Solen var vackrare än spelet

Förutsättningarna var lysande, men spelet allt annat än bländande. Efter årets sämsta allsvenska match med djurgårdsinblandning skiljde endast ett straffmål lagen åt.

Utan Kim Källström och med Abgar Barsom halvvägs över Nordsjön surfandes på feta Bosmanvågor fanns vissa mittfältsbekymmer. Stefan Bergtoft kom glidtacklande med dobbarna före och pulvriserade dem. Hans första halvlek andades mer vilja än hela Kalmars lag tillsammans.

Djurgården tryckte tillbaka bortalaget i vanlig ordning – eller, Kalmar försökte knappt anfalla ens när tillfälle gavs. Undantaget var en ruskigt farlig kontring i inledningen där Lasse Johansson lyckades missa i stort sett öppet mål.

Matchen var dålig, Djurgården var så där, men KFF var faktiskt erbarmligt vissa stunder.

Andreas Johansson väggade tio minuter från halvtid snyggt med Stefan Rehn, som verkar ha hittat flytet och tajmingen igen, och gjorde sedan den där eleganta undanpetningen som gör att han bara måste bli nedgjord av målvakten. Och inte heller Petter Wastå kunde försvinna i tomma intet när Johansson sprang över honom. Korrekt dömd straff av Håkan Jonasson och 1–0 blev följden sedan ”Adde” rullat in bollen på bästa Andreas Brehme-manér.

Att göra någon analys av Djurgårdens insats känns om inte överflödigt så i alla fall märkligt. Det är en sak om motståndarna backar hem, men det Kalmar ägnade sig åt i dag var en uppvisning i viljelöshet, lojhet och total leda. Stundtals kunde man föreställa sig dialoger i stil med ”Kan inte du ta bollen. Jag försökte faktiskt jättemycket i första halvlek.” ”Vadå, det är DIN tur, och det vet du. Du springer ju aldrig, och dessutom står du närmare.” ”Oj, nu tog Djurgårn den.” ”Jaha, whatever … det är väl inte vår dag i dag …”

Men Dif kunde ha gjort mer än vad man gjorde. Det fanns en avsaknad av glädje och inspiration, det liknade en dag på jobbet mer än någonsin förut.

Men 1–0 är en bräcklig ledning, som Agne Jälevik brukade säga, och det var inte långt ifrån att Djurgården mycket smärtsamt tvangs erfara det. Den gamle gaisaren Lasse Johansson höll sig åter framme och skallade en hörna mot mål; Rami Shaaban tvingades till en fantastisk reflexräddning ribba–ut. Det befäste hans position som förstamålvakt. Också Richard Henriksson stärkte sina aktier efter en i stort sett felfri insats som mittback bredvid en Markus Karlsson som strålar av auktoritet.

Patrik Eriksson-Ohlsson stod i alla fall för dagens roligaste insats när han som sent inbytt center (!) ivrigt viftade på bollen som en tolvåring på skolgården. Tyvärr låg ”Peo” oftast fem meter på fel sida offsidelinjen. Publiken fick hjälpa honom. Ändå började han sin karriär som forward, kanske när han fortfarande var längst i laget …

Roligt att notera är att gummimannen och akrobaten Bapupa fick göra ett nytt inhopp. Kongolesen påminner en hel del om en kär bekanting som flytt landet för Österrike. Tyvärr har Bapupa inte Jones Kusi-Asares bollinsugningsförmåga, men så är han några år yngre också.

Att tillägga något om tragedin i Högalidsparken känns nödvändigt, och det gjorde Järnkaminernas Mats Jonsson före matchstart. Därför lämnar jag det åt dem som uttrycker sig bättre. Låt oss hoppas att torsdagens glödheta tvillingderby inte fläckas ned av fler svarta rubriker. Där finns en sportslig aspekt som bör få stå i centrum.

Som en fotnot bör Kalmars supportrar få en eloge. Få lag, och definitivt inga i botten, får med sig så mycket folk till Stadion. Knappast någon invasion, men KFF:s anhängare har ett engagemang utöver det allsvenska genomsnittet.

0 kommentarer