Tung holmgång gav turlig trea

Stefan Rehn, Leif Sundell, Jimmy Svensson eller alla tillsammans vände matchen för Djurgården.

Det kändes smått exotiskt att se Djurgården göra en halvbra match med få skapade målchanser, på intet sätt dominera mittfältet och ändå vinna på ett turligt sätt. När blåränderna vinner brukar det vara välförtjänt. Men det är trepoängare som den på Gamla Ullevi som skapar ett lag med vinnarkultur.

Det var en lätt olustig stämning på stan före matchen, och den fortsatte på läktaren. Inga konfrontationer eller sammandrabbningar, men något i luften som kändes grymt och lite hatiskt. Inte alls den närmast familjära stämning som brukar prägla Djurgårdens större bortaresor. Den atmosfären smittade av sig på planen, för den första halvleken var den tuffaste jag sett i år. Många gula kort blev det från domare Leif Sundell, de flesta korrekta men ett eller två felaktiga.

Vi fick se ett Göteborg som stod upp på ett beundransvärt sätt och precis som i vårmötet lagen emellan om inte pulvriserade så i alla fall neutraliserade Djurgårdens tre mittfältare. Stefan Rehn, Kim Källström och Andreas Johansson gjorde individuellt sett mycket bra insatser, men som enhet förlorade de stundtals matchen mot IFK:s tungviktare.

Få målchanser noterades, och Magnus Erlingmark/Fredrik Risp raderade med fula och schyssta knep skickligt bort Samuel Wowoah, som aldrig fick vända upp eller ta emot bollen ohotad.

Andra halvlek präglades av ett öppnare och snabbare spel med intensiteten i behåll. Sundell hade svårt att hänga med, och många frisparkar var underligt dömda. Eftersom jag endast sett matchen live vill jag inte uttala mig om rätt eller fel, men diskussionen handlar helt tydligt om två domslut med tonvikt på det senare: först frisparken som bleke Marino Rahmberg fick efter ett till synes schysst upphopp av Patrik Eriksson-Ohlsson. Den smekte Martin Ericsson in på ett sätt som påminde om Stefan Rehns pärla mot Malmö FF i superettan. Det är inte för inte som den före detta Bragespelaren liknas vid mästaren själv.

Det andra domslutet anses från blåvitt håll ha avgjort matchen. Andreas Johansson gjorde en strålande räd över offensiv planhalva och föll efter kontakt med Jimmy Svensson. Jag stod längst ner på andra änden av långsidan och hade ingen möjlighet att uppfatta situationen, men Johansson fick frispark med sig. Den tog Stefan Rehn omedelbart hand om och frispelade Babis Stefanidis liksom Tomas Brolin gjorde med Håkan Mild i landslagets bronsmatch. Och då liksom nu blev det mål.

Frågan är 1) om det var frispark – Johansson ska ha fallit lätt – och 2) om frisparken lades från rätt ställe. Tydligt är att Rehn flyttade på bollen, bud på en till fem meters differens har hörts; antagligen protesterade inte dagens värsta Sundellbelackare när Tomas Brolin flyttade bollen ... tja, fyra–fem meter den där sommardagen för åtta år sedan.

Det går dock inte att förneka att jag, om bollen verkligen flyttades så mycket, hade blivit fruktansvärt besviken om ödet drabbat mitt lag.

Upplösningen av matchen blev osannolik. Svensson pratade till sig ett andra gult kort när han gick av banan för att byta med Tomas Rosenkvist. "Rosen" fick lunka tillbaka till bänken, och i den allmänna förvirringen passade Andreas Johansson några minuter från slutet på att avgöra med ett markskott från distans efter en liknande rusch som vid 1–1-målet. Ett mål som, förutom valet av fot, påminde mycket om Markus Karlssons 2–1-skott på Per Fahlström i norrettanderbyt 1997.

Oavgjort hade definitivt varit rättvist. IFK Göteborg har som få andra lag spelat ett stundtals briljant försvarsspel över hela banan mot Djurgården under årets två möten. Men det har också varit på bekostnad av offensiven. Tre–fyra, kanske fem, lägen, inte mer, blev det i går. Det var något fler än Djurgården, som ska vara tacksamt för trepoängaren.

Mikael Dorsin var fläckfri på Djurgårdens vänsterback. Kim Källström och Stefan Rehn var båda stundtals lysande. Magnus Erlingmark gjorde en stark mittbacksinsats, och Sebastian Henriksson krigade uppoffrande i Göteborgs anfall, liksom hans namne Johansson på mittfältet. Det var topparna i en match som annars präglades av kollektiv kamp.

Segrar är inte alltid vackra, men det syns inte i tabellen. Häng på topplagen har Djurgården – kommer jämnheten med Johan Elmander?

0 kommentarer