Vissa dagar är gudagåvor

Tony Ernst levererar en lycklig och poetisk matchrapport efter 4-3 borta mot Djurgården.

Vissa dagar är gudagåvor, det är bara så. Och när Peter Ijeh efter ungefär femton minuter rundar Rami Shaaban på den vackraste passningen denna sidan Villa Fiorito (Maradonas födelsestad, för den som undrar) från Niklas Skoog och iskallt rullar in 3-1 så vet man att det är just en sådan dag. När sedan Daniel helt omarkerad kan nicka in 4-1 efter en knapp halvtimme och man, tillsammans med de andra tolv i tevesoffan, skriker ut sin evinnerliga lycka, så är det monstertruckshower för hela slanten.

Många hade uttryckt farhågor inför bortamatchen mot Djurgården. DIF:s imponerande uppvisning mot AIK var den största anledningen. Men även saker som Djurgårdens stora bollinnehav, skarpa mittfält och täta defensiv lyftes fram som orosmoln. Efter tre minuter så var alla de där molnen som bortblåsta. Skoog plockar ner en boll från JO, vänder upp och slår en yttersta-tungspetsen-på-kvinnan-jag-älskar-passning till Ijeh som naturligtvis rundar DIF-målvakten och lika naturligtvis lägger bollen i tomt mål. Efter cirka tio minuter så är det dags igen. En frispark ute till vänster slås mot mål (av Kapten Mattison) och tre MFF:are är först på bollen. Först av dem alla, Pastor Ijeh, såklart. Tredje målet efter en kvart är ett av de vackraste vi gjort i år. Skoogs nertagning spelar fickpingis med alla importerade brassar i allsvenskan och framspelningen till Guds utsände hos MFF-supportrarna är otäckt vacker. Ijeh rundar Rami och smeker in den. 4-1 på en Mattison-hörna är som att plocka godis från småbarn. Majstorovic har god tid på sig att placera bollen där han behagar. Däremellan och något efter så passar Djurgården på att göra tre mål. I en annan galax vore detta oroväckande, men eftersom vi är galnaste laget i Vintergatan så bekymrar det oss icke. Vi gör nämligen så många mål att det i princip kvittar hur många motståndarna gör.

Bäst på plan idag: Niklas Skoog. När han spelar så här så är han utan överman i allsvenskan. Han håller boll, fördelar passningar, slår genomskärare och är konstant livsfarlig. Dessutom är han den bästa tidsdödaren i slutet av matcherna som jag sett. Nästbäst på plan: Peter Ijeh. Mannen är ett unikum. Han förvandlar vuxna backlinjer till gråtande barn. Han orsakar förödelse och ond bråd död i alla allsvenska försvar. Han förstår inte hur det går till att inte göra mål. Tredjebäst på plan: Hans Mattison. Två assist. Ett helt igenom uppoffrande slit. Han låg och skavde hårt på Djurgårdens hyllade mittfält genom hela matchen och släppte inte en jävel över bron. Fjärdebäst: Daniel Majstorovic. Säker, stilfull, elegant. Ett snyggt nickmål och regent i luften. Femtebäst: Jörgen Ohlsson. Nu som mittfältare. Vinner nickdueller, smäller på så det stänker om det och offrar sig för laget i alla lägen. En man att vårda ömt.

Ändå är det så att vissa spelare inte riktigt är i slag denna underbara söndag. Vilket bara får en att må ännu bättre. Eftersom det betyder att det finns mer att ta ut. Dessutom är det så att de spelare som inte har flytet ändå jobbar som om deras liv hängde på det. Ta en sådan som Erik till exempel, han har varit bäste himmelsblå i flera matcher nu, men fick det inte alls att stämma på Stockholms Stadion. Ändå slet han som ett ilsket rovdjur i nittiotre minuter. Det är sådant virke som MFF-spelare ska vara byggda av.

Och även om det då fanns brister (Eriks och Yngvessons offensiv, Jussis kommunikation med resten av backlinjen, Aspers ringrostighet) så stod det mycket tidigt klart att Prahls pågar ville vinna den här matchen. Alla jobbar för varandra. Vi är ett lag. Det finns ingen som viker ner sig. Vi är motherfuckin’ Malmö FF och vi är fo’ real. Och om sanningen ska fram så hade vi otur. Vi hade en hel hög med chanser som inte gick in. Ijehs fräcka försök att sno bollen av Rami, Yngvessons friläge när han rundat Rami, Skoogs skott i slutet av första halvlek när han gned stark skånsk senap på DIF:s högerback. Dessutom fick Skoog ett mål helt felaktigt bortdömt i andra halvlek. Reprisbilderna visade klart att DIF-backen snubblade och att Skoog aldrig rörde honom. Djurgården hade i princip inga andra chanser förutom målen. De hade däremot mycket bollinnehav, oerhört gnälliga spelare (domartjat efter varenda frispark) samt en ofattbart magnifik klack (att stötta laget så stenhårt som djurgårdarna gjorde vid 1-4 är XXX-rated).

Allra allra allra lyckligast blir man av den kvarblivande känslan att spelarna i dagens MFF verkar älska tränaren, fansen, laget. Det ser ut som om det betyder något för de som spelar att få bära den vackraste tröjan av dem alla. Det tydligaste exemplet är ju såklart när Daniel efter sitt 4-1-mål rusar ut mot klacken och kysser MFF-skölden på sin tröja. Om inte det är klubbkänsla så vete fan vad som är. Han älskar oss, är det då så konstigt att vi älskar honom? En annan spelare (från motståndarlaget), som troligtvis satt på läktaren under den här matchen eftersom han har dollartecken i stället för ögonvitor, hade haft ett och annat att lära av Mr Majstorovic.

Egentligen borde man ju undra: hur i helvete kan det här laget, som ifjol med nöd och näppe klarade sig kvar, nu spela en sådan bländande fotboll? Den stora anledningen är självfallet Tom Prahl. Han har infört en massa saker i Malmö FF:s spel som gör att allting nu flyter fram i fin takt. Positionsspelet är hundraprocentigt. Alla vet var de ska bli av på planen. Det går snabbare. Vi har ett djupledsspel som är absolut livsfarligt. Sen så har flera spelare hittat den inneboende form som vi visste fanns där. Skoog, Ijeh och Erik är tre bra exempel på spelare som höjt sig avsevärt sedan förra säsongen.

Det tar emot att erkänna det, men det vackraste målet stod en DIF:are för. Kim Källströms formidabla frispark som betydde 4-2 var av högsta internationella klass. Kim var också i övrigt klart godkänd. Fast bäst i Djurgården var Andreas Johansson. Två mål, hårt slit och förutom sitt eget mittfältsjobb så fick han ta de tre inkompetenta anfallarnas plats så ofta han orkade. Fast Sören Åkeby kommenterade själv Djurgårdsinsatsen på bästa sätt när han blev intervjuad i com hem-sändningen i paus: ”juniornivå”.

Vissa dagar är gudagåvor, det är bara så. Förr, när jag var yngre, hade jag sällan vett att ta hand om dem. Nu vet jag hur man omfamnar dem. Man ser sitt älskade MFF vinna på bortaplan mot Djurgården hemma hos goda vänner. Man åker hem och äter en sen middag i trädgården. Man åker ner till Ribban (brygga 9) med familjen precis innan solen går ner och tar ett kvällsdopp. Man åker hem och hela ens själ gnuggar sig i njutningen. Man sätter sig framför datorn med Jayhawks Hollywood Town Hall på stereon och vet, verkligen vet, att man är en helt och hållet lycklig man.

Rapporten upplagd av redaktionen,
skriven av:

0 kommentarer