldrar sig alltför stor uppmärksamhet på bekostnad av den stora majoriteten (över 18000 såg matchen på plats) och inte minst – fotbollen. I tillägg till ovanstående är det ju lika avskyvärt att en stackars busschaufför skall få en flaska i huvudet för att hans buss skulle resa till Göteborg. Hur fungerar folk?
Det är därför ett faktum att denna form för våld som utövas måste betraktas som ett socialt problem framför att media och myndigheterna skall lägga skulden på supporter- och idrottsklubbarna. Om man läser tidningarna efter den årliga Valborgshelgen eller midsommarhelgen så står det helst att läsa om allehanda grova våldsdåd och fylleri – över hela landet. Helst med koncentration i storstäderna och semesterplatser som t ex Öland. Betecknade som sociala problem. Vanliga helger i Stockholm och Göteborg kantas också av våld, och det är ju som regel just våldsbenägna personer som startar detta. Det är ju knappast en ”olyckshändelse” att det i de flesta fall är samma personer som initierar bråk heller.
Jag menar därför att det som skedde i måndags hellre skulle ha beskrivits i media som ”en 27-årig man misshandlades svårt vid ett uppgör mellan två rivaliserande ungdomsgäng i Högalidsparken i går kväll”. För så hade det väl låtit om detta uppgör hade ägt rum på midsommarafton? I alla fall känns anknytningen till matchen generellt, och inte minst klubbarna, tämligen avlägsen – och man hade normalt sett bara bläddrat vidare utan att fästa ytterligare uppmärksamhet till den nyheten.
Vad kan vi göra åt saken? Har vi inte fått nog nu?
Mitt förslag är att uppmana ALLA ”vanliga” supportrar (jag menar alla, oavsett lagtillhörighet) att ta ställning genom en Manifestation Mot Våld– initierad och understödd av ALLA supporterföreningar i landet – varför inte genom Svenska Fans i samarbete med klubbar, myndigheter och SvFF?
Det är absolut inte snack om att stå ”sida vid sida” i klackarna och lägga rivaliteten till sidan – det är inte det saken skall handla om. Rivaliteten är sund och bidrar till den dynamiska inramning som också drar marginalåskådaren till arenan – svenska tifon är i världsklass.
En seriös manifestation kan hellre uttryckas genom att det på alla arenor hängs upp banderoller som t ex ”Allsvenskan och Svenska Fans är imot Våld”. Man kunde också sätta upp plakat i tunnelbanan, på tågen, annonsera i dagspress, etc – och understödja budskapet ytterligare genom att de allsvenska fotbolls- och supporterklubbarna står som avsändare.
I England körde man ett tag stenhårt på en landsomfattande manifestation mot rasism, som var vanligt förekommande på arenorna där pga alla svarta spelare. Det marginaliserade rasisterna så till den grad att de utlämnade sig själva med sitt ”ughande” och i dag hoppas man kunna göra gällande att fotbollen i alla fall har övervunnit rasismen – som dock tyvärr fortsätter vara ett socialt problem. Men genom denna manifestation på läktarna runtomkring visade man att de vanliga supportrarna hade fått nog.
Naturligtvis skall man inte heller under några omständigheter pröva sig fysiskt mot något organiserat ligistgäng överhuvudtaget, inte minst för att det verkligen skulle bli ”fotbollsrelaterat våld”, på deras premisser. Både livsfarligt och totalt meningslöst. Snack om ”hämndaktioner” som det talas om i Göteborg mot AIKare i gemen är också helt fel sätt att tackla problemet – man skapar hellre nya, större problem – och fotbollen blir den stora förloraren.
Jag uppmanar samtidigt myndigheterna genom fd AIK-spelaren och justitieminister Thomas Bodström att sätta fokus på just det SOCIALA problemet samhället har med dessa våldsbenägna organiserade grupperingar – och att det inte är fotbollen och alla tiotusentals fotbollsintresserade som skall bära skulden för att någon eller några nästan blir ihjälslagna flera mil i från arenan.
AIK måste därför också förstå att dessa ”kvartssamtal” med olika spelare och ledare ger den oönskade falangen ytterligare en orsak till att existera. Förpassa hellre problemet ut ur fotbollens korridorer och ut i samhället, där det är myndigheterna som måste ta ett större ansvar. Justitiedepartementet under Bodströms ledning borde också överse strafframarna för denna typ av våldshandlingar – visa noll tolerans.
Och om man nu dessutom känner till huliganerna (tycker mig läsa det efter varje ”fight” att de borde ha varit ”punktmarkerade”), varför gör man inte som i England, där de måste anmäla sig på polisstationen (där de är mantalsskrivna) i förbindelse med match, och sitta av tid på stationen de timmar som polisen bedömer falla inom perioden för ”högrisk-matcher”?
Nu är det oavsett dags för svenska myndigheter och polisen att vakna upp och lära sig av sina kollegor i England (som är de i särklass mest professionella på detta) hur man tar tag i detta sociala problem så att allmänhet och media äntligen kan sluta skylla på fotbollen och de äkta fansen.
Samtidigt hoppas jag att denne ”Tony” överlever, vaknar upp och kanske kan bli ett ansikte, en förkämpe, för den nationella Manifestation som jag hoppas kan rädda liv och fotbollens heder.
Eller som Freidrich Nietzsche uttrykker det:
”He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster”.
