Europa, hur kul va det?
Före Champions League-matchen mot Partizan fanns det en naiv tro på att det här kanske kunde gå vägen. Efteråt är det bara att inse att vi förlorade mot ett spelskickligare lag.
Det är lätt att blunda för verkligheten när hoppets och trons dimridå förblindar ögonen på det som kan tyckas självklart för omvärlden. En seger mot Partizan nere i Belgrad var så långt borta (i andra halvlek) att man undrar hur i helvete dessa tankar kunde slå rot i ens skalle?
- Men som alla supportrar vet så är det en självklarhet att alltid stå upp för sitt lag och tro det omöjliga är möjligt!
Jag är fortfarande mycket trött efter gårdagens resa. En resa som man kanske kan säga tog oskulden av Hammarby, eller rättare sagt, mig själv, på ett mycket brutalt sätt. Belgrad var en stad som är raka motsatsen till Rom. En stad där man aldrig skulle kasta en slant bakom ryggen för att på så sätt symboliskt tala om för sig själv att ”Jag vill återkomma”.
- Jag kommer aldrig att återkomma till Belgrad!
Resan startade mycket tidigt på morgonen. Tillförsikten var stor. Att hålla nollan i matchen och snubbla in ett vinstmål i slutet av skulle inte vara en omöjlighet.
Har det någonsin funnits så många Bajare på Arlanda samtidigt. Underbart!
Flyget ner gick väldigt smidigt och optimistens ögon lyste hos de flesta. Hos många fanns redan tankarna på nästa resa ner till Tyskland. Det var när vi landade problemen startade. Vi fick veta att polisen inte villa ha oss inne i Belgrad. Istället skulle vi få åka en rundresa i buss runt i staden för att få insupa lite andlig kultur också. Vi var tre bussar som guidades runt i ett par timmar och det blev nog i det mesta laget, för det var mycket varmt och kvavt.
Det märkligaste av allt var att en av bussarna kördes av Rudi Völler, eller var det hans tvillingbror.
Vid en gammal fästning fanns det äldre stridsvagnar och självklart togs bilden som skulle illustrera hela resan. Rubriken skulle lyda: Skottet i Belgrad
Nu har bilden fått en helt annan innebörd och skulle närmast kunna lyda: Kanonmat i Belgrad
Livet har onekligen sina avigsidor.
Nu började det strömma in meddelanden på olika mobiltelefoner att Bajen Fans-bussarna stått en timme strax utanför flygplatsen och att ingen visste varför.
Travbanan
Själva blev vi körda (tre bussar) till en travbana kallad Hippodromen eller något i den stilen. På vägen dit fick vi veta att här skulle vi få vara tills klockan sju då vi skulle bli forslade till arenan, alltså runt fem timmar. Det började pyra lite missnöjesstämningar eftersom de flesta räknat med att få gå runt själva i Belgrad.
Hur som helst så blev vi serverade mycket god mat och drickat flödade i en aldrig sinande ström genom våra strupar. Det blev ännu bättre när vi upptäckte att de hade en uteservering också. Hett, kvavt och åskmoln som hängde över oss fick oss att be till vädergudarna om att det inte skulle utbryta en störtskur.
Plötsligt ramlade ett glas ner i backen och det sprack. Aj, aj, det var inget bra omen. Men då såg vår vän och konstnär att sprickbildningen gjort ett mönster så att det såg ut som en uppåtgående pil. Det tolkade vi som ett positivt tecken och beställde in lite fler öl.
Vi fick in flera SMS och mobilsamtal som berättade att Belgradpolisen ville ta in alla Bajen Fans på arenan och låta dem vara där fram till matchstart. Självklart blev det ramaskri och det slutade med att folk smet iväg och skingrades i smågrupper runt om i Belgrad. Det skulle komma att visa sig mycket olyckligt för några Bajare.
För nu började det strömma in meddelanden och rykten om sammanstötningar mellan Hammarbyare och Partizananhängare.
Två nedslagna Bajare bland Hammarbys barnfamiljer fick några meddelande om. Polisen gick in och räddade situationen. Två forslade till sjukhus.
En rånad på pass och pengar. Det slutade med att han blev kvar i Belgrad över natten eftersom den amerikanska ambassaden (han är amerikansk medborgare) inte kunde ordna fram nödvändiga papper i tid. Det skulle fixas idag.
Så här höll det på till och från och vad som var sant och inte sant var svårt att värdera där vi befann oss. De två incidenterna här ovan har i alla fall jag fått bekräftat personligen. Det hände mycket mer, men det är tröstlöst att fortsätta rada upp skit.
Jag minns i alla fall att det kändes skönt att sitta på behörigt avstånd ifrån Belgrad och snacka med likasinnade. Vi fick laguppställningen av Thomas Dennerby och jag blev själv förvånad över hur glad jag blev när jag hörde Pohjas namn. Snabbt fick jag också veta att detta inte fick offentliggöras innan halv åtta.
Läs del 2 här.
