Om den skånska rivaliteten
"Inte nog med att de kommer från Malmö, de kallar sig till och med något med ”Malmö”, som en slags anspelning på att de faktiskt representerar min stad."
Häromdagen kom en kollega här på kontoret i Stockholm och yttrade ”Grattis till segern i derbyt! Nu har ni snart två lag i allsvenskan!” och gav mig en lätt ryggdunk. Jag log artigt, som för att låtsas som om att jag fattade vad han menade; men efter tre sekunders febril hjärnaktivitet insåg jag att han måste ha menat matchen mellan di Gule och Trelleborgs FF. Och då slog det mig plötsligt – Malmö har ju två elitlag!
Det kändes som ett uppvaknande i en fransk surrealistisk film att inse att staden, med vilken jag identifierar mig som om den vore min egen mamma, faktiskt har ett blått lag (som jag hejar på) och ett gult lag (som kallar sig IFK Malmö). Inte nog med att de kommer från Malmö, de kallar sig till och med något med ”Malmö”, som en slags anspelning på att de faktiskt representerar min stad.
När Kockums-kranen monterades ner, så var det självklart att jag kände något i bröstkorgen. När Yttre ringvägen stod klar, som en slags förlängd motorvägs-ryggmärg kring mamma Malmö, så kände jag något. När Flygbåtarna serverade sin sista räkmacka, så kände jag något. Men när ”IFK Malmö” helt plötsligt är på väg att etablera sig i elitfotbolls-diskussionen, så känner jag att jag borde känna något – men det gör jag inte.
Gamla rävar i fotbolls-Malmö må spy ur sig antika skrönor om hur di Gule en gång på 1700-talet var Malmö FF:s bittraste rival – och ryktet säger t.o.m. att MFF förpassades ur elitdivisionen p.g.a. en anmälan om fusk från IFK:arna – men eftersom jag växte upp i en tid då Malmö bara hade ett lag (ett fantastiskt bra lag dessutom), så känns en eventuell rivalitet mer teatralisk än Jonas Gardells senaste scenshow. Herregud, mina rivaler heter ju Helsingborg, Göteborg och AIK – att känna avsky mot IFK Malmö är ju som att djupt ogilla lämmeltågen; jag vet ju att de finns, men jag har aldrig sett dem.
Men om nu di Gule skulle avancera upp i allsvenskan, och vi skulle möta dem i ett derby, skulle de då göra anspråk på att vara ett Malmö-lag? Vem har egentligen ”rätten” att företräda rikets tredje stad? När vi i den himmelsblå klacken drar igång ”Maaaaaaalllmmmööööö”, ”Malmö (klapp-klapp klapp)” eller ”Vi älskar Malmö”; kommer då Mattsson, Sopi, Jemail och de andra i de gula tröjorna tro att vi hejar på dem? Och vad svarar Kanariefåglarna med (ryktet säger nämligen att ett 10-tal obskyra 60-åringar samlats kring detta namn och skapat en supporterklubb som påminner mer om en frimurarorden än en klack)? Och är det meningen att vi ska stå i bortasektionen, då IFK har ”hemmaplan”? Och kommer Skånetrafikens malmöbussar börja köra omkring med gula flaggor då IFK har hemmamatch?
Jag önskar verkligen att jag kunde känna antingen det ena eller det andra. Att jag då IFK spelar match på Olympiastadion mot Café Opera, kunde endera heja på di Gule(eftersom de ju trots allt representerar min stad i kampen mot Stockholm), eller att jag kunde gå dit och genuint önska dem all olycka i världen, som jag ju gör då Helsingborg, Göteborg eller AIK spelar. Om de bara hade hetat IFK Innerstan, Västra Hamnens IF eller Pildammarna AIK, så hade ju problemet åtminstone delvis varit löst. Men IFK Malmö är i dagsläget Malmö-laget som känns så overkligt verkligt att det känns obehagligt.
