- -
MFF ännu i topp
MFF gjorde inte en av sina bättre insatser på Gamla Ullevi men lyckades ändå få med sig en fullt rättvis poäng hem till Skåne.
Det var varmt i Göteborg. Riktigt varmt. För att komma bort från solen smet er rapportör sig in i den så kallade läktaren (ladan?) på kortsidan. Det är en väldigt underlig läktare om man nu kan kalla den för det. Man står på något som kan liknas vid stampat jordgolv och lutningen är minimal, de jämnt fördelade pelarna är en meter breda och taket har av någon outgrundlig anledning en nedåtböjning på en meter precis vid kanten så intrycket blir att man står inomhus och tittar på en väldigt bred storbildsskärm. Man ser inte mycket, vid närmare eftertanke knappt något alls.
Jo förresten en sak ser man, och det är vad som händer i straffområdet precis framför en. Och i den sjunde minuten ser jag genom kravallstaket och taggtråd hur tre ÖIS-spelare ställer sig bredvid Mattias Asper i MFF:s mål. Deras enda avsikt är att hålla i Aspers armar, tröja och byxor så att ÖIS kan ta ledningen. Ursäkta mig, men jag trodde det var fotboll jag var och tittade på och inte brottning, rugby eller något annat. Att ett lag som kallar sig "lirarnas lag" sysslar med sådant gör er rapportör arg. Mycket arg till och med. Självklart är det upp till menlöse domaren Sundell att blåsa av situationen när han ser ett så uppenbart regelbrott, men det är väl också lite upp till spelarna att hålla spelet på en viss nivå.
Så nu fick jag det sagt. Jag påstår inte att just den här situationen var matchavgörande, troligen gjorde ju Sundell fel vid MFF:s kvitteringsmål också, men som sagt så blir jag så arg när jag ser något så destruktivt och nu när jag fått ut det ur kroppen så kanske min matchrapport kan bli skriven med ett större lugn i kroppen.
MFF gjorde bara en halvhyfsad match, det var inget skönspel att skriva hem om direkt. Det syntes också snabbt att motståndarlaget, precis som MFF, är ett lag i medgång med det där lilla extra flytet som Ola Andersson tycker om att prata om på Fotbollskväll. Det såg alltså tungt ut, framförallt då efter det tvivelaktiga första målet. Men MFF tog sig samman på ett imponerande sätt och även om ÖIS hade mycket boll under första halvan av matchen så var det MFF som var giftigast framåt och skapade många chanser. Kvitteringen kom rättvist en stund innan halvtid och med lite mer flyt kanske ett ledningsmål hade kunnat hitta in bakom Last i ÖIS målet innan spelarna gick in till en behövlig pausvila.
I den andra halvleken var rollerna ombytta, MFF ägde mycket boll och ÖIS kom i farliga kontringsslägen. För att stänga Ijehs djupledslöpningar spelade göteborgarna med ett väldigt lågt försvarsspel och stoppade effektivt skyttekungen. Nu har emellertid MFF inte bara Peter Ijeh i anfallet utan även Niklas Skoog. Den avige Skoog hade stundtals lekstuga med ÖIS-försvaret men det var inte ofta som det utmynnade i någon riktigt het chans.
När sedan väl det himmelsblåa ledningsmålet kom och lyckan var total bland alla blådårar, både på läktarna och på plan så tappades koncentrationen totalt och ÖIS tilläts kvittera på ett oerhört enkelt sätt. Den gamla klyschan om att ett lag är som mest sårbart efter att de gjort mål stämmer oerhört bra in på MFF i år, detta måste Tom Prahl ta tag i omedelbart om vi ska vara med i toppen av Allsvenskan när november närmar sig.
Avslutningen av matchen blev oviss med ett par lägen åt vardera hållet. Asper räddade MFF med ett par snygga räddningar och med lite mer flyt hade Ijeh kunnat rinna igenom vid ett par tillfällen. Men matchen slutade oavgjort och båda lagen och dess tränare verkade nöjda med det. Värmen hade tagit ut sin rätt och slutet av matchen spelades i ett lågt näst intill obefintligt tempo.
MFF:s spelare hyllades efter matchen av de många fansen på läktarna, laget ligger ju fortfarande först i tabellen och en poäng borta mot det kanske mest formstarka laget i serien är en mycket bra prestation.
Som avslutning kan jag berätta att Halmstad 1997 när de vann guld med Prahl vid rodret endast spelade en oavgjord match. 2-2 borta mot Örgryte...
