Green analyserar (2): Bajen

Hammarby IF som förra säsongen vann allsvenskan lika oväntat som välförtjänt tycks i år ännu leta efter ett grundspel som inger spelarna, supportrarna och klubben trygghet och sviter av segrar.

Gårdagens drabbning mellan serieledarna Malmö FF och fjolårets mästarlag, de regerande allsvenska mästarna Hammarby IF, trodde nog många skulle bjuda på en frisk kamp där spelet med boll skulle vara den publikinbjudande attraktionen. Nu blev inte matchen av sådan karaktär. Spelet utan boll kom istället att vara det tongivande och det som vi senare skulle komma att diskutera flitigt. Det var många gånger hårt spel, lika ofta överskreds gränsen för vad som är tillåtet och alldeles för spelförstörande spel idkades, av båda lag, även om jag i min färgade tolkning (Malmö FF-supporter som jag är) anser att det var Hammarby som balanserade på och över gränsen alltför ofta enligt min smak. Domartrion tillät det fortgå och debatten har fått vändningen om det är domarna eller spelarna som är de största bovarna i dramat fotboll. Viktigt att lägga på minnet är att domartrions agerande eller brist på den samma blev alldeles för dominerande på plan. Spelet, spelarna och lagens på förhand inövade strategier kom helt i skymundan, i andra hand och ibland även senare än så. Det var inte tillåtet att spela fotboll även när lagen, stundtals, försökte sig på detta. Domartrion blåste ideligen till försvarets fördel, vilket – i ärlighetens namn – drabbade båda lagen lika hårt och orättvist. Jag kan medge att det fanns hela två tillfällen - minst - som jag hade ansett det ha varit rättfärdigat att varna Malmöspelarna, utöver den redan kända och väldebatterade utvisningen av Peter Ijeh. Förvisso gäller detta även för Hammarbyspelarna, och visst hade domare Anders Frisk och matchen i sig tjänat på att ojustheterna hade straffat sig själva tidigt i matchen i form av varningar, eller åtminstone konsekventa tillsägelser. Tyvärr blev det nu inte så och spelet (läs matchen) gick en rak utvecklingskurva till att närmast likna en förutsägbar sparka- och spring-match av gammaldags brittisk karaktär. Det ska medges att det då inte går att spela rolig fotboll under sådana omständigheter, men avsaknaden av att ens försöka är lika illa det.

Malmös första halvlek höll inte ens allsvensk klass mer än sammanlagt en eller två minuter. Bättre var det för Hammarbys del som lät aggressiviteten och positionsspelet (däribland bredden på anfallsdjupet) vara det dominerande. Det är uppenbart att Hammarby saknar en kreatör på mitten som hade kunnat öppna upp Malmös raka (och högt placerade) fyrbackslinje med djupledsbollar eller krossbollar för att utnyttja den bredd som de själva serverat sig långa stunder under matchen. Peter Markstedt i Hammarby är en av allsvenskans bästa huvudspelare, utan tvekan, men hans understöd är många gånger obefintligt, och hans slit och vunna höjdbollar hade kunnat förvaltas bättre av lagkamraterna, eller av tränare Linderoths fotbollsstrategier. En annan tanke som Linderoth snart borde börja grunna över är om inte Kennedy B borde få spela centralt bakom Markstedt. Det måste väl ändå vara ödesdigert att få möta ett lag som Hammarby där en targetplayer i form av Markstedt kan nicka ner till en ytterst snabb och målfarlig Kennedy centralt i banan. Allsvenskans flesta mittbackar har inte gjort sig kända för att vara så värst snabba. Kanske har detta redan prövats av Hammarby och av Linderoth utan framgång, det har jag tyvärr ingen insyn i, då jag bara har sett ett fåtal Hammarbymatcher i år. Helt klart är att något snart måste göras, annars kommer säkerligen hösten att bli lång (och kanske rent av nattsvart) för de regerande mästarna.

Under gårdagens drabbning märktes det att saknaden av Johan Andersson i Hammarby var ett klart avbräck och att taktiken om att erövra en poäng på Malmö Stadion var klart synbar i Hammarbys defensiva utgångsläge på plan. Nu lyckades de med detta även om bitterheten måste vara större än glädjen för själva poängen. För visst är det ett svaghetstecken att tappa en ledning med en man mer i hela fyrtiofem minuter, något Linderoth eller lagets supportrar inte kan vara nöjda med. Vad beror då detta på? Varför uppträdde Hammarby så ängsligt och vårdslöst i passningsspelet i den andra halvleken?

Jag skrev igår, i stundens hetta, att Malmös andra halvlek var en halv bragd. Det kändes så när laget klev in på plan och in i matchen i den andra halvleken med decimerat manskap och utan sin suveräne målkung, en av många syndare för dagen, Peter Ijeh. Helt klart är en poäng i det läget själsligt befriande och poängen känns beströdd med guldstoff, och att då kanske analysen av Hammarbys spel kommer i skymundan, för att nästan helt glömmas bort. Huvudsyfte med att skriva just för Himmelrikets sektion är att det är just för Malmö FF:s supportrar, först och främst. Allt annat vore en osanning att förmedla i form av SvenskaFans-skribent för Himmelriket-sektionen.

För att återgå till matchens andra halvlek så är det besynnerligt hur ett lag som Hammarby som tycktes ha koll på sina motståndare, bara kan falla tillbaka och uppträda så ängsligt och helt i avsaknad av inspiration och kreativitet. Malmös spel och dess farligheter bestod i stort sett av att springa ifrån sina bevakare i Hammarby. Skoog och Samba-Erik gjorde det ett antal gånger och sist men inte minst Elanga, som en gång resulterade i ett målpass och tillika kvittering. Var då Hammarbyspelarna trötta och varför var de det i så fall? Hur är det med grundkonditionen och fysträningen?

Det är ett kännbart tecken för ett lag som ligger och släpar i de nedre regionerna av allsvenskan att konditionen tryter de sista femton, tjugo minuterna. Så även igår trots att Hammarby hade en spelare mer på plan i hela andra halvlek. Positionsspelet som hade fungerat så väl i första, med press på bollhållaren och med uppbackning och täckning, fungerade inte alls i andra. Om det berodde på nerver – över att i just det läget vara tre poäng rikare – eller på att orken hade börjat överge spelarna i Hammarby kan jag inte svara på, men visst måste det vara oroväckande för lagets supportrar. I första halvlek såg det ut som om Hammarby spelade med zonförsvar men i andra uppträdde laget efter markeringsspelets samtliga regler och brister. Vilken försvarsstrategi nu laget spelar är ännu för mig en gåta, men vad som står klart är att spelarna inte riktigt har klart för sig hur tränare Linderoth vill att de ska spela. Nog behöver de klarare linjer på hur de ska agera, i de flesta situationer, och motiveringen till dessa aktioner. Hammarby behöver runt trettio poäng för att säkra kontraktet, men måste våga ta tre poäng och framför allt taktiskt kunna slå vakt om dessa när de väl innehar tre poäng under en match.

Thomas Green2002-08-26 00:01:00

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten