Bollen i Uppsala - del ett
Jag tänker försöka beskriva en ohyggligt vackra sekvens, som utspelade sig i Uppsala på Studenternas förra året, under SM finalen mellan Sandviken – Hammarby. Ni som var där förstår säkert vad jag menar.
Dags för en repris av en krönika jag publicerade på Hammarby Fotbolls officiella hemsida, dagen efter SM finalen i bandy förra året.
Efter en fantastisk vecka i La Manga, känns det som min semester kommer få ett fantastiskt slut. Imorgon ska vi äntligen gå ut och ta det där förbannade guldet. Vi misslyckades förra gången, men om jag kan tyda alla tecken i skyn rätt, så är det äntligen dags. Vår tid är kommen. Hela kroppen skriker:
- Tredje gången gillt!
Över till förra årets krönikan:
”En lång dag i Uppsala började lida mot sitt slut när jag fick ynnesten att vara med om något som kommer att leva vidare länge, mycket länge. I alla fall hos mig.
Efter att ha svävat mellan förtvivlan och hopp och slutligen när allt återgått till det normala tillståndet och det kändes hopplöst igen, för att Sandviken just dragit ifrån, då hände någonting väldigt stort.
· Då när alla förstod vartåt det lutade och luften precis pyst ur en som en luftmadras i spetsbergen.
· Då när jag började känna efter, djäkla vad stel man var, usch dojorna var dyngsura efter att ha behövt stå i en isfylld vattenpöl nere vid räcket på sektion D i tre och en halv timmar.
· Då märkte man att det kanske fick räcka med att stå hopptryckt mellan all slags sköna glada, ilskna människor, (barn, fyllon, gubbar, kvinnor, män) men även snett bakom mig legenden, vår egen ”Kenta” Ohlsson.
· Då kanske det fick vara bra med hundratusen tjutande båttutor brölandes 14 centimetrar från mina öron. Det kändes i alla fall som så.
· Då längtan efter slutsignalen växte sig starkare än vad någon någonsin kan föreställa sig.
· Då förändras sinnestämningen till ett lyckorus, som än en gång fick mig att inse att Hammarby är Hammarby. Jag är jag. Du är du. Ni är ni men alla är vi samtidigt vi. Det uttryckte jag verbalt med de så uttrycksfulla ordet:
- Aahhh!
I detta deprimerade tillstånd rullar det in en livsbejakande svartvit läderboll i majestätisk, maklig, men mäktig takt. En läderboll?! Den kommer från höger snett bakifrån mig och intar på en tusendelssekund samtliga närvarande Hammarby:ares uppmärksamhet.
Ingenting sägs, ingenting behöver sägas, detta är ”det stora samförståndet”. Alla stirrar som förhäxade på detta skådespel.
Medan bollen glider fram så självklart att ingen kan förvånas, fortsätter det spelas bandy på den andra planhalvan, i denna stund är detta bara en bisak.
Borta är mina dyngsura skor, borta är stelheten, borta är förtvivlan, borta är båttutornas tjut. Kvar finns bara tankar om kommande ljumma sommarkvällar, kommande ”Bajen” matcher, kommande mål, kommande glädje, kommande förväntningar, kommande förtvivlan. Ja, kort och gott, kommande kvällar på Söderstadion:
- Men det är faktiskt inte så kommande längre, det känns faktiskt som det är nu.
Precis nu i denna stund när bollen forfarande hasar över isen, finns känslan för allt detta ”kommande”. Det kommer farande från ingenstans inuti mig.
Ser som i ultrarapid hur Jonas Claesson höjer sin bandyklubba för att slå ett symboliskt slag för ”Kung Fotboll” och samtidigt lämna över stafettbollen till allas vår ”Hella”, Herman och allt vad de heter.
Bandyn tackar för sig, laget har gjort en helt fantastisk säsong. All heder åt Hammarby Bandy . Nu får fotbollen ta över.
Jonas Claesson höjer klubban och...
forts. i del två
