-
-

Det fria fallet fortsätter

Vem som gör första målet är kanske inte så viktigt ändå...

Igår kunde vi på Ryavallen i Borås slå hål på en myt om den Blåvita svackan: att det är det första målet som avgör. Tidigare har det hetat att vi fått första målet emot oss och därför inte kunnat resa oss igen. Fick vi bara det första och avgörande målet med oss skulle allt ordna sig. Den ursäkten slipper vi nog höra igen på ett tag. Den tråkiga sviten mot Elfsborg fortsätter också. I år har de fått sex poäng av sex möjliga samt avancemang i Cupen. Vad värre är så fortsätter också Blåvitts fria fall.

Patrik ”Långås” Andersson och Sebastian Henriksson inledde på topp. På grund av Erlingmarks avstängning fick Antonsson och Risp, för dagen lagkapten, utgöra mittlås. Sandklef och Höiland tog hand om kanterna. IFK Göteborg började ganska bra och höll spelet uppe. Det tog visserligen ett tag men man skaffade sig sakta men säkert ett visst grepp om tillställningen. Detta resulterade också mycket riktigt i ett ledningsmål av Sebastian Henriksson, ett snyggt skott upp i nättaket. Långås får äran av den assisten. Det skapades också fler chanser av Blåvitt, men den riktiga skärpan i avsluten saknades, ungefär som vi vant oss att se på sistone. Mot slutet av första halvleken händer det som inte får hända. Hasse Berggren kvitterar med ett skott och man ser direkt hur spelarna börjar hänga med huvudet. Eller inbillar jag mig bara? Efter detta rasade den första halvlekens godkända spel ner till ett ingenting. Och mycket riktigt, bara två minuter senare smäller det igen, av samma Berggren. Ett mardrömsslut på en annars godkänd halvlek.

I den andra halvleken saknades inte kvitteringschanser och med minsta lilla tur hade det blivit oavgjort. Sedan är frågan om det verkligen är tur som fattas. Det ras vi nu bevittnar har hållit på alldeles för länge för att sådana ursäkter skall hålla. Större delen av halvleken präglades dock av slarv och bristande aggressivitet. Sett till spelet var det alldeles för lite rörelse på planen. Så gott som alla anfall stannade upp och motståndarna hann samla sig. Sandklef verkar ha tagit efter Kåmarks sätt att starta anfallen, d.v.s. med en lång missriktad boll upp mot straffområdet som ett ofta väl samlat försvar kunde ta hand om.

Martin Ericsson slår nästan inga passningar i djupled längre. Sidleds- och bakåtpassningar slår dock de flesta på planen mest hela tiden, inte bara Martin. Detta är dock inte så konstigt med tanke på hur få löpningar spelarna tar. Sebastian Johansson jobbade intensivt, men han är ju som bekant inte någon playmaker. Med två spelare på mittplan som i princip aldrig passar framåt är det inte heller lätt att vara anfallare.

Försvaret höll inte sin sedvanliga standard. Risp och Antonsson agerade inte med någon större säkerhet och under den del av första halvleken som var bra från Blåvitts sida sattes de inte heller på några större prov. Felet var främst att de inte var särskilt aggressiva i sitt spel. De backade långt in i straffområdet flera gånger, ungefär som man var van att se Steinar Pedersen agera på sin tid.

Ingen av våra anfallare glänste den här kvällen men de får ändå godkänt.

Gustaf Andersson sitter uppenbarligen i frysboxen. När Kabba Samura blir inbytt och Gustaf får sitta kvar på bänken, ja då är man som spelare minst sagt ute i kylan. Just nu är det uppenbarligen som om hela inlandsisen lagt sig över Gustaf. Jag tycker också att vi ska prioritera spelare som kommer att stanna i klubben, före potentiella Bosmanfall, men Kabba lär ju inte heller bli kvar. Peter Eriksson och Kabba byttes in i andra halvlek men kunde vid det laget inte gärna göra så mycket åt matchbilden.

Oavsett hur bra man tycker en tränare är så finns det alltid en viss gräns då tränaren ifråga får packa ihop och ge sig av. Jag tippar att Stefan Lundin är två matcher från den gränsen. Vid förlust mot Djurgården och Zimbru lär Roger Gustafsson och Kurt Eliasson inte kunna göra mycket annat än att sparka honom.

Marcus Toremar2002-08-19 21:23:31

Fler artiklar om IFK Göteborg