Dublin II
En reseberättelse från Irland.
Matchen blev ingen skönspelad historia. Djurgården gjorde vad de skulle utan att behöva få några ben avsparkade. Publiken gjorde dock mer. Konstant, och då menar jag konstant, sång i över 90 minuter. Sången fortsatte även efter matchen i samma anda som under densamma.
Det hela avslutades med att Shamrocks supportrar hyllade såväl Djurgårdens spelare som oss supportrar. Dessutom vandrade deras ordförande fram till klacken för att tacka. Han möttes av Håkan Södergrens ramsa som han tackade och tog emot.
Efter matchen skulle festen fortsätta. Många begav sig tillbaka till Quinns, men vi valde att styra färden mot rummet. Efter några törstsläckare i det närliggande hotellets bar var det dags att uppsöka Temple Bar igen. Nu hamnade vi på ett ställe som hette Bank (tror jag). Där hade det samlats många djurgårdare från olika grupperingar på Stadion. Stämningen var hur som helst hög. I takt med att promillen ökade i lokalen gick också priset på ölen upp. Fem euro till bartendern gav noll tillbaka i växel. Undertecknad tolkade detta som ett hån och bytte bartender och dryck. Nu skulle det drickas whiskey.
Musik strömmade ut ur högtalarna, men det var först när det brassades av en Oasis-dänga som det tog fart i lokalen. Allsången på Wonderwall var mäktig. Även tiden på Bank gick framåt. När de stängde har jag ingen aning om, men ut gick vi. Somliga vingligt, andra på knäna. Nattklubb nästa!
Där gav sig några ut på dansgolvet i jakt på någon snygg irländska. De var lindrigt sagt svårt för dem att hitta någon, och det verkade inte spela någon roll hur mycket de hade druckit. Irländskorna blev aldrig snygga.
Med ytterligare några whiskey innanför västen uppsökte jag floden.
Efter nattklubb kommer nattklubb. Trots att vi inte var i bästa skick vinkade vi till oss en taxi. Han körde oss någonstans. Då kändes det som att det var upp i bergen, men det fanns inga berg. Kompassen i huvudet snurrade för fullt, men fick aldrig något grepp om i vilket väderstreck vi färdades. Hur som helst så var det stängt när vi kom fram. Vi fick ofrivilligt avbryta kvällen. I taxin hem sågades George Michael. Vad hade han med den här berättelsen att göra?
Dagen efter glömmer vi. Den var till en början mycket tung. Vi sprang dock ihop med några bekanta i en park när vi försökte ta en tupplur. Där togs beslut om att kvällens aktivitet skulle bli ett besök på Richmond Park. Sankt Patrick skulle drabba samman med Shelbourne. Ett derby i den irländska cupen.
Richmond Park påminde om ett inte helt färdigbyggt Gamla Ullevi. Det var ganska mycket folk på matchen och publiken skrek ord som skulle få Stadions verbala charmörer att framstå som snuttisar.
Matchen var ingen välspelad historia. Ordet träben kan enklast beskriva spelarna. Under en kort period i den första halvleken lyckades lagen tillsammans sparka bort fyra bollar. Samtliga bollar försvann över läktarna och ut från arenan.
Hemmalaget Sankt Patricks, eller Supersaints som de kallas, tog ledningen på en billig straff i den första halvleken till publikens stora glädje. Till saken hör att ”Supersaints” förra säsongen vann ligan med nio poäng före tvåan Shelbourne. När serien var slut lämnade dock Shelbourne in en protest. De hade noterat att Sankt Patricks använt en icke registrerad spelare. Fallet påminde om Elfsborg, men straffet blev desto hårdare. Serieettan blev av med femton poäng och halkade ned till tredje plats. Det lag som protesterade, dvs Shelbourne, tog över förstaplatsen.
Med denna historia i åtanke kan man lindrigt konstatera att stämningen lagen emellan var ganska infekterad.
Om matchen i sig var dålig så var den andra halvleken ännu sämre. Spelarna gladde oss dock med att sparka mer på varandra än på bollen. En utvisning hängde i luften. Domaren plockade till slut upp det röda kortet. En Shelbournespelare öste okvädningsord över domaren som visade rött. Hans lagkamrater fullföljde situationen med fler härliga fraser, men domaren sparade på korten.
Med bara ett par minuter kvar kom kvitteringen. Bortasupportrarna fick för en kort stund glädjas, men glädjen blev lika kortvarig som hemmalagets supportrar behövde vara besvikna. För när två minuters stopptid var spelad så nickade hemmalaget in segermålet. Glädjen på läktarna var enorm. Bengaler tändes och glädjebrottning på asfalten gick att beskåda.
När domaren hade blåst av matchen stormade publiken planen. De rusade mot bortasupportrarna för att håna dem. I en lång rad dansade de framför dem samtidigt som de hånade dem verbalt. På hedersläktaren utbröt tumult när Shelbournes ordförande skulle snacka med domaren. Hela situationen var helt bisarr, och det kändes skönt att vara neutral. Inget handgemäng mellan supportrarna utbröt, men klubbarnas högsta höns var desto mer instabila.
Det var med ett leende på läpparna som vi lämnade arenan. Matchen i sig gick inte till historien, men upplevelsen kommer med tiden att bli en klassisk sådan.
Efter matchen dog chaufförens och kartläsarens resa. Energin var slut. De sista timmarna fram till söndagsmorgonens hemfärd präglades av trötthet och uttråkning.
På flygplatsen hem lade vi tidigt märke till att vi inte var ensamma kvar i Dublin. Ett tiotal resenärer hade planerat att åka med samma plan som oss, däribland Bo Lundqvist. Detta för att hinna hem till Djurgården-Halmstad. Med facit i hand var det inte mycket att hinna hem till.
Efter diverse förseningar kom vi dock iväg. Det blev en ny springtur på Heathrow, men den här gången hann vi med vårt plan. På Arlanda gick det också något bättre. Den här gången kom i alla fall hälften av bagaget fram...
En underbar resa hade fått sitt slut. Jag längtar redan till nästa resa. Till dess får vi nöja oss med att vara Stockholms bästa lag.
Textförfattaren tackar samtliga personer som gjort denna text möjlig text. Somliga mer än andra. Med respekt för de inblandades privatliv publiceras inga namn. Ett hedersomnämnande går till den person som ensam försökte hälla i sig åtta Sambuca.
