- -
Elfsborg - IFK Göteborg 2-1
Detta var faktiskt inte helt orättvist. Men å andra sidan, när blev fotbollen rättvis?
Det kändes inte som att denna match skulle gå till historien som en av de mer intressanta matcherna mellan Elfsborg och IFK på förhand. Det var inte samma sug i maggropen och surret runt om i bygden har varit lågmält inför matchen. I normala fall brukar det vara långt över 10000 på en sådan här match, men idag kom det lite styvt 7500 och det säger väl allt.
Nåväl, till saken. Nämligen matchen som sådan!
Första halvlek kom igång efter att lagen tågat in gemensamt på plan och vi tillsammans hållit en tyst minut för Stig Larsson, elfsborgslegendaren som avled tidigare i veckan. Det hela var väldigt stämningsfullt och jag trodde inte en arena kunde bli så tyst, och då har jag ändå varit på Olympia vid ett par tillfällen! Jag tyckte matchen inleddes lite trevande, precis som matchen mot AIK gjorde senast. Det märktes att båda lagen verkligen ville vinna, men helst utan att tappa något bakåt. Det var viktigare att hålla tätt bakåt än att gå på offensiv. Men gradvis tog IFK över och spelade faktiskt riktigt bra stundtals. Det var ”di Gule” som hemföll åt det annars så välbekanta ”IFK”-spelet, d v s långa bollar från backlinjen upp mot Hasse och Drugge på topp, som naturligtvis inte fick ett jota uträttat på det. När Sebastian Henriksson gjorde mål var det faktiskt fler än jag som fick en dejà vu-känsla av att ha sett det förut. Jo men visst, det var en kopia av AIK:s mål senast på Ryavallen. Inlägg från kanten, snett ner mot målvakten och total förvirring i vårt försvar och som ett brev på posten blev det 1-0 till IFK. Vilket definitivt inte var orättvist i det läget. Efter målet fick då IFK vatten på sin kvarn och började spela riktigt bra fotboll samtidigt som en annan trodde att våra spelare skulle vika ner sig och börja misströsta. Men det är sagt förut och kan sägas igen: Matcher mot IFK brukar inte våra spelare lägga sig ner och självdö, så icke denna gång heller! Elfsborg fortsatte mala på och arbetade sig in i matchen, vann hörnstatistiken, bollinnehavet och frisparkarna i första halvlek. Så när Hasse Berggren gjorde sin kvittering var jag naturligtvis inte där.
(För Er som inte minns så gick jag och köpte korv mot Peking, då blev det mål. Mot Malmö gjorde jag samma sak, då blev det mål. Så jag tänkte, ”varför inte?” och gick ut för att köpa korv. Och jag lovar, i samma sekund som jag tog emot korven hörde jag jublet som förkunnade 1-1! Nästa lag är ÖSK hemma. Någon som vill sponsra en korv kanske?)
Ja, tillbaka in med senap runt hela munnen precis i lagom tid för att se Hasse Berggren lägga in ytterligare ett mål. På bara ett par minuter (den tid det tar att köpa en korv) hade Elfsborg vänt matchen. Sedan blåste den duktige domaren av halvleken. (Eriksson från Stockholm höll en bra nivå hela matchen! Tack för det!)
Andra halvlek kom igång, precis som vi trodde. Annars kunde man kanske hoppats att domaren glömt att det bara spelats en halvlek och därmed gett oss segern. Men inte då. Lagen kom ut och IFK satte igång stora mangeln direkt, men nu visade Elfsborg stor moral då man inte vek sig en tum. Man satte hårt mot hårt och tänkte minsann visa att man inte tänker skänka bort fler poäng på Ryavallen i år. Men hur det än gestaltade sig så kändes det som att IFK hade mycket boll och Elfsborg skapade chanserna. Det hade lika gärna kunnat bli 3 och 4 mål för Elfsborg i andra halvlek. Närmast var nog Arvhage med sin frispark som Bengt tippade i ribbans nederkant. Ja, då är det kul att vara gul. IFK hade dock halvlekens absolut farligaste möjlighet som rensades på mållinjen av Sjöberg. Vid detta laget hade dock IFK:arna börjat bli lite frustrerade, eller något sånt. För deras nummer 4 (högerback) satte dobbarna i låret på Johan Karlsson, precis som Paul Scholes har lärt honom. Wiland blev nersparkad i en tilltrasslad situation och Hasse Berggren fick sig en armbåge i magen så det kändes ända upp på läktaren. (Det var dock inte samma nummer 4 i IFK som gjorde allt detta!) Detta föranledde en del byten i båda lagen och ett tag var det rent av omöjligt att hänga med i byteskarusellen. Men fler mål slapp vi se i alla fall. Ja, jag tror minsann det var det hela. Så jag förklarar mig nöjd med detta och går in på resten istället.
KORT-KORT:
Första
IFK dominerar utan att glänsa. Elfsborg vinner denna med 2-1. Gott mos säger jag!
Andra:
Elfsborg dominerar och spelar oavgjort. Mysko säger jag…
Klacken:
Nja, det var väl sådär trots allt. Det är svårt att ge betyg när man leder mot IFK. Jag menar, det brukar inte vara några problem att heja då. Men i första var det inte bra, och när IFK tog ledningen tystnade det betänkligt. Alltid kul att vara gul, men nog kan man väl heja även om laget ligger under?
Änglarna? Jo då, det såg bra ut från håll (det brukar alltid göra det). Men faktum är att AIK hade bra mycket bättre fart när dom var här. Precis som BoIS:arna, och Hammarby. Men det såg bra ut på håll i alla fall. Men det är klart, när man hör Änglarna bua åt Wiland som ligger nersparkad i målgården undrar man lite. Jag menar, det var ju inte en Elfsborgare som sparkade ner honom för att få ett litet avbrott. Varför inte bua åt era egna spelare som ser till att spelet fördröjs?
Korven:
Ja, kära vänner och trogna läsare. Idag smakade korven gudagott! Tänk vad ett ”mini-mål” kan göra för både kropp och själ! Fler korvar åt folket!!!!!
Slutsats, eller sammanfattning om det känns bättre:
Nu känns det som att vi har lite fastare mark under våra små fossingar, åtminstone ett tag framåt. Till nästa måndag vill säga, för då har vi BoIS borta. Åk med dit, ha kul, köp en korv.
